Liven vi lever

Förutom att det har varit extrema mängder jobb den här veckan har jag också hunnit filosofera mycket. En del av mitt jobb och liv som både är ett intresse liksom nödvändigt vattenhål och jag är alltid nyfiken. Vad händer här? Och vart är vi på väg?

Den här veckan har två olika händelser varit extra katalyserande för tankeverksamheten och båda har satts i rullning av två (av mina många) entreprenörsförebilder och sedan misstänker jag att den senaste tidens dödsfall har spelat in med. Livets skörhet framträder trots allt tydligare när döden är närvarande bland kulisserna.

Först ut av entreprenörsförebilderna var Madeleine Rybeck som intervjuade mig till sin podd Kvinna 40+ där vi pratade om det här med att kombinera karriär och familjeliv - går det att göra både och? Ja, tänker jag och önskar att jag tryckt ännu hårdare på att man kan jobba hållbart på riktigt även om det kräver både sin ansträngning och avspänning på samma gång.

Sedan läste jag Krickelins inlägg och kommentarsfält om hur våra inre barns röster tystnar respektive tystas ner under dem sociala civiliseringen även kallad uppväxt.

Och vet du? Jag är så evinnerliga less på alla dessa sociala konstruktioner - som såklart å ena sidan är nödvändiga för att vi som samhälle ska fungera men som å andra sidan också fortsätter göra oss illa på olika sätt.

Åsikterna om hur andra lever sina liv. Hur man ser ut eller hur man identifierar sig.

Fnysanden om hur man inte kan göra det ena eller varför inte hela friden inte alla går samma eller liknande väg som man själv har gjort.

Frustration över andras okunskap, omedvetenhet eller oförstånd.

Illamåenden över andras gränslöshet som samtidigt också tillåts även om kliven över gränsen inte borde ha skett från första början.

Vad fan liksom. Om det inte skadar någon annan - låt folk få leva som de vill. Vara som de vill. Jobba och se ut som de vill. Låt oss mötas i respekt och med omtanke istället för misstänksamhet och misstro.

Liven vi lever är allt vi har och det är fan för kort för att göra något annat än att försöka upplevas och njutas av - samtidigt som vi behöver göra det bättre för fler. Och det sista tror jag ändå är det viktigaste av allt för den lilla bisatsen rymmer det som många saknar. Meningsfullheten och syftet utanför oss själva. Det som också ger gemenskapen, sammanhanget och glädjen. Vi dör alla ensamma men vi kan leva tillsammans tills dess. Och finns det någon bättre gåva att ge våra barn än en värld och en mänsklighet som mår lite bättre för varje generation? Jag tror inte det. Eller?

Varför är de yngre generationerna annorlunda?

I ett inlägg på LinkedIn om millennials och generation Z fick jag frågan: varför är de yngre generationerna så annorlunda? En rimlig sådan och det finns givetvis flera olika bidragande anledningar till det. Här är de huvudsakliga som jag brukar lyfta fram när jag utbildar om Management by Millennials och hur man leder oss yngre generationer!

Tänk ändå hur mycket arbetslivet har förändrats bara de senaste femtio åren? Då hade en sådant här scenario varit otänkbart! Bild: Helena Lopes on Unsplash

Varför är de yngre generationerna annorlunda?

Samhälls- och arbetslivsutvecklingen i stort

Samhället och arbetslivet har förändrats mycket sedan den industriella revolutionen och industrialiseringen och globaliseringen innebär att dagens unga växer upp annorlunda. Skolväsendet och utbildningsstrukturerna har ändrats och arbetslivet är definitivt annorlunda i vad vi arbetar med, hur och vad arbetslivet förväntas innebära.

Socio-ekonomiska händelser

Ett generellt ökat välstånd där fler har det bättre ekonomiskt ställt men också en polarisering i samhällets klasskikt.

Tekniska utvecklingssprång

Tekniken och de sociala medierna är en naturlig del av allas vardagsliv idag, gör ständigt nya utvecklingssprång och där millennials har vuxit upp det digitala har generation Z fötts med den. Det intressanta om generation Alfa? De blir den första generationen som kan ha en digital identitet redan innan de ens är födda.

Kulturella skeenden

Alla är vi en del av att ta del av kulturella skeenden och händelser, skapa dem och följa dem på olika sätt och det influerar också såklart de rådande tankarna, idéerna och perspektiven på hur vi ska leva, arbeta, se ut etcetera.

Föräldraskap, uppfostran och uppväxt

Sist, men absolut inte minst, så har det skett ganska så stora förändringar inom föräldraskapet och när det gäller uppfostringsmetoder bara de senaste femtio åren. 1979 förbjöds barnaga i Sverige och idag utbildas barn inom barnkonventionen direkt från när de börjar förskolan. Och även om inte det innebär att alla barn får de mest fantastiska av uppväxter så råder det, på många sätt, en annan syn på barnuppfostran idag jämfört med tidigare.

Jag säger inte att allt alltid är av godo men barn som växer upp med behandlingen att de är viktiga, de får vara med och bestämma i familjen eller exempelvis är vana vid att få saker serverade - kommer ha med sina beteenden och förväntningar på hur de ska bli behandlade och bemötta med sig in i arbetslivet.

Allt detta? Det bidrar till den saliga cocktailen av faktorer som gör att de yngre generationerna har andra perspektiv på arbetslivet än vad som rått tidigare. Men också att vi har andra behov, andra förutsättningar, krav, förespeglingar och förväntningar. Som ledare och chef gäller det att kunna bemöta och leda oss utifrån detta - vilket i sin tur ofta kräver en varierande nivå av uppgradering av ledarskapet och organisationens sätt att arbeta på men också att utbilda och stötta upp när det behövs. För om ni upplever generationskrockarna nu med de yngre generationerna, och då framförallt generation Z, vänta bara och se vad generation Alfa kommer med. Det kommer att gå undan ännu mer!

Vad säger du läser om detta? Vilka generationskrockar ser du, och inte, mellan de olika generationerna på din arbetsplats?

Jämställdhetsutvecklingens små framsteg

Under ett par dagar i september fylldes mitt LinkedIn-flöde av glada tillrop om jämställdhetens frammarsch. Jättekul! Allbright hade släppt sin senaste rapport och en av de trevliga nyheterna var att det ändå sker lite framsteg i jämställdhetsutvecklingen. Men, och jag vill egentligen inte vara den som kommer med ett men när folk är glada, de är långtifrån stora nog eller tillräckliga. För ja, nu har vi 30 procent kvinnor i ledningsgrupperna och andelen kvinnor i storbolagsstyrelserna har ökat till fyrtio procent - hurra! Men ska vi verkligen nöja oss med att ligga precis på gränsen? Är inte risken att vi firar lite för tidigt?

Framsteg är visst viktigt att fira men vi får inte förlora siktet på det slutgiltiga målet som allvarligt talat inte är så långt bort som det ofta målas upp! Bild: Photo by Danielle Cerullo on Unsplash

För samtidigt:

• Sjunker andelen kvinnor på VD-positioner från 12 till 11 procent

• Bara en av tolv av ledningsgruppers positioner är jämställda sett till kön

• Ledningsgrupper fortsätter vara vitare än vitast där andelen icke-vita personer är blott 4,5 procent

Vi kan också läsa i rapporten att:

“Ökningen av kvinnor sker främst i stabsfunktionerna, medan linjepositionerna som vd, affärsområdeschef och COO stannar på 17 procent kvinnor för det fjärde året i rad. Här är utvecklingen därmed fortsatt exakt noll och könsuppdelningen befästs ännu hårdare hos ledningsgrupperna.”

Det är också tydligt att jämställdhet inte är detsamma som jämlikhet, här står fastighetsbranschen som exempel då de har bäst resultat när det gäller jämställdhet men sämst när det gäller mångfald. Mångfalden kommer inte automatiskt med att jämställdheten förbättras utan båda delar kräver ett engagemang och en ansträngning för att den ska hända.

Såhär, jag är en firare som tycker det är rimligt att fira det mesta i livet. Mitt problem är att jag inte är säker på om dessa framsteg är aktiva, medvetna sådana - och därför kommer jag att le och säga “vad bra att det rör på sig!” men jag kommer allvarligt talat vänta med att dra fram bubblet och glitterkanonerna tills fler börsbolag skärper sig. Vi är inte klara förrän a-l-l-a har lika möjligheter och villkor att göra karriär och där ledningsgrupper och styrelserum speglar värderingen om allas lika värde.

Jobba med dig själv - inte emot

Något som slog mig här i måndags när jag var helt slut efter en megadålig natt var hur mycket lättare jag praktiserar att jobba med mig själv snarare än mot mig själv numera. Det har inte varit alldeles enkelt eller självklart att nå hit men nu är jag uppenbart relativt framme eftersom de besluten sker relativt sömlöst i min vardag.

Mår jag bra och vill prestera järnet? Då gör jag det. Om jag inte mår bra och inte behöver bita ihop? Då tar jag det lugnare.

Jobba med dig själv - inte emot

Jag är uppfostrad i en stark bit ihop-anda. Kämpa mer och lite till. Att jobba hårt, länge och mycket är eftersträvansvärt. Du ska förtjäna ledighet. Och såklart kan allt det där behövas ibland och det finns både dagar, veckor och perioder där jag kör på och jobbar på rejält. Dock prioriterar jag återhämtningen löpande och ser till att ha kompensationsledigt efteråt.

Men om jag inte har omständigheter som kräver en extra växel? Då lägger jag inte heller i den längre “bara för att”. Livet går inte ut på att jobba ens när man, som jag, älskar sitt jobb. Mår jag bra och vill prestera järnet? Då gör jag det. Om jag inte mår bra och inte behöver bita ihop? Då tar jag det lugnare. Jag respekterar min energi på ett helt annat sätt under arbetsdagarna numera och desto mer jag jobbar med mig själv, tillgodoser de behov jag har och upprätthåller mina bra vanor - desto bättre går jobbet.

Ett privilegium, absolut, men jag är inte ensam om att ha det. Du måste inte vara företagare för att vara din egen chef (tvärtom egentligen, alla är det oavsett anställningsform) och ge dig själv bra förutsättningar i arbetslivet och vad ger bäst resultat? Att jobba med dig själv eller att jobba mot dig själv? När du jobbar med dig själv innebär det att du är medveten om dina faktiska förutsättningar och anpassar din arbetsdag och arbetsbelastning baserat på det snarare än att om och om igen pusha dig bortom din kapacitet bara för att.

Det räcker inte med att lyssna på kroppens signaler - du måste lyda dem också. Då vårdar du din hälsa på riktigt. Och allvarligt talat, även om din chef och arbetsgivare har ett stort arbetsmiljöansvar de borde ta och följa, den som har störst intresse i detta är du. Axla det. Ta hand om dig. Tyvärr är det sällan någon annan som gör det åt dig!

Tumme upp: Chefer som tittar på resultatet snarare än de exakta timmarna och minuterna som spenderas på jobbet - det är en del av framtidens arbetsliv att ha det förtroendet och den tilliten till sina medarbetare!

Tumme ner: När traditioner och normer om “hur vi ska jobba” biter sig fast helt i onödan när de dessutom inte gynnar oss.

Tankearbete är också jobb

“Men vadå? Att sitta och tänka räknas väl inte som jobb?!”

Det är sällan ovan nämnda mening sägs högt på detta vis men normen är stark och präglas de flesta av oss. Man måste göra fysiska, synliga saker för att det ska räknas som jobb. Sitta i möten. Mejla en massa. Rapportera. Skriva presentationer. Medan tankearbete - oavsett om det handlar om strategier eller reflektion ska göras utöver det vanliga heltidsjobbet. Att sitta på kontoret och stirra rakt ut i luften? Nä, men då gör man inget. En promenad på arbetstid för att tänka på ett problem man behöver lösa? Skolk!

Oavsett om det rör sig om en brain dump, att marinera strategiska frågor eller reflektera så är tankearbete också jobb som ska göras på arbetstid och/eller fås betalt för. Bild: Thought Catalog on Unsplash

I jakten på ständig produktion och ökande tillväxt är det lätt hänt att tappa riktningen. Bara släcka bränder och till slut är de så många och dränerande att man inte hinner förebygga dem alls. Det är här tankearbetet spelar roll och ska absolut vara inkomstbringande.

• Vad gör jag?

• Vad ska jag göra?

• Vad borde jag göra?

• Vad ska jag strunta i att göra?

• Vad händer och sker runt omkring mig?

• Hur mår personerna i min omgivning?

• Hur mår jag själv?

• Vad ser jag för utvecklingsmöjligheter för verksamheten/arbetsgruppen/medarbetarna framåt?

Du ser, tankearbete är också jobb. Och detta är bara några exempel på frågor som är viktiga att ställa sig själv som ledare då och då och genom att göra det oftare snarare än sällan brukar ge resultat förhållandevis snabbt. Alla behöver och mår bra någon form av fokustid under sin arbetsdag för att kunna samla ihop sig, reflektera och sedan ta upp tråden igen.

Kan vi enas om att detta ska få vara en självklarhet i framtidens arbetsliv? Att du inte bara tycker att tankearbete är jobb utan att du 1. prioriterar för din egen del och 2. uppmuntrar andra till detsamma?

Tack!

Ps. Det gäller såklart bara tills vi använder oss av frasen “jag ska tänka på det“ för att skjuta på saker. Eller där tankearbetet används som ursäkt för att slippa ta tag i det som är jobbigt eller undvika att ta beslut. Det är en helt annan sak.

Berätta, hur mycket värdesätter du dina tankar? Får du lön för att tänka?