Vill du vara oumbärlig eller umbärlig?

Skillnader mellan att vara oumbärlig (🙁) respektive umbärlig (😌) som ledare?

🙁: Jobbar du jämt, fysiskt och/eller mentalt för att "stället klarar sig inte utan dig"

😌: Har du pauser, lediga stunder varje dag, varje vecka och tar semester eftersom det finns en plan som funkar när du inte är där

🙁: Sjuk? Semester? Omöjligt!

😌: Inte bara möjligt, det enda rätta om det inte är något extremt akut som dyker upp

🙁: Du är den som bestämmer och fattar alla beslut, stora som små i verksamheten

😌: Du fattar besluten som exempelvis gäller stora verksamhetskritiska frågor och personalärenden men de som gäller det dagliga operativa arbetet är det medarbetarna som har mandat kring

🙁: Du gör allt "för annars blir det inte gjort"

😌: Du har kompetent och kunnig personal och låter de göra det de är bäst på

🙁: Du fastnar att ständigt släcka bränder, springa fortare och ta det som dyker upp

😌: Du leder både proaktivt och reaktivt så det du gör kortsiktigt faktiskt förverkligar det ni ska göra långsiktigt

🙁: Hinner aldrig stanna upp och tänka och njuta av vyer som den på bilden? Det har du för bråttom för

😌: Reflekterandet är något du gör löpande utifrån hur det passar din vardag och du prioriterar att göra det som får dig att må bra

Så, vad säger du? Vill du vara oumbärlig eller umbärlig som ledare? Är svaret det senare - hör av dig på clara@bossverket.se när du bestämt dig för att lyckas med det så hjälper jag dig på vägen.

Vad beror på ålderismen på

Ingen har väl missat, framförallt inte på LinkedIn, hur fler och fler talar om ålderismen som slår till med automatik när en fyller femtio. Jag ser nya rubriker och inlägg om det varje vecka. Akavia konstaterar i rapporten Ålderism i arbetslivet att sex av tio över sextio har upplevt ålderism och för en tid sedan ställdes frågan på Bloggbevakning vad det beror på - en mastodontkomplex fråga med många lager som jag tänkte vi ska ge oss på att försöka nyansera lite. Vad beror ålderismen på arbetsmarknaden på egentligen?

Ja, anledningarna är många och notera nu - denna analys är inget allvetande facit utan snarare resonerande slutsatser ur mitt sakkunniga perspektiv. Vill du lägga till fler eller andra sådana? Gör gärna det i kommentarsfältet!

Vilket bäst-före-datum en har i arbetslivet varierar kraftigt men att fler kan ge mer längre är en onyttjad resurs enligt rapporten från Akavia. Bild: Unsplash

Vad beror på ålderismen på

Några av faktorerna som spelar in är exempelvis:

Kombinationen av hög arbetslöshet → högt söktryck på de tjänster som finns plus lågkonjuktur → färre tjänster utlyses

Upplevd kompetensbrist hos arbetsgivarna vilket å ena sidan är en bieffekt av det kapitalistiska systemets strömlinjeformande effekt där färre ska göra mer. Å andra sidan är det också en effekt av hård tillväxtpress under många års tid vilket gör det mer riskabelt och dyrt att felrekrytera. Samtidigt vågar färre och färre satsa på att introducera, utbilda och träna upp sin personal, vilket i slutändan är deras förlust.

Detta leder ofta till både rädslobaserade rekryteringar samt en orimlig jakt på "den perfekta enhörningskandidaten" (som inte finns)

Lägg dessutom till en affärsmodell hos många rekryteringsbolag som handlar om att tillsätta så många som möjligt så snabbt som möjligt vilket då främjar att profilen som söks helst ska passa perfekt i en mall över hur den "perfekta kandidaten borde vara"

En menlös Arbetsförmedling där en handläggare för tio-isch år sedan tillsatte en tjänst på tio månader i snitt enligt Roland Paulsens studie Vi bara lyder.‍ ‍

Allt detta innebär att många söker de få tjänster som finns medan mindre tid finns att rekrytera och rädslan att rekrytera fel är stor.

Vad händer då?

Jo, nätverksrekryteringen ökar eftersom det känns bättre att rekrytera personer man känner eller som blir rekommenderade av någon man känner. Exempelvis presenterade Företagarna för ett gäng år sedan att 7 av 10 tillfrågade företag rekryterade via nätverkskontakter. Och om majoriteten av alla rekryteringar sker via personliga nätverk är risken väldigt stor att rekryteringen sker homogent, dvs att man söker och väljer kandidater som liknar en själv. Och ja, då riskerar tyvärr många på arbetsmarknaden att uteslutas för att det felaktigt upplevs som tryggaste att anlita någon som liknar de flesta andra i organisationen.

Faktum är att ålderismen varit en grej i arbetslivet i många år nu, på båda hållen. Men det syns såklart mer nu när tiderna är som de är nu, fler har blivit äldre, mår bättre och vill/behöver jobba längre och vi har sociala medier där det lyfts fram mer. Och ja, det är förskräckligt och borde aldrig drabba någon! Det kan vi väl ändå vara överens om?

Vad är Hööretagarandan?

I betalt samarbete med Höörs Kommun och Sparbanken Skåne

Tack, tack, tack för det fina mottagandet och den fantastiska feedbacken som jag har fått av er kring Höööretagarpodden hitintills! Det har varit en spännande och intensiv kreativ process att hitta ett format där så många röster som möjligt kan få lyftas samtidigt som vi har ett uppdrag: att börja prata om Hööretagarandan och vad den innebär.

Klippning och omslagsbild är gjord av Höörkanalen.

Vad är Hööretagarandan?

I det första avsnittet träffar vi:

Jonas Nilsson från Ekastiga som berättar om hur deras verksamhet, som funnits sedan mitten på 1600-talet, har blivit vad den är idag. Diversifieringens nödvändighet, hur Farmartjänst startades och

Vi får lära oss mer om Höörs historia och vilka olika historiska skeenden och faktorer som satt sin prägel på byns företagarliv när vi ringer upp Anna Palm, fd kommunalråd och representant för Nyföretagarcentrum Öresund.

Vi får också höra mer om företagarstjärnskottet Marie Holsts kickstart med Sweets on the Streets: hur hamnade hon här? Vad är det som gjort att det gått så bra? Och, går det att bygga en business av att göra folk glada?

Det och fler intressanta spaningar bjuds det på och tycker du om det du hör? Då får du gärna ge den ditt betyg här på Spotify där du såklart också hittar alla tre avsnitt!

---

Detta inlägg är skrivet i reklamsamarbete med Höörs Kommun och Sparbanken Skåne. För mer information om hur jag förhåller mig till samarbeten och PR – läs Bossbloggens PR Policy

Livstecken

Hej från köksbordet söndagen den sjunde juni tjugofemtiofem på kvällen. Vilken vecka! Magsjuka i kubik och inte nog med att jag varit så sjuk att jag ett tag trodde att jag höll på att dö, jag har varit helt slut i kroppen i sex dagar efteråt. Men nu, när jag ä-n-t-l-i-g-e-n är i någorlunda nött balans igen, huset är sanerat, rabarbersaften puttrar på spisen och ansiktsmasken är på medan jag jobbar undan de sista sakerna jag inte hann med i fredags känns det bra igen. Till och med surret från diskmaskinen är mysigt eftersom den varit trasig i över en månad och vi har saknat den larvigt mycket, haha.

De närmsta två veckorna, eller snarare tre, är slutspurten inför semestern och schemat kommer att packat. Därav extrajobbandet nu! Oftast tycker jag det räcker med att stämma av inför veckan på måndagen för helgen är helig men nu var det skönt att få klarhet i vad som behöver göras när för att inte saker ska falla mellan stolarna. Hur har du det där du är?

Nystädat kontor

Visst är det en härlig känsla när det är rent omkring en? Har precis röjt undan här på kontoret, fönstret fick hamna på glänt, vaniljdoften sprids via doftljuset och lite kall Yuzo bubblar i ett champangeglas. Jag älskar vårt hem och vårt gulliga lilla hus är den bästa platsen på jorden men detta är en vass tvåa på topplistan. Atmosfären! Ljuset! Rymden! I boken Eget rum undersöker och skriver Alexandra von Schwerin kvinnors egna space och här är verkligen en plats där jag landar varje gång jag kliver in över tröskeln.

Så nu ligger jag här på sofflocket, njuter av det lilla och lyssnar på en poddintervju som jag varit med i. Återkommer om den snart för det var en intervju jag kommer att minnas tillbaka till med lite extra värme. Har en omdanande period som lär mig många roliga saker som inte riktigt kan sättas på pränt medan de är färska men jag märker att jag har stärkts ytterligare en grad i mitt egna ledarskap. Och jag tänkte häromdagen att ledarskapslärandet är som ett pussel. Men varje gång en ny bit faller på plats, splittras resten av bitarna i ännu fler, mindre delar. Så lärandet består egentligen av att gå från en fyra bitars- till X miljoners bitar pussel under ens livstid. Vi blir inte klara. Tröstande ändå? Ja det tycker jag nog. Och med det är det dags att dra upp tempot. Mer skrivande. Ett par samtal som ska ringas. Ikväll väntar en miniworkshop för det lokala företagsnätverket Elsa, blir kul!