Saker jag lärt mig sedan jag fyllde 34…

När jag fyllde 33 gjorde jag den här listan över 33 saker jag lärt mig på 33 år, vilken kompletterades med ytterligare en punkt när jag fyllde 34. I förra veckan hittade P4 Karlavagnen min lista och jag fick därför vara med i söndags och prata om livsläxor. Kul! Och detta föranledde att jag fick tillbaka på bloggarkivet och tagit mig en rejäl funderare: vad jag lärt mig sedan jag fyllde 34?

Jag vet inte hur du funkar men jag brukar försöka checka av löpande hur väl jag lever och leder som jag lär och en sak som jag känner mig helt trygg i är det här eviga lärandet som jag absolut praktiserar. Kan dock bli lite frustrerad över att det finns så mycket mer som jag skulle vilja kunna och veta?

Saker jag lärt mig sedan jag fyllde 34…

35: Alltså, att uppfylla ett mål man har haft i över tio år är djävulusiskt tillfredsställande. Innan jag fick pausa pluggandet lite på grund av min utmattning var min ambition att vara 30, ha två kandidatexamens och tio års arbetslivserfarenhet. Nu blev det i stället att jag är 35, har mina två examens och femton års arbetslivserfarenhet inkluderat att jag startat och börjat bygga bolag. Damned, vilken lycka. Jag är så glad att jag höll i och höll ut hela vägen in i mål.

36: Det finns vulkaner i Höör! Yup, du läste rätt. Det som till synes är en helt vanlig backe med löv och stenar är gränsen mellan de tektoniska plattorna som utgör syd- och nordeuropa och här finns flera gamla vulkaner. Hur häftigt?

37: Det kan bli ett barn av att ett embryo från IVF PGD-behandling ligger i frysen i åtta månader. Vårt mirakel!

38: Livet kommer inte med några som helst garantier. Alltså inte en enda. Vänta inte med att leva till efter pensionen.

39: Om du slår dig, gör dig illa eller märker att något är galet i kroppen: sök vård direkt. Seriöst! Vänta inte. Lek inte stoisk eller undvik att vara till besvär. Och ja, detta är absolut en läxa lärd från att någon trillade ner från en ställning på gymmet med bakhuvudet först, fick krampanfall och fullständig black out men efter en stund klev upp, körde och hämtade barnet på förskolan, kräktes på kvällen men inte åker in akut förrän dagen efter och då konstateras hjärnskakning. Otroligt korkat om jag får säga det själv.

40: Jag är ganska rolig! Har upptäckt det tack vare mitt föräldraskap, och min man, och är faktiskt lite chockad över detta. Har i de flesta av mina levnadsår sett mig själv som en hyfsat tråkig person med dålig humor som jag bara själv skrattar åt. Men tydligen inte? Eller så har mitt barn och fler människor som jag träffar samma dåliga humor? Ska spara på mitt absoluta favoritskämt “utan motstånd, ingen spänning sa Ohm” tills han blir gammal nog att förstå dess briljans. Ett skämt som, tillsammans med Pytagoras sats och förekomsten av imaginära tal, är det jag minns bäst av att ha läst en “super-version” av naturvetenskapliga programmet på gymnasiet. Väl investerade tre år? Javisst, haha.

Lite allvar igen, visst är det spännande hur ens självbild mår bra av att omkalibreras då och då? Och hur tydligt det är att vi vi kan lära oss av och under hela livet om vi bara tillåter det?

Liven vi lever

Förutom att det har varit extrema mängder jobb den här veckan har jag också hunnit filosofera mycket. En del av mitt jobb och liv som både är ett intresse liksom nödvändigt vattenhål och jag är alltid nyfiken. Vad händer här? Och vart är vi på väg?

Den här veckan har två olika händelser varit extra katalyserande för tankeverksamheten och båda har satts i rullning av två (av mina många) entreprenörsförebilder och sedan misstänker jag att den senaste tidens dödsfall har spelat in med. Livets skörhet framträder trots allt tydligare när döden är närvarande bland kulisserna.

Först ut av entreprenörsförebilderna var Madeleine Rybeck som intervjuade mig till sin podd Kvinna 40+ där vi pratade om det här med att kombinera karriär och familjeliv - går det att göra både och? Ja, tänker jag och önskar att jag tryckt ännu hårdare på att man kan jobba hållbart på riktigt även om det kräver både sin ansträngning och avspänning på samma gång.

Sedan läste jag Krickelins inlägg och kommentarsfält om hur våra inre barns röster tystnar respektive tystas ner under dem sociala civiliseringen även kallad uppväxt.

Och vet du? Jag är så evinnerliga less på alla dessa sociala konstruktioner - som såklart å ena sidan är nödvändiga för att vi som samhälle ska fungera men som å andra sidan också fortsätter göra oss illa på olika sätt.

Åsikterna om hur andra lever sina liv. Hur man ser ut eller hur man identifierar sig.

Fnysanden om hur man inte kan göra det ena eller varför inte hela friden inte alla går samma eller liknande väg som man själv har gjort.

Frustration över andras okunskap, omedvetenhet eller oförstånd.

Illamåenden över andras gränslöshet som samtidigt också tillåts även om kliven över gränsen inte borde ha skett från första början.

Vad fan liksom. Om det inte skadar någon annan - låt folk få leva som de vill. Vara som de vill. Jobba och se ut som de vill. Låt oss mötas i respekt och med omtanke istället för misstänksamhet och misstro.

Liven vi lever är allt vi har och det är fan för kort för att göra något annat än att försöka upplevas och njutas av - samtidigt som vi behöver göra det bättre för fler. Och det sista tror jag ändå är det viktigaste av allt för den lilla bisatsen rymmer det som många saknar. Meningsfullheten och syftet utanför oss själva. Det som också ger gemenskapen, sammanhanget och glädjen. Vi dör alla ensamma men vi kan leva tillsammans tills dess. Och finns det någon bättre gåva att ge våra barn än en värld och en mänsklighet som mår lite bättre för varje generation? Jag tror inte det. Eller?

23 December: En konflikt

Bara för att det är roligt att variera sitt format tänkte jag svara på frågorna i Sardellens brevjulkalender och här kommer frågan och svaret för den tjugotredje december!

Sardellen: Berätta om en konflikt du haft under året.

Mitt svar: Hmm... Alltså, jag har det sämsta minnet för sån't här? Är inte särskilt långsint och det är bara saker som svider till riktigt som fastnar och då brukar jag anstränga mig för att bearbeta dem för jag varken orkar eller vill kånka runt på en massa gamla oförätter. Det innebär inte att jag lever konfliktfritt och det finns både missförstånd,  frustration och meningsskiljaktigheter i vardagen, mycket mer sedan liten kom till världen. Men jag undviker drama så mycket som möjligt och konflikterna brukar lösas. En sak som min man påminde oss om i ett av årets tjafs var "en bra relation måste ha friktion, annars lever vi bara parallella liv tillsammans" minns jag däremot.

Vad vill bråkade om? Har ingen aning, haha.

Jag är alltså sämst på att hålla liv i bråk över tid och ännu sämre på att “hålla räkning” över dem. Sorry! Inget smaskigt innehåll här inte. Hur funkar du?

22 December: Avundsjuka

Bara för att det är roligt att variera sitt format tänkte jag svara på frågorna i Sardellens brevjulkalender och här kommer frågan och svaret för den tjugoandra december!

Sardellen: Finns det något du är avundsjuk på hos någon annan?

Mitt svar: Med risk att låta präktig, inte just nu för allvarligt talat har jag det extremt bra i livet. Men det har varit en utvecklingsresa!

Tacksamheten över att liten är här trumfar det mesta.

Det var länge som jag hade målat upp en bild av att vara lång, smal och elegant med en stor siffra på bankkontot var det mest rätta. Eller att man behövde göra karriär på ett visst sätt för att “vara lyckad”. Jag har alltid känt ett varierande stort behov av att bevisa mig själv och det har absolut pyst ut i avundsjuka och frustration. Inte minst när en ser personer swisha förbi, ofta omedvetet burna av sina privilegier eller andra faktorer som spelar in, och sedan bara luta sig på “jag har jobbat så hårt” ackompanjerat med en ansträngd underdog-historia för att berättiga sin framgång i stället för att äga den och se den för vad den är: ett i hopkok av massa olika saker varav några kan en styra själv, andra inte.

Bottenläget var nog när vi var inne i IVF-processen var jag träsktrollsgrön av avund på insidan på alla som blev blev gravida enklare än oss. Och arg. Blev fruktansvärt provocerad över alla som '“manifesterade sig till sina barn” eller tyckte det var jobbigt med “produktionssex”. Det hade ju såklart inget med dem att göra - det säger sig självt hoppas jag - och när jag tänker efter så är det nog den här grejen som också gjort den stora förändringen. För vi fick vår unge! Och efter det så känner jag att jag har allt. Han är mitt livs största mirakel. Jag får dessutom jobba med det jag älskar mest, har blivit frisk från min utmattning, kan träna, har det tryggt och bra på alla vis utan dramatik och stök. Det är inte perfekt eller städat i alla hörn men det är underbart.

Visst, jag vill bygga vidare på företaget och att det ska bli det blomstrande imperium det är menat att bli. Skriva böcker. Vi kommer nog vilja bo lite större i framtiden och det vore kul att nöjesresa mer och uppgradera garderoben aningens men jag är tillfreds. Lycklig. Stimulerad. Tacksam. Då är det lätt att inte vara avundsjuk! Så troligtvis lär det ske igen men jag vet inte med vad och det märker vi väl när det händer.

Hur tänker du själv kring detta?

17 December: Betydande läsning

Bara för att det är roligt att variera sitt format tänkte jag svara på frågorna i Sardellens brevjulkalender och här kommer frågan och svaret för den sjuttonde december!

Sardellen: Berätta om något du läste i år som fick dig att tänka / se på ett annat sätt.

Mitt svar: Mycket bra fråga som jag faktiskt har fått stöta och blöta lite för jag kommer inte ihåg någon speciell läsning som gjorde detta. En av mina personlighetsdrag är att se olika perspektiv i typ allt hela tiden så jag gör det lite i och bara av rena farten i vardagen. Kanske blir det den här frågan om den gör mig mer medveten om hur jag påverkas av saker jag läser?

Blir det man läser betydelselöst om man inte minns vad man läser när och hur det påverkat en? Eller är det det tillfälliga resultatet som spelar mest roll? Här fick jag lite att tänka på i mina egna beteendemönster.