Nytt språk, eller nygammalt?

Att lära mig lettiska är att lära mig ett nytt språk som är bekant. Är det nygammalt då kanske? Det har funnits med som ett bakgrundssorl som barn, fast jag kan det inte så numera sitter jag var och varannan kväll och nöter glosor och fraser tills hjärnan är alldeles bortdomnad.

Labdien! Mani sauc Klāra. Mans uzvārds ir Lofvenhamna. Es esmu māte. Mana dēls vārds ir Vilde un manu vīru vīrieti sauc Marks. Kā jums sauc?

Och så vidare. Vad jag skrev?

Goddag! Jag heter Clara. Mitt efternamn är Löfvenhamn. Jag är mamma. Min sons namn är Vilde och min mans namn är Markus. Vad heter du?

Och ja, i lettiskan döps alla namn om till något annat oavsett vad de heter. Mycket besynnerligt men min förhoppning är att jag en dag ska gå från att förstå vad de talar om till att faktiskt begripa vad det är de faktiskt säger.

Att Vilden får lära sig lettiska genom att vi pratar det med varandra är det som driver mig och eftersom han suger upp allt jag säger som en lite s-v-a-m-p blir det en sjyst press på mig att hålla takten uppe. Plus att jag kan känna hur min vēcmamiņa hade myst av att höra oss rabbla på. Så ja, nu ska jag strax in i den bubblan igen för onsdagskvällar nu under mars och början på april = lektionsdags. Vi ses snart igen, Čau!