Prime time

Jag må vara vimmelkantig av sömnbristen många dagar, jagad mellan varven för att mycket ska göras samtidigt och matt av hur snabbt vårt hus blir ett enda stort kaos - men jag går ändå oftast runt i känslan av att leva i min prime time nu. Tänk att medelåldern får kännas såhär trygg, stimulerande och rik? Det anade jag aldrig på förhand.

Så även om 41 inte är den största av födelsedagar var den lyxig. Jag fick våffelfrukost på sängen kantad av det där småbarnskaoset som ofta slutar med att vi skrattar järnet för att inte förlora förståndet. Presenter som kittlar till i äventyrsnerven. Ett otroligt roligt pass inne på kontoret för att utbilda inom umbärligt ledarskap. Ostbricka och fransk cider. En middagslur följt av en lugn och grymt god kväll på byakrogen och i soffan kramandes på min man och en värmekudde för att mensvärken nått nya dimensioner post-kiddo. Vacker tidsstämpel.

Tack för det livet och för ännu ett år! Jag uppskattar det innerligt ♡

Nytt språk

Att lära mig lettiska är att lära mig ett nytt språk som är bekant. Är det nygammalt då kanske? Det har funnits med som ett bakgrundssorl som barn och nu sedan ett par veckor tillbaka sitter jag var och varannan kväll och nöter glosor och fraser tills hjärnan är alldeles bortdomnad.

Labdien! Mani sauc Klāra. Mans uzvārds ir Lofvenhamna. Es esmu māte. Mana dēls vārds ir Vilde un manu vīru vīrieti sauc Marks. Kā jums sauc?

Och så vidare. Vad jag skrev?

Goddag! Jag heter Clara. Mitt efternamn är Löfvenhamn. Jag är mamma. Min sons namn är Vilde och min mans namn är Markus. Vad heter du?

Och ja, i lettiskan döps alla namn om till något annat oavsett vad de heter. Mycket besynnerligt men min förhoppning är att jag en dag ska gå från att förstå vad de talar om till att faktiskt begripa vad det är de faktiskt säger.

Att Vilden får lära sig lettiska genom att vi pratar det med varandra är det som driver mig och eftersom han suger upp allt jag säger som en lite s-v-a-m-p blir det en sjyst press på mig att hålla takten uppe. Plus att jag kan känna hur min vēcmamiņa hade myst av att höra oss rabbla på. Så ja, nu ska jag strax in i den bubblan igen för onsdagskvällar nu under mars och början på april = lektionsdags. Vi ses snart igen, Čau!

Katthimmeln har fått en ny chef

Precis när jag blivit diagnostiserad med utmattningsdepression, var nyseparerad och börjat plugga journalistik var jag hemma på mina föräldrars gård ett par dagar. Slutkörd med panikångestattacker nästan dygnet runt. Så springer en av gårdens kattungar ut framför näsan på en av hundarna och ja, höll på att bli uppäten. Pappa lyckas hålla fast hunden och jag lirkar ut katten ur käkarna på den. Först trodde jag den hade brutit ryggraden såsom bakbenen dinglade men nej då, veterinären konstaterade att det i alla fall inte fanns några ytliga skador men "tiden får utvisa om hon klarar sig". Hon bäddas ner i en låda i mjölkrummet och där satt jag sen med den lilla, lilla utslagna katten i famnen. Tre gånger verkade det som att hon slutade andas och fram emot kvällen fick hon följa med in för att jag skulle slippa sitta där ute och vänta på att hon skulle dö.

Men när jag vaknade morgonen efter låg hon i min halsgrop och spann, som ett varmt litet häftplåster. När jag skulle åka hem några dagar senare fick hon följa med för att kunna bli frisk i lugn och ro och sedan var tanken att hon och brorsan, som fick hänga med som sällskap, skulle tillbaka till gården igen men nä, det hände ju inte. Sedan dess har jag haft en extra kroppsdel i nära fjorton års tid som ansett att min främsta uppgift här i livet - det är att vara hennes huvudkudde. Så var det under åren när jag var som sjukast i min utmattning och allvarligt talat nu med även om det inte är samma antal timmar om dygnet längre, till hennes stora förtret.

Jag är lyckligt lottad med att få ha haft flera hjärtedjur i mitt liv. Men du har varit något alldeles extra. Ditt extremt bestämda sätt. Snudd på diktatoriska ledarskap. I hur du så tydligt litar fullständigt på mig. Gömmer dig hos mig när världen är läskig. Hur vi älskar varandra. Att nu behöva leva utan dig… Fy fan. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till. 

Hur många bilder kan man ha på en katt som sover på en? Hur många som helst för vi har spenderat hundratals, om inte tusentals timmar ihop såhär. När jag var som sjukast i utmattningen sov jag nitton om dygnet i två månader och de flesta av dem var hon med mig precis som alla andra timmar vi hängt i soffan eller sängen. Nära, nära.

TicTac Tyrann. Chefen. Tickis. Min Teto. Just nu vrålar varendaste fiber i min kropp:

VAR ÄR MIN KATT?!

GE MIG MIN KATT!!!

Jag kommer alltid, alltid, alltid att sakna dig.

En vecka extra allt

Den här veckan har verkligen varit extra allt! Om jag säger: livets första ambulanstur var den lugnaste och stillsammaste med de bästa besked en kan önska följt av fyra timmars sömn, här har vi startpunkten på veckan. En blandning av djupaste stress, tacksamhet, trötthet.

Sedan följde släppet av en av de första stora nyheterna för i år, fantastiskt klientarbete, jobb för kund, rita vidare på en spelplan som kanske ska bli och den vanliga företagsadministrationen på två arbetsdagar eftersom övriga tre ägnades åt att vabba. Bli förkyld själv. Väga, och gråta, i beslutet om hur vi ska hantera kattens skakiga provsvar. Och så gör vi en uppfräschning av badrummet med, som blir så snyggt och bra, men givetvis kräver sitt i beslut, ändringshantering och ansträngning. Jag brukar ju säga att vardagsrenovering är en av sakerna som jag låter bli att göra pga heltidsföretagande småbarnsförälder och ja, det här projektet gav oss å ena sidan argument till varför vi resonerat så hitintills samtidigt som vi fått blodad tand att fixa mer för det blir så fint, haha. Vi får se hur det blir med det men bra blir badrummet i alla fall. Jag är i alla fall grymt pepp på nästa jobbvecka som kommer att bli spännande den med.

Hej 2026!

Tjenare! Hur mår du och hur har du det? Med mig är det strålande. I skrivande stund sitter jag på tåget till Stockholm och lever i lyxen av att årets första riktiga arbetsdag innebär att åka tåg (= massa lyxig skriv och reflektionstid), bo på hotell och gå på ett event. Passar också på att använda den här tiden till att samla upp de trådar som inte hann knytas färdigt före jullovet kom som en virvelvind. De sista veckorna före jul blev helt galna eftersom nya, oväntade projekt ramlade in (hurra!), jobb behövde avrundas samtidigt som vi vabbade. Till sist fick det bara bli ett gäng beslut fattade: måste detta göras på den här sidan årsskiftet? Och om det var ett nej eller borde - då fick det läggas till sidan. Alla blogginläggsutkast jag hade för månaden ingick också där tyvärr.

Extra trevligt blir det att åka genom detta snötäckta vinterlandskap alltså, varje naturmeter ser ut som ett idylliskt vykort.

Så vad händer 2026 då? Bra fråga. Det är exakt den jag lever i just nu. 2025 är utvärderat (kommer ett inlägg om det) och nu sitter jag med verksamhetsplaneringen för det nya året och tänker. Lär bli ett inlägg om det med framöver!

Taggad är jag i alla fall. Som vanligt. Framförallt är jag det för att jag kommer att göra några saker annorlunda det här året och jag ser fram emot det för bra kan, och förtjänar att, bli bättre om man har möjligheten att förverkliga det.

Så vad gör vi? Nu kör vi! Det är min känsla i alla fall - hur känner du det?