Liven vi lever
Förutom att det har varit extrema mängder jobb den här veckan har jag också hunnit filosofera mycket. En del av mitt jobb och liv som både är ett intresse liksom nödvändigt vattenhål och jag är alltid nyfiken. Vad händer här? Och vart är vi på väg?
Den här veckan har två olika händelser varit extra katalyserande för tankeverksamheten och båda har satts i rullning av två (av mina många) entreprenörsförebilder och sedan misstänker jag att den senaste tidens dödsfall har spelat in med. Livets skörhet framträder trots allt tydligare när döden är närvarande bland kulisserna.
Först ut av entreprenörsförebilderna var Madeleine Rybeck som intervjuade mig till sin podd Kvinna 40+ där vi pratade om det här med att kombinera karriär och familjeliv - går det att göra både och? Ja, tänker jag och önskar att jag tryckt ännu hårdare på att man kan jobba hållbart på riktigt även om det kräver både sin ansträngning och avspänning på samma gång.
Sedan läste jag Krickelins inlägg och kommentarsfält om hur våra inre barns röster tystnar respektive tystas ner under dem sociala civiliseringen även kallad uppväxt.
Och vet du? Jag är så evinnerliga less på alla dessa sociala konstruktioner - som såklart å ena sidan är nödvändiga för att vi som samhälle ska fungera men som å andra sidan också fortsätter göra oss illa på olika sätt.
Åsikterna om hur andra lever sina liv. Hur man ser ut eller hur man identifierar sig.
Fnysanden om hur man inte kan göra det ena eller varför inte hela friden inte alla går samma eller liknande väg som man själv har gjort.
Frustration över andras okunskap, omedvetenhet eller oförstånd.
Illamåenden över andras gränslöshet som samtidigt också tillåts även om kliven över gränsen inte borde ha skett från första början.
Vad fan liksom. Om det inte skadar någon annan - låt folk få leva som de vill. Vara som de vill. Jobba och se ut som de vill. Låt oss mötas i respekt och med omtanke istället för misstänksamhet och misstro.
Liven vi lever är allt vi har och det är fan för kort för att göra något annat än att försöka upplevas och njutas av - samtidigt som vi behöver göra det bättre för fler. Och det sista tror jag ändå är det viktigaste av allt för den lilla bisatsen rymmer det som många saknar. Meningsfullheten och syftet utanför oss själva. Det som också ger gemenskapen, sammanhanget och glädjen. Vi dör alla ensamma men vi kan leva tillsammans tills dess. Och finns det någon bättre gåva att ge våra barn än en värld och en mänsklighet som mår lite bättre för varje generation? Jag tror inte det. Eller?
