10 December: Vanligaste utmaningen med att vara chef

Bara för att det är roligt att variera sitt format tänkte jag svara på frågorna i Sardellens brevjulkalender och eftersom frågan för den tionde december också finns med i årssammanfattningen jag brukar göra varje år tweekade jag helt fräckt om den till en som jag brukar få då och då!

Fråga: Vad brukar vara mest utmanande med att vara chef?

Mitt svar: Det varierar såklart beroende eftersom alla har och möter olika utmaningar i sitt ledarskap. Jag har under åren också sett att det ändå finns några olika mönster i vilka sorters problem som jag blir kontaktad för i olika tider vilket är spännande, liknande sorters dilemman tycks liksom hopa sig periodvis. Under det här året har väl topp tre trenderna handlat om att göra sig umbärlig som chef eller, hantera akuta kriser eller leda dysfunktionella arbetsgrupper.

Men generellt är en vanligaste utmaningen med att vara chef personalansvaret, att medarbetare inte alltid gör det som behövs, ska eller fungerar på arbetsplatsen. Sedan kan det se otroligt olika ut hur det tar sig uttryck. Ibland är det enskilda medarbetare som beter sig problematiskt, ibland är det delar av, eller hela, arbetsgrupper som är dysfunktionella - ibland är det både och samtidigt. Snåriga, komplexa situationer med många olika lager och som ofta också får en emotionell koppling för att man som chef bryr sig om personerna man jobbar med och sitt arbete. Dåliga förutsättningar till att leda är inte heller ett ovanligt dilemma eller att man inte får adekvat ledarskapsutbildning och träning i sitt uppdrag.

Tänk vad tråkigt det hade varit ändå om vi alla var sådär rationella och logiska som vi så gärna vill tro? Eller likadana för den delen? Lättare att vara chef hade det kanske varit men nej, just det... Då hade ju arbetslivet varit homogent och mindre lönsamt och inkluderande än vad det borde vara.

Som chef ständigt behöver arbeta inom ledarskapets olika dimensioner parallellt vilket i sin tur kompliceras ytterligare av att allting och alla tenderar att förändras med ojämna mellanrum plus att väldigt få saker inom ledarskap är svart/vitt rätt/fel. Det mesta rör sig inom gråzoner och “beror på” en massa olika saker och det är därför jag kan bli frustrerad av bristen för respekt som både medarbetare och chefer ibland kan visa inför ledande roller. Chefsuppdraget är en egen profession och det är utmanande för alla på olika sätt. Men spännande är det! Och jag är så imponerad av de ledare som jag får följa på olika sätt för de gör verkligen jobbet som krävs både med att leda andra och sig själva.

Vad säger du som läser? Vad inom ledarskap tycker du är svårast?

9 December: Oroligheternas mästrande

Bara för att det är roligt att variera sitt format tänkte jag svara på frågorna i Sardellens brevjulkalender och här kommer frågan och svaret för den nionde december!

Sardellen: Kan du komma ihåg något du har oroade dig för mycket tidigare, men som nu har ordnat sig?

Mitt svar: Vad har jag inte oroat mig för tidigare, haha? Jag har alltid varit en orolig en, säkerligen en kombination av både gener, uppväxt och personliga läggning vilket i sin tur bidrog till att jag blev en bra projektledare eftersom jag hade lätt för att tänka på alla kommande projektsteg och kunna konstruera både riskplaner och plan B, C, och D om den ursprungliga planen behöver ändras. Baksidan av myntet är absolut oro och ångest i andra olika lägen om än inte i sådan utsträckning att det förhindrat mig från att leva normalt förutom i de perioder i livet när jag varit sjuk i depression. Skönt nog är det historia nu och oron har till största del gett plats för lugn och ro.

Att träna mentalt, gå i terapi och få olika verktyg att använda men också att bli lite äldre och lite klokare tänker jag har varit bra grejer som bidragit till det här skönare läget jag .

För vad har ordnat sig? Allt! För allt gör ju det. Det är också vad jag påminner mig om de gånger som oron slår till numera även om mästrande inte alls behövs i samma utsträckning längre. De gånger jag behöver extra stöd i det ber jag om det från mina nära och kära som är mästerliga på att göra det. Summa summarum, livet har blivit bra och allt har fallit på plats på de finaste av sätt - bara det är orosminskande i sig tycker jag.

Hur ser din relation till oro ut?

8 december: Smärre justeringar

Bara för att det är roligt att variera sitt format tänkte jag svara på frågorna i Sardellens brevjulkalender och här kommer frågan och svaret för den åttonde december!

Sardellen: Har du försökt ändra på någonting med dig själv i år? Om ja, vadå? Om nej, varför inte?

Mitt svar: Ja och nej. Det jag är nöjd med hos mig själv och i livet njuter jag av som det är, det får vara precis som det är. Jag kan nog inte tillskrivas att vara känd för att ändra på saker “bara för att” utan det händer när det behövs. Samtidigt gillar jag att lära mig nya saker och att utvecklas så på det viset blåser förändringens vindar ständigt. Eller nja, förändringens bris kanske är en bättre beskrivning för det sker ganska stillsamt. Förändringens lugna bris? Ah well, ni ska vi inte förlora oss i semantiska utsvävningar. Låt oss konstatera att smärre justeringar alltid kan göras och att jag har hittat saker att tweeka på även i år.

Att börja gymma på egen hand i stället för att hänga hos den bästa sjukgymnasten jag vet (vars träningslokal syns här) var en rolig milstolpe att bocka av. Har verkligen ökat all belastning ett steg i taget och långsamt, långsamt trappat upp det.

Den största ändringen är att jag börjat träna under året. Tyvärr har jag i skrivande stund haft en liten träningspaus eftersom jag varit ständigt småförkyld de senaste veckorna men varje dag stämmer jag av: nu? Nu? Och inom kort tänker jag att svaret kommer att bli ja och så kör jag på igen.

Men jag är oavsett vilket nöjd med träningsutvecklingen som jag har gjort under året! Jag började ju med sjukgymnastik en gång i veckan i januari och nu ligger rutinen på två gympass i veckan och ett simpass i veckan och min utmaning är att jag inte får träna så hårt att jag blir för påverkad av det efteråt.

Har en bra bit kvar att gå styrkemässigt men med tanke på förutsättningarna (främst i form av den ständiga sömnbristen) är jag nöjd med var jag befinner mig. Viktigast för min del är att bli starkare och mer uthållig så att jag kan leva så aktivt som möjligt. Kommer ihåg för ett år sedan, lite drygt, när jag testade att cykla in till jobbet och höll på att svimma av ansträngningen, fick pausa på vägen och var helt slutkörd efteråt. Nu i somras var det dags att cykla igen och jag trodde på förhand att det skulle bli minst lika jobbigt som då. Istället så gick det hur smidigt och lätt som helst vilket blev en väldigt behaglig överraskning. Ser fram emot fler sådana framöver!

Det gör ju underverk för humöret att träna tycker jag. Kanske också för att jag lyssnar på klubbmusik från tidigare 2000-talet när jag kör på, haha.

Har du försökt ändra något med dig själv i år?

7 December: Fin sak att göra för andra

Bara för att det är roligt att variera sitt format tänkte jag svara på frågorna i Sardellens brevjulkalender, här kommer den sjunde december.

Fråga: Berätta om en fin sak du gjorde / försökte göra för någon annan i år!

Mitt svar: Den här frågan tyckte jag var svår! Jag jobbar med att hjälpa människor och gör vad jag kan de flesta dagar för rå om så många som möjligt. Vem är jag att avgöra om det blir, är eller var fint gjort? Nä, det här funkar inte. Jag är en av de mest icke ödmjuka personerna jag känner men här hittade vi tydligen gränsen för vad jag själv tyckte var FÖR självförhärligande, hahaha. Vi styr om!

Haha, alltid lika kul att upptäcka nya saker om sig själv va?

Vad är det finaste du kan göra för någon annan som chef?

Det kan jag däremot svara på…

Som chef, det finaste du kan göra för någon annan är att verkställa en bra arbetsmiljö med ditt ledarskap

En fin handling som innefattar många olika beståndsdelar och moment men ja, detta är det finaste du kan göra för någon annan som ledare. Bra ledarskap räddar liv!

Har du gjort något fint för någon annan i år?

Varför är de yngre generationerna annorlunda?

I ett inlägg på LinkedIn om millennials och generation Z fick jag frågan: varför är de yngre generationerna så annorlunda? En rimlig sådan och det finns givetvis flera olika bidragande anledningar till det. Här är de huvudsakliga som jag brukar lyfta fram när jag utbildar om Management by Millennials och hur man leder oss yngre generationer!

Tänk ändå hur mycket arbetslivet har förändrats bara de senaste femtio åren? Då hade en sådant här scenario varit otänkbart! Bild: Helena Lopes on Unsplash

Varför är de yngre generationerna annorlunda?

Samhälls- och arbetslivsutvecklingen i stort

Samhället och arbetslivet har förändrats mycket sedan den industriella revolutionen och industrialiseringen och globaliseringen innebär att dagens unga växer upp annorlunda. Skolväsendet och utbildningsstrukturerna har ändrats och arbetslivet är definitivt annorlunda i vad vi arbetar med, hur och vad arbetslivet förväntas innebära.

Socio-ekonomiska händelser

Ett generellt ökat välstånd där fler har det bättre ekonomiskt ställt men också en polarisering i samhällets klasskikt.

Tekniska utvecklingssprång

Tekniken och de sociala medierna är en naturlig del av allas vardagsliv idag, gör ständigt nya utvecklingssprång och där millennials har vuxit upp det digitala har generation Z fötts med den. Det intressanta om generation Alfa? De blir den första generationen som kan ha en digital identitet redan innan de ens är födda.

Kulturella skeenden

Alla är vi en del av att ta del av kulturella skeenden och händelser, skapa dem och följa dem på olika sätt och det influerar också såklart de rådande tankarna, idéerna och perspektiven på hur vi ska leva, arbeta, se ut etcetera.

Föräldraskap, uppfostran och uppväxt

Sist, men absolut inte minst, så har det skett ganska så stora förändringar inom föräldraskapet och när det gäller uppfostringsmetoder bara de senaste femtio åren. 1979 förbjöds barnaga i Sverige och idag utbildas barn inom barnkonventionen direkt från när de börjar förskolan. Och även om inte det innebär att alla barn får de mest fantastiska av uppväxter så råder det, på många sätt, en annan syn på barnuppfostran idag jämfört med tidigare.

Jag säger inte att allt alltid är av godo men barn som växer upp med behandlingen att de är viktiga, de får vara med och bestämma i familjen eller exempelvis är vana vid att få saker serverade - kommer ha med sina beteenden och förväntningar på hur de ska bli behandlade och bemötta med sig in i arbetslivet.

Allt detta? Det bidrar till den saliga cocktailen av faktorer som gör att de yngre generationerna har andra perspektiv på arbetslivet än vad som rått tidigare. Men också att vi har andra behov, andra förutsättningar, krav, förespeglingar och förväntningar. Som ledare och chef gäller det att kunna bemöta och leda oss utifrån detta - vilket i sin tur ofta kräver en varierande nivå av uppgradering av ledarskapet och organisationens sätt att arbeta på men också att utbilda och stötta upp när det behövs. För om ni upplever generationskrockarna nu med de yngre generationerna, och då framförallt generation Z, vänta bara och se vad generation Alfa kommer med. Det kommer att gå undan ännu mer!

Vad säger du läser om detta? Vilka generationskrockar ser du, och inte, mellan de olika generationerna på din arbetsplats?