Heppologi - en bok om värderingar och kärleksfullt ledarskap

"Heppologi? Vad är det? En bok om hästar?" var frågan som jag fick höra när mitt exemplar av boken låg överst bland prylarna jag tömt ur väskan hos en vän. Och om det finns någon här som undrar detsamma vid blotta anblicken av titeln så kan jag redan nu stryka ut det frågetecknet åt er. Heppologi är en ledarskapsmetodik, framtagen av Ella Wahlgren och numera nedskriven av (min tidigare kollega på tidningen Chef) Fredrik Emdén.Den grundar sig i förkortningen HEPP som står för "happy", "engagerad", "personlig" och "på tå" och är en härligt rättfram och koncis modell inom värdebaserat ledarskap och värderingsstyrd organisationskultur.

Några tankar och lärdomar som jag tar med mig från Heppologi

När värdeord och värderingar kan bli en del av vardagsspråket

Att begreppet HEPP inte bara kan ges en egen mening för organisationen som använder metodiken utan också användas i den vardagliga kommunikationen är intressant. Att man har definierat vad som är ett "heppt" beteende på arbetsplatsen och flera exempel lyfts att arbetskamrater och kollegor emellan påminner varandra om det genom att helt enkelt säga "hepp!". Kul (tycker jag) eftersom det så tydligt  visar att värdeord och värderingar kan bli en del av vardagsspråket. Samtidigt som risken, precis som när andra ledarskapsmodeller som inte är verkligt förankrade, finns att det kan låta väldigt klämkäckt. Något som författarna också betonar, värderingsarbete är inget man ska göra endast för syns skull. Det måste genomsyra hela organisationen.

"Moder Teresa var HEPP"

I avsnittet om engagemang lyfts en föreläsning från Moder Teresa upp (där hon gick upp på scenen och sade "Jag har två frågor till er. Känner ni era medarbetare? Tycker ni om dem?" för att sedan liva av scenen igen. Innebörden av dessa frågor är enligt författarna en väsentlig del inom HEPP: känner du dina medarbetare och möter dem i er gemensamma vardag? Mycket sympatiskt och konstaterandet att Moder Teresa var HEPP fick mig att skratta högt.

DLX

DLX står för "det lilla extra" och inom alla yrken där service (eller sälj) står i fokus har det i många år talats om att man måste ge sina kunder det lilla extra eller att medarbetarna ska vara beredda att gå "the extra mile". Men, en intressant reflektion som lyfts här är hur DLX faktiskt har blivit något vardagligt och självklart. Något som vi förväntar oss ska ingå i kundupplevelsen och inte alls vara något särskilt extra.Än mer intressant blir det om vi lägger på lagret att engagemanget är generellt lågt på våra svenska arbetsplatser. Senaste siffran jag hörde var på ynka 18 procent och med det perspektivet i bakhuvudet tycker jag att tankesättet med att ge tydliga riktlinjer och samtidigt fullständig delegering till medarbetarna är viktig. Inte så ny, men likväl viktig.

Rekommenderas till:

Dig som gillar värdebaserat ledarskap och vill få ett sympatiskt perspektiv på hur en kan arbeta med det. Låt dig inte luras av boken tunna volym för den är matnyttig och jag tycker den har en befriande lättsam ingång i ett ämne som lätt fylls av klyschor och floskler. I stället baseras denna i lika delar sunt förnuft som en glad och optimistisk ledarstil där medarbetarna får både frihet och mandat.

Betyg:

    Heppologi får fyra, skyhöga, klackar i betyg. Den är intressant, nydanande och lättillgänglig som få ledarskapsböcker lyckas vara. Det enda jag personligen saknar är lite mer forskning och djupare analys kring varför denna metodik sägs fungera så bra. Men ja, det är min inre nörd som under läsningens gång har blivit mer nyfiken så jag vet inte hur representativt det är för gemene man.

---

Detta inlägg är en recension utifrån ett pressutskick och är ej sponsrat. Recensionen speglar mina personliga åsikter och tankar om den omskrivna produkten. För mer information om hur jag förhåller mig till samarbeten och PR återfinns i Bossbloggens PR Policy.

Be om hjälp

Jag vet inte hur ni fungerar men själv har jag en historia av att vara rätt så envis och väldigt benägen om att klara mig själv. Kunna göra allting själv. Att be om hjälp har därför varit en slags utbildning för mig, precis som att det är okej att öppna upp sig och visa sig svag de gånger man inte mår bra. Men övning ger ju som tur var färdighet och Harvard Business Review har sammanfattat några grundregler att minnas om den ädla konsten att be om hjälp.

Be om hjälp

Vad är det du behöver hjälp med?

En av stressens många funktioner är att den stänger av vårt förmåga att tänka rationellt. Men för att kunna få hjälp som hjälper mer än det stjälper så gäller det att du, trots stresspåslaget, stannar upp en aning och funderar på vad det är du behöver hjälp med. Handlar det om att få hjälp av någon att göra en sak åt dig? Eller behöver du hjälp för att ta ett projekt eller en arbetsuppgift vidare?Som ledare är detta också en viktig grundregel om du har medarbetare som är stressade. Hjälp dem att bena ut vad det är de behöver hjälp med egentligen.

Våga be om det

En av de största anledningar till att man inte erbjuder sin hjälp till andra är enligt HBR osäkerheten inför vad man ska kunna hjälpa till med men också om det behövs eller inte. Dessutom är det få av oss är tankeläsare och kan känna på oss när andra behöver vår assistans. Därför blir det en stor del av ditt eget ansvar att:

• Be om det, klart och tydligt
• Vara så noggrann och specifik som möjligt om vad det är du behöver hjälp med och när det behövs
• Vara noga med att fråga någon som verkligen hjälpa dig. Annars är risken att du bara sprider din stress vidare och eventuellt också spär på din egen.

Ovan principer kan du som ledare självfallet också lyfta i organisationen och prata med varandra om hur ni kan hjälpa varandra i arbetet och inte minst vilka spelregler som gäller när ni ber varandra om hjälp.

Acceptera all hjälp du får

Det är lätt att falla i fällan att en blir kräsen när andra erbjuder sig att hjälpa en. Antingen med hur hjälpen ska ges (vilket är vanligt om man har en tendens att tycka att man gör det bättre själv) eller vem som ger den. Kom ihåg att lite hjälp är bättre än ingen. Men också att du förmodligen inte är ensam om att ha supermycket att göra - därför kan det vara klokt att acceptera hjälpen hur den än ser ut och vem som erbjuder den.

Säg tack

Det kan tyckas vara en självklarhet men det kan vara lätt att glömma bort i farten: tacka för hjälpen som du får. Få saker gör oss ovilliga att hjälpa till i framtiden som att inte få uppskattning för att man har bidragit. Så kom ihåg att tacka för hjälpen du får!Hur fungerar du? Har du lätt för att be om hjälp eller tar det emot? 

Hello, it's me...

Hello, it's me... Hur mår ni allesammans? Med mig är det sådär, om än betydligt bättre jämfört med sedan vi hördes senast. Är ledsen för den plötsliga tystnaden från min sida. Den var inte planerad, men eftersom ett uppdrag blev lite extra krävande så behövde jag verkligen en paus från allt utom livet självt.Helgen har varit superfin även om jag har varit rejält trött. Jag är förvisso det fortfarande och det är några pusselbitar som inte hittat sin plats ännu. Men det löser sig förhoppningsvis på vägen. Det är ändå dags för slutspurten inför sommaren och Almedalen.

Måndag

Idag ska de sista praktiska detaljerna inför Almedalen spikas. Jag ska adminjobba och skriva och ikväll väntar ett styrelsemöte.

Tisdag

Kommer bli en blandning av skrivande och att göra den sista researchen för Almedalen. Jag ska vara med i en panel som Dagens Media arrangerar och resten av veckan kommer att bestå av att undersöka vad Almedalen är och känna in stället.

Onsdag

Har ett par möten i både Lund och Malmö och sedan på kvällen väntar vårt första Framgångsevent - ska bli så roligt! Vill du komma så är det bara att du blir medlem i Facebookgruppen Framgångspodden VIP och infinner dig på Scandic Triangeln i Malmö kl 17:00.

Torsdag

Förmiddagen kommer att spenderas på astma- och allergimottagningen för att följa upp den astmadiagnosen som jag fick för ett par månader sedan. Efter det blir det nog att jobba på och börja packa.

Fredag

Är än så länge obokad eftersom jag inte vet exakt när jag åker upp till Stockholm för att ta mig vidare mot Gotland.Känner mig helt ur fas med bloggandet nu efter den här ofrivilliga lilla pausen men jag tänker att vi får ta det lite som det kommer. Är det något särskilt som ni vill att jag lyfter eller skriver mer om? Säg bara till! Jag har i alla fall under mina Stockholmsdagar läst en väldigt bra bok som jag tänkte tipsa om.Hur ser din vecka ut? Vet att några av er går på semestern men visst är det några som jobbar med?

Human Facts: När tårar inte hjälper

När jag är i Stockholm blir det många vändor i Stockholms tunnelbanesystem. Jag vet, det är kanske konstigt men jag gillar känslan av att susa fram genomunderjordens mörker men musik som bränner i lurarna. Idag lyssnade jag på låten Human Legacy som alltid puttar mig ur balans och vid mitt byte blev den svala perrongen blev iskall när min blick föll UNHCR:s senaste kampanj Human Facts.https://youtu.be/9NzlDUeS1U4Jag förstår om det känns helt off topic i  en ledarskapsblogg att lyfta ett ämne som detta. Men jag, privatpersonen Clara, är för berörd för att låta bli. Jag vill också vara supertydlig med att jag inte får betalt för att skriva detta inlägg. Jag har inte haft mer kontakt med UNHCR än de snabba orden jag hann byta med en av deras värvare på T-Centralen idag. Där jag, i min språngmarsch mot tåget, bara hann flåsa fram att jag älskade kampanjen. För det gör jag. Däremot hatar jag att den behövs och mina tårar har runnit ända sedan dess. Av sorg. Men också av skam eftersom mina tårar inte hjälper en enda människa och det är med den frustrationen jag skriver dessa rader nu.Human Facts: När tårar inte hjälperEn tid efter att Sverige stängde gränserna så var jag i Istanbul, där människor på flykt från Syrien levde på gatorna eftersom de inte kom in i Europa. Jag kommer aldrig glömma hon som satt uppkrupen i en port med sitt spädbarn inlindad i en filt och försökte sova. Själv har man turen att vara född just här. Då får man en papperslapp som gav mig rätten att passera alla sex passkontroller på vägen hem därifrån utan problem.Jag förstår att vi i Sverige ensamma inte kan hjälpa hela världen. Men det är också sjukt lätt att säga att vi inte kan hjälpa alla. Eller att det måste gå och hjälpa folk ”på plats” när man själv inte befinner sig i den brinnande krigszonen. Dessutom visar UNHCR:s senaste rapport att 9 av 10 av flyktingarna flyr inom sitt hemland eller till grannländerna. Det är med andra ord få som kommer i närheten av Europa överhuvudtaget.

Varje siffra är en människa

Mer än 68 miljoner människor är på flykt i världen och många av dem är barn enligt UNHCR, mer än hälften av dem är barn. Alltså fler än 30 miljoner barn. Försök föreställa dig dem. Barn som borde få gå i skolan, ha mat i magen och kunna somna tryggt om kvällarna. Men de gör de inte. De har sett och upplevt saker ingen människa bör utsättas för och lever liv som är allt annat än barnvänliga. Läs om deras historier. Och ja, det kommer att vara obehaglig läsning. Men om du tycker den är jobbig att ta del utav i hemmets trygga vrå, kom ihåg att detta är andras verklighet. Bidra gärna med att skriva under deras namninsamling. Skänk en slant om du vill och kan. Eller sprid kampanjen så den kan göra skillnad för de som behöver det. Varje siffra är en människa. Och vad för arv ska vi människor lämna efter oss om inte vår medmänsklighet?

Om elektriciteten inte fanns

Hej gänget! Hur är det? Med mig är det fint även om jag har en trött och förvirrad dag idag. Mobiltelefonen strejkar så jag inte kan ringa ut. Någon (no names mentioned) glömde sin laddare till datorn och har nu 14 procent på mig att författa det här inlägget. Tyckte att det ändå var ett förbaskat roligt inslag med tanke på att vi pratade om hur man blir digital nomad så sent som i söndags. Vad hade man jobbar med om elektriciteten inte fanns? 

Elektriciteten

Så, den här dagen får bli lite av ett statement över hur nödvändigt det är för min del att ha tillgång till el. Samt wifi nu när telefonens datatrafik inte samarbetar, haha. Det är tur en kan skratta åt läget. Nu med 11 procent kvar varnar datorn om att den snart inte är med oss längre så jag får väl helt enkelt anse mig själv som besegrad och ta en paus i skrivandet. Bra träning för psyket detta.Vad hade du jobbat med om det inte hade funnits el? Jag vette sjutton vad jag hade hittat på... Har ägnat säkert två procent nu att försöka komma på något med det står tyvärr still. Men hade man kunnat försörja sig som resande dagdrömmare hade nog mitt arbetsliv varit tryggat, haha.