Tre sätt att hantera mansplaining

Ett fenomen som är extra uppmärksammat denna vecka är mansplaining, mycket på grund av Unionens event Mansplainingakuten. Mansplaining som ord är en sammansättning från engelskans ”man” och ”explaining” och symboliserar fenomenet män som ska förklara hur saker ligger till. Allra helst i en detaljerad, raljerande monolog inför en eller flera kvinnor som är lika (eller rentutav mer) insatta i frågan än vad mannen själv är. Dess ursprung brukar härledas till Rebecka Solnits essäsamling ”Men explaining things to me”.

En av situationerna som boken baseras på beskrivs till exempelvis i denna recension hos SvD. Även Katrine Klieros och Nina Åkestam har skrivit finfina krönikor om sina erfarenheter i ämnet. Jag upplever att jag under mina verksamma år i en mansdominerad bransch ändå har varit relativt förskonad från det men idag upplever det aningens mer frekvent. Min favorit är när jag får föreläsningar i hur saker fungerar inom arbetsområden som jag har lärt ut till mannen i fråga. Hur ska man göra då för att hantera mainsplaining? Ja, det finns såklart flera varianter men här kommer några förslag.

Tre sätt att hantera mansplaining

Att bemöta det mansplainern säger

Att bemöta den mansplainande mannens resonemang eller argument är inte alltid så enkelt men kan vara väl värt ett försök. Framförallt om det är i ett ämne du är kunnig i. Stå stadigt, var trygg i dina kunskaper och bemöt resonemanget sakligt och tydligt. Ursäkta dig inte, förminska dig inte och linda inte in dina argument.

”Att påstå att det fungerar si eller så går inte för att...", "XXX stämmer inte eftersom...” eller ”Om vi gör som du säger kommer detta att ske vilket innebär att..."

Potentiellt plus: Att bemöta det mansplainern säger kan leda till att monologen avbryts och i bästa fall leda till en dialog. Alternativt kan du i alla fall få möjlighet att avsluta samtalet och gå därifrån.

Potentiellt minus: Ju mer rätt du har och desto sämre självkänsla mannen i fråga har desto högre blir risken att du får en bitch-stämpel. Om det sedan behöver vara så negativt är en fråga du själv måste ta ställning till.

Upplys mannen om att han mansplainar

Eftersom jag är av uppfattningen att folk inte gör saker av illvilja eller medveten oartighet är jag ett fan av att återkoppla till personen hur hans agerande uppfattas. Men två saker som jag tar i beaktande först är: vilket sammanhang vi befinner oss i och om det verkar vara lönt. Är det på ett mingel med en person jag träffar denna gång och aldrig mer kommer jag förmodligen inte orka göra det. Om det däremot är någon som upprepar beteendet och är någorlunda förändringsbenägen. Då kan det absolut vara värdefullt att i enrum ge feedback om hur hans beteende kan uppfattas och få för konsekvenser.

Potentiellt plus: Om man är omedveten om sitt beteende är det svårt att förändra det.

Potentiellt minus: Att ingenting förändras. Men ja, då har du i alla fall försökt.

Nicka, le och tänk på något annat

När det verkligen inte går att få en syl i vädret kan det vara både energisparande och praktiskt att bara nicka, le och tänka på något helt annat en stund.

Potentiellt plus #1: Inte nog med att det kan spara på din energi. Det kan effektivisera resten av din dag eftersom du redan har tänkt ut diverse mejlsvar eller inköpslistor på förhand.

Potentiellt plus #2: Det kan ge dig ”sjyst brud”-stämpeln. Genom att säga ”jaha”, ”nähä” och ”aha” på rätt ställen kan du få framtida fördelar som att få lite beröm eller lite mer respekt från mannen ifråga.

Potentiellt minus #1: Det kan uppmuntra och förstärka mannens mansplaining-beteende och det är nästan hundra procents säkerhet att mannen i fråga kommer att göra detta igen.

Potentiellt minus #2: Det kan ge dig ”sjyst brud”-stämpeln. Och om vi ska vara riktigt krassa: hur sjyst är den stämpeln egentligen? Det finns absolut fördelar med att ha den om man vill anpassa sig i vårt manliga värld. Men om vi vi vill skapa förändring känns det spontant som fel väg att gå.

Har du någonsin upplevt mansplaining? Och hur hanterade du i så fall det?

Bossbloggen utsedd till månadens blogg!

Hej, hej! Hur är läget? Jag har tillbringat tre dagar nu med att bli frisk från den här förkylningen. Som tur var har det gett resultat och jag i morgon är det dags att återvända till vardagen. I morgon kommer jag kompensera gårdagens tystnad med en artikel om mansplaining. Och idag. Idag blir det en massa länkkärlek. Linnea som driver utlands- och resebloggen Lanclin utser sedan två år tillbaka månadens blogg. Nu i november råkar detta vara Bossbloggen. Så himla roligt och smickrande!

Den finaste feedbacken

Det bästa är dock inte själva utnämningen utan det Linnea skriver om sin syn på sig själv som ledare. Det liknar nämligen det som hon skrev här i kommentarfältet i oktober:"Jag har inte sett mig som varken chefsämne eller någon talangfull ledare men nu när jag började läsa din blogg började jag reflektera lite. Jag har ju faktiskt en rad instruktörs- och ledarutbildningar bakom mig, utbildar vuxna till barnledare inom Friluftsfrämjandet, varit ordförande i en förening, suttit med i flera föreningars styrelser och är förskollärare och har därmed som yrke att leda ett myller av små minimänniskor :) Får nog omvärdera min självbild när det gäller mig i olika ledarskapsroller, ha ha!"Att få höra om dessa insikter värmer mitt hjärta mer än vad jag kan beskriva. Det är den bästa feedbacken jag kunde få och för mig råder det ingen tvekan om att du är en ledare Linnea. Så stort tack! Både för att du tycker att Bossbloggen förtjänar att vara månadens blogg i november. Men framförallt för att du delar med dina av dina erfarenheter och kunskaper här - jag är så tacksam för det. Jag är lyckligt lottad med galet kompetenta, kunniga och inspirerande läsare. Det är lätt det bästa med att blogga att få prata med er!Och med det konstaterat så tycker jag att ni ska läsa intervjun som hon har gjort. Jag delar med mig av varför jag startat Bossbloggen och ger tips på sex olika bloggar (utöver Linneas då) som jag tycker du ska börja läsa n-u-nu om du inte redan gör det!Ha en riktigt skön kväll nu så hörs vi i morgon igen!

Att leva som man lär

Hej, hej! Hur är läget med er denna soliga måndag? Här är det fortfarande genomförkylt och efter ännu en däckad helg så har fröken Envis till slut sjukanmält sig. Galet tråkigt men välbehövligt. Har ändå gått runt och varit dåligt i en dryg månad nu. Så det är dags att leva som man lär och låta kroppen läka ut detta once and for all.

Sjobba - att jobba när man är sjuk

Så nu jag ska ägna resten av dagen åt att vila, vila och vila lite till. No more sjukjobbande – eller ”sjobbande” som det också kallas. Tycker inte någon ska gå till jobbet även om man är sjuk men det är ju så svårt när man har en fullproppad att-göra-lista och tajta deadlines. Är dessutom lätt att fuska när det ”bara” är en förkylning. Bita ihop och köra på.Tycker denna debattartikel, publicerad för snart två år sedan men likväl aktuell, påvisar flera intressanta linjer. Om att karensdagen orsakar sjuknärvaro för att en del inte anser sig ha råd att vara sjuk. Att många tar och får antibiotika mot förkylningar som egentligen bara botas med vila.  Det väcker även min tanke om att företag med låg sjukfrånvaro kanske inte har det så himla bra ändå. Att de kan ha hög sjuknärvaro istället?Visst. Nu ska man kanske inte prestera maximalt på topp alltid när man jobbar. Men det hade nog varit smartare av mig att sjuka mig för en månad sedan. I stället för att ha detta moment 22 där jag tycker mig prestera halvkasst på alla områden och känna pressen över att-göra-listan som inte riktigt hinns med. Högst troligen. Tur att polletten trillar ner då och då så att undertecknad börjar göra det kroppen säger åt henne och inte bara nickar, säger ”ja, ja det hade varit klokt” och gör raka motsatsen.Brukar du sjobba? Vart går din gräns för när du går till jobbet fastän du borde stannat hemma?

---

Tyckte du om detta inlägg?Klicka på hjärtat eller dela inlägget så att andra kan få läsa det! 

Skillnaden mellan att vara överarbetad och utbränd

Det är väl knappast en nyhet för någon av er läsare att jag har varit utbränd och sjuk i utmattningssyndrom. På ett sätt är jag frisk i dag eftersom jag jobbar heltid och lite därtill. Trots det har jag en bra bit kvar att gå. Idag är en sån dag när jag känner mig helt urlakad. Den senaste tiden har arbetsbelastningen varit hög, jag har varit extremt social och dessutom konstant förkyld vilket sammantaget belastar energikontot extra mycket. Är jag överarbetad? Lite grann: med nedsatt förmåga blir både heltidsjobb och bloggjobb i mesta laget. Är jag på väg att gå in i väggen igen? Nej. Dels för att jag prioriterar in mer återhämtning, dels för att det handlar om en kortare tidsperiod. Men visst, det gäller att vara försiktig så det inte fortsätter tills kroppen är helt slutkörd.Skillnaden mellan att vara överarbetad och gå in i väggen är på ett sätt minimal, på ett annat avgrundsdjup. Jag vill vara tydlig med att inget av scenarierna är bra. Det må vara trendigt att ha tusen järn i elden och en fulltecknad kalender dygnet runt. Men om din kropp skickar dig varningssignaler så snälla, ta dem på allvar.

Går du in i väggen så känns det

Min erfarenhet är att de som skriker högt om att de håller på att gå in i väggen är längre i från den än de personer som sammanbitet fortsätter springa och pressar sig ännu hårdare. Att den senare kategorin är så inne i sitt ekorrhjul att de inte ens ser väggen komma emot dem. Missförstå mig inte – om du känner dig överarbetad så ska du signalera om det. Prata med din chef och vidta åtgärder så att du minskar din stress och bryter den negativa spiralen. Men chefen, som självfallet bör lyssna till de som säger ifrån, måste också hålla ett öga på dem som inte gör det. På dem som hoppar över luncher, raster eller jobbar mycket övertid och ändå tar på sig fler arbetsuppgifter.

Att vara överarbetad är upptakten till att bli utbränd. Är du överarbetad och fortsätter köra på i hundranittio knyck utan vila eller återhämtning så kommer du förr eller senare att gå in i väggen.

Om du går in i väggen så kommer du att märka det – för du kan inte göra någonting annat sen. Att ta sig tillbaka från en utbrändhet innebär mycket mer än att vila en vecka, åka på semester eller vara sjuk några dagar.

Du kan inte vara lite utbränd

Du kan inte heller vara lite utbränd. Jag träffade ett tag en läkare som ville använda ordet vidbränd eftersom han tyckte utbrändhet lät så slutgiltigt. Det håller jag inte med om. Det var slutgiltigt att gå in i väggen men i askan kan också nytt liv spira. Som fågel Fenix, för jag varken vill eller kommer att kunna bli samma person som jag var före utbrändheten.

Vad händer om någon säger "jag är utbränd" istället för  "jag är överarbetad"?

Jag har på senare tid hört flera som säger att de är utbrända när de i själva verket är lite slitna. En del fortsätter med att berätta att de lyckades ta sig ur det på ett par veckor. Det får mig att vilja storgråta. Tycker att PT-Fia har sagt allt med denna krönika på hur det kan kännas när någon reducerar mina år av sjukdom till en till en tillfällig trötthet. Så jag tänkte att vi i stället ska titta på vad som kan hända om när någon säger att hen är utbränd när denne i själva verket är överarbetad.Psykisk ohälsa är ett område vi sällan talar om på arbetsplatser. Även om utmattningssyndrom eller utbrändhet leder till stora fysiska besvär faller de in under denna kategori, framförallt om man drabbas av utmattningsdepression. Psykisk ohälsa är varken enkelt eller smärtfritt att tala om för den som drabbats. Inte blir det lättare av att vi i arbetslivet förväxlar överarbetning med utbrändhet eller utmattning.Resultatet blir att diagnosen förringas, inte tas på allvar eller i värsta fall bidrar till mer okunskap. Att arbetsgivare och kollegor tänker ”men Minna återhämtade sig ju på studs från detta, varför gör inte Ludvig det?” och därefter drar den felaktiga slutsatsen att Ludvigs utmattning bara har med honom som individ att göra.

Hur bemöter man det?

Vad gör man då om man hör någon säga att de är ”lite utbrända”? Jag ska ärligt säga att jag inte har något direkt svar på den frågan idag. Min spontana tanke: säg inte så mycket så alls om du inte känner personen i fråga oroligt väl och vet vad hen har gått igenom. Att bemöta sjukdomsproblematik med tvivel känns knappast ett bra sätt för att få ett ett arbetsliv där vi pratar mer om psykisk ohälsa.Vad säger ni andra som upplevt detta? Har ni erfarenhet av detta och hur agerade du då?

---

Tyckte du om detta inlägg?Klicka på hjärtat eller dela inlägget så att andra kan få läsa det! 

Solsken och gnistrande rimfrost

Hej alla fina! Hur är läget? Här är det lätt yrvaket när jag skriver dessa rader eftersom jag sovit i tolv-isch timmar i natt. Det var inte igår det hände senast! Eller jo, det var det ju men ni fattar principen. Det är inte som när jag började arbetsträna och behövde sova tolv-fjorton timmar per natt som standard. Men det var inte det jag skulle svamla om denna fina fredagsmorgon. Ville ju visa några av bilderna jag tog på häromdagens promenad i en värld fylld av solsken och gnistrande rimfrost.

I ett vinterland

Ljuset var verkligen så gyllene som det ser ut och tystnaden var total. Blev rent utav lite vimmelkantig den första minuten av promenaden. Det kändes som att kliva in en sagovärld.Solen! Som jag saknar dig dessa mörka tider.Så vackert när alla löv, allt gräs varje lite sten i grusvägen är täckt med små diamanter.Promenaden ledde givetvis ner till den lilla sjön, min oas, där bryggan fått en glugg i tandraden.Och ny gnistrande fernissa!Hej, hej du kolsvarta, kalla vatten. Känns knas att det inte ens var två månader sedan jag spontanbadade här.Men mesta delen av tiden stod jag mest och gapade inför denna syn. Den lätta dimman, ljuset och det frusna vattnet.Vidunderligt!Mitt HSP-jag tappar fortfarande andan lite bara jag ser bilderna. Det var en storslagen promenad och tur att en hade kameran med så att bilderna kan få utgöra ett minne av den. Men nu mina vänner är det snart dags för helg - jag hoppas ni får en fin sådan med lagom mängder av snö. Kika in här i morgon för att läsa en text om utmattning och utbrändhet.Ta hand om dig!