Stoppa en medarbetare från att bli utmattad

Läsarfrågan:

“Hej, hej! Har läst bloggen ett tag och gillar blandningen av de olika artiklarna som finns här. Mycket intressant. Men ett ämne som jag inte kan se om du har skrivit om innan är att förhindra utmattning hos andra. Har en person i teamet som jag ser befinner sig i riskzonen. Hen arbetar mycket övertid, tar ofta på sig extra arbetsuppgifter och har blivit mer och mer retlig i humöret senaste tiden. Har förstått att svåra saker pågår i privatlivet med, med både sjuka barn och potentiell skilsmässa, men medarbetaren vill helst inte diskutera sådant på jobbet utan hänvisar till att ‘det är mycket nu men det går bra’. Jag har själv varit utmattad men det är många år sedan och känner mig frustrerad som chef. Hur kan jag stoppa en medarbetare från att bli utmattad när hen själv inte lyssnar eller ser det själv?

Tacksam för hjälp! Brydd chef”

Svar:

Hejsan! Och tack för ditt meddelande - jag önskar att jag kunde skriva att detta kan vara den sista medarbetaren vi lär se bli utmattad men tyvärr tycks trenden fortsätta som tidigare. Först och främst vill jag betona hur bra det är att du som chef ser varningssignalerna och att du hörsammar dem även om medarbetaren själv inte gör det. Ofta blir vi mer uppmärksamma på symptomen som utmattning innebär när vi själva har upplevt det och det är en styrka att ha och använda som ledare, det kan förhoppningsvis också bidra till att vi kan bidra och underlätta situationen på ett mer konkret sätt jämfört med om vi inte hade haft denna erfarenhet.

En del av sjukdomsproblematiken med utmattning är att den som är på väg dit inte ser väggen närma sig, eller tro att den är längre bort än vad den egentligen är. Bild: Henry & Co. on Unsplash

Stoppa en medarbetare från att bli utmattad

Samtidigt är det tyvärr så att vi, hur mycket vi än vill och hur hårt vi än försöker, inte heller ensamma kan stoppa en medarbetare från att bli utmattad. Det måste vara personen själv som ändrar sin kurs till att gå bort från väggen snarare än rakt in i den. Vad vi som chefer däremot kan göra är att hjälpa medarbetaren att dra i handbromsen och kanske också underlätta för personen att ändra sin riktning men det är viktigt att var medveten om att du som chef inte kan göra jobbet eller vara den som räddar medarbetaren i slutändan - det måste hen göra själv.

Kartlägg läget, lyft frågan och skriv en handlingsplan

Det första du kan och bör göra som chef är 1. kartlägga situationen, vilka varningssignaler ser du och hur de tar sig uttryck. 2. lyfta frågan och prata med medarbetaren om detta. Hur personen i fråga reagerar på detta kan sedan variera rätt kraftigt beroende på flera olika faktorer och en vanlig utmaning är att det ingår i sjukdomsbilden att medarbetaren förr eller senare blir så kallat fartblind och inte själv ser väggen alternativt intalar sig att avståndet till den är mycket längre än vad det faktiskt är. Min erfarenhet är att desto närmare en person är en utmattning, desto mindre självinsikt brukar hen ha men det kan såklart variera från person till person.

Men om vi ska generalisera lite så är potentiella utgångslägen här att medarbetaren:

A) Själv ser att utmattningen är nära och accepterar att hen måste börja göra något annorlunda för att förhindra att gå in i väggen

B) Har självinsikt men inte accepterar eller instämmer i att hen behöver göra en beteendeförändring. Vanliga bortförklaringar här brukar gå i stil med “bara jag tar mig igenom den här perioden” eller “bara jag får ta semester” och därmed förminska och/eller skjuta problemet framför sig

C) Inte håller med, ser eller vill erkänna att varningssignalerna finns alls. Kommer med “förklaringar” och svepskäl som förklarar allt, skyller på omgivningen eller omständigheterna alternativt skyller ifrån sig.

Om medarbetaren reagerar som i de två senare scenarierna kan du absolut behöva vara rak och tydlig och lägga fram det du har sett i din kartläggning. Det kan kännas och upplevas som tufft men du gör ju detta av omtanke och ibland är det faktiskt snällare att säga ifrån och säga emot snarare än att klappa medhårs. Samtalet kan och får alltså bli både svårt och obekvämt om det är vad som behövs för att medarbetaren ska få sig en tankeställare. Oavsett hur personen reagerar är det jätteviktigt att ni i detta samtal skriver en handlingsplan tillsammans som innehåller vad medarbetaren ska göra annorlunda framåt men också vad du som chef ska stötta upp med.

Arbetsanpassa

Arbetsmiljölagen är både tydlig och rätt så krävande när det kommer till en arbetsgivares ansvar när det gäller arbetsanpassning och vi är dessutom skyldiga att göra proaktiva insatser när det behövs. Var därför inte rädd för att göra arbetsanpassningar som behövs. Dessa ska givetvis inte vara lösningen på problemet men underlätta för medarbetaren att bromsa i tid och förhindra den potentiella utmattningen.

Förhoppningsvis kan detta leda till att situationen underlättas och en utmattning avvärjs. Jag håller alla tummar och tår för det! Men, eftersom det tyvärr finns en risk för att detta inte är tillräckligt så känner jag mig tvungen att lyfta den tråkiga potentiella utvägen med och det är att…

Det är så viktigt att vi som ledare känner till symptom för stress och hjälper medarbetare som riskerar att bli utmattade. Bild: Tim Gouw on Unsplash

Låta personen rasa

Som jag varit inne på tidigare kan vi som ledare - eller medmänniskor - inte rädda någon som inte vill bli räddad och om vi har gjort vad vi kan, arbetsanpassat det som går och medarbetaren ändå inte hörsammar detta… Ja, då kan det nästbästa vara att förbereda sig på kraschen, hoppas att den blir så lindrig som möjligt och att det kommer tjäna som väckarklockan medarbetaren behöver för att förändra sitt liv och leverne.

Saker du kan förbereda inför detta är att tänka igenom hur arbetet kan organiseras om medarbetaren är sjukskriven och undersöka vilka möjligheter till framtida rehabilitering som finns. Nu har du som skrev frågan egen erfarenhet av utmattning men det kan ändå vara bra att läsa på än mer om utmattningsrehabilitering och vad en som chef kan göra för att underlätta processen.

Granska övriga organisationen

Sist men inte minst vill jag också rekommendera dig att se över övriga arbetsgruppen och organisationen. Inte för att det går att vaccinera sig mot utmattade medarbetare eftersom det långtifrån alltid bara är jobbet som medför att vi blir sjuka i det men för att en utmattad medarbetare troligtvis kan ses som en isolerad händelse. Men två eller fler inom en överskådlig tidsperiod… Det kan vara ett symptom som skvallrar om mer djupgående problematik i organisationen och då räcker det inte med att hantera detta på individnivå utan då behöver större, mer övergripande förändringar tas till.

Med det sagt - heja dig för att du så uppenbart ser och och bryr dig om dina medarbetare. Jag önskar er all lycka till och hoppas, hoppas att det går att avvärja situationen. Kontakta mig om du vill ha mer råd och stöd på vägen! Har ni andra som läser ytterligare tips eller egna erfarenheter att dela med dig av? Gör gärna det!

Det är lätt att ha måndag när…

Helgen bara gav en massa kärleksfull återhämtning i det allra minsta

En vaknar och känner sig någorlunda utsövd

Man får börja dagen med att klappa katt och bebismage i lugn och ro medan en äter ett äpple

Brasan i kaminen tar sig nästan på en gång

Det bara värker lite, lite i kroppen av allt fysiskt arbete som helgen innebar samtidigt som man får se och njuta av resultatet

Bara en arbetsvecka återstår till jullovet och den dessutom innehåller spännande chefsrådgivningar, kursavslutning och skapa material till kommande utbildningar och kunder

Temperaturen ligger på minus två i stället för minus fjorton, känns varmt!

Man vet att luften i kalendern finns och kan användas till det som behövs mest där och då

De få sakerna som ska göras inför julaftonens knytkalas känns enkla att få till

Roliga planer börjar smidas inför själva jullovet

En har en snyggdag!

Det enda smolket i bägaren skulle väl vara att min att-göra-lista är överfull efter alla sjukveckor och jag inte på förhand vet vilken kapacitet jag har till att beta av den. Men, men det ordnar sig det med, blir vad det blir och jag känner faktiskt ändå att jag har gott om både utrymme och tid detta till trots. Ska njuta av det! Hur mår du idag och hur känns din måndag?

Ren och skär arbetsglädje

God morgon! Hur står det till? Med mig är det strålande. Jag går härligt nog fortfarande och är alldeles glädjerusig efter den veckan. Dels för att jag mår mycket bättre och det är megahärligt bara det. Dels på grund av den rena och skära arbetsglädjen som veckan inneburit, att få göra det en gillar bäst kan helt enkelt göra underverk för humöret.

Kändes väldigt symboliskt fint att avrunda året med att få föreläsa för chefer på Sahlgrenska med tanke på hur många gånger vi varit där de senaste åren för att den här magen att bli verklighet.

Tillbakablick

Det har givetvis varit lugnare än en vanlig arbetsvecka men resan till Göteborg med tillhörande uppdrag gick kanoners, jag har kunnat bygga utbildningar som ska levereras i januari och jobbat både för kund och blogga lite grand. Tror att jag kommer att kunna fortsätta ha ett bra upplägg där det både vilas och kan jobbas även framåt och behandlingarna hos sjukgymnasten ger framsteg efter framsteg.

Veckans bästa

Veckans utbildningar inom projektledning och Management by Millennials, de ledarskapsdilemman som jag har fått ta del av och hjälpa till med, njutet av de små sakerna i sin vardag, vårt traditionella julgranspåklädande som gjordes igår, att få jobba och känna sig friskare och starkare. Det är en rätt lång lista ändå.

Hann dessvärre inte med något besök i spaet på hotellet utan det blev middag i baren och sedan upp på rummet och tvärdäcka.

Veckans sämsta

Det finns en rätt stor backlog jobbmässigt som är allt annat än bekväm och en hel del asviktiga grejer som jag bara måste lösa under nästa vecka. Huäääh... Men det får bara göras!

Veckans utmaning

Har en rad olika övningar från sjukgymnasten som jag gör flera gånger om dagen för att bearbeta låsningen i bröstryggen och de försöker jag påminna mig om hela tiden. Gör en fantastisk nytta och jag börjar tro att detta kommer att hjälpa mig komma till rätta med gamla spänningar som spökat länge.

Framåtblick

Det här kommer kanske låta märkligt men jag ser så fram emot att bara få vara hemma med min lilla familj och städa igenom huset idag. Tre veckors sjukstuga har, för att uttrycka det milt, lämnat sina spår och här ser förskräckligt ut även om vi gjort vårt bästa för att hålla undan det värsta allt eftersom. Det ska tvättas sängkläder och handdukar, röjas och renas. Kanske, kanske är vi pigga nog att få upp adventsljusstakarna med men ja, det återstår att se. I morgon blir det förhoppningsvis socialt häng med kompisar som vi inte har sett på evigheter.

Var också förutseende nog att planera in en sen utcheckning innan tågresan hem för att hinna samla lite energi inför att åka hem. Micropauserna under dagen, som jag bara har blivit ännu bättre på att ta under graviditeten, är verkligen guld värda!

Veckans ledarskapstanke

Jag vet inte om du har följt soppan som utspelas nu i media kring Stockholms regionspolischef, underrättelsechefen med flera och allvarligt talat vet jag inte om det går att förstå sig på vad som har hänt eller pågår för soppan blir liksom bara grötigare och grynigare för var dag. Men frågan som slår mig varje gång jag läser en artikel om detta är: hur svårt ska det vara att agera professionellt i så höra ledande positioner?

Först och främst, att inte inleda privata relationer med anställda är en grundregel som chef och det är en av flera ståndpunkter som jag står fast vid. Spirar kärleken - hurra så kul - men då får också den ena parten söka sig om efter nytt jobb för så länge det inte är ett familjeföretag* kommer det bara att innebära problem av en massa olika slag.

Här näst, det krävs ett aktivt arbete för att inte bli hemmablind som chef kring sina medarbetare. Än mer om man har jobbat länge tillsammans och känner varandra väl.

*) Detta kan såklart leda till rätt stora problem även inom familjeföretag men dessa organisationer har ofta andra förutsättningar. Och en myndighet är, och bör ej vara, ett familjeföretag.

Preggo vecka #31

Skrev rätt så utförligt om milstolpen vi passerat nu och den här veckan har väl bara fortsatt på samma spår. Vissa dagar känns insidan av magen som ett enda stort blåmärke av det vilda partyt som Knyttet har och igår snurrades det runt, sträcktes ut och levererades diverse dubbelkombos. Nu börjar de dessutom synas ordentligt och det är lika delar fascinerande som bisarrt, haha.

Men med det så är det faktiskt lunchdags! Går, som jag sagt innan, inte att skjuta på det när väl mat- och sovklockan klingat. Men vi hörs förhoppningsvis snart igen och jag hoppas du får en fin lördag var du än är!

M som i Mod

En av de vanligaste fraserna vi hör att man måste vara modig som ledare och precis som i de flesta andra fall av klyschor finns det är en stort korn av sanning även här. Men vad betyder det att vara modig som ledare? Varför är det viktigt att vara det? Den första frågan handlar om att skapa en genuint bra arbetsmiljö och organisationer som är både lönsamma och välmående. Den andra om att förändra världen till det bättre för medarbetarna och världen oavsett om det gäller att ta ställning, konflikthantering, leda ett utvecklingssamtal, hålla en presentation eller något annat. Här kommer tre exempel på situationer som kräver mod oavsett om sakfrågan är jämställdhet, mångfald eller något helt annat.

M som i Modig

Våga granska sömmarna

Självkritik är sällan bekvämt, likväl måste vi våga granska oss själva i sömmarna då och då för att bli medvetna om hur vi har det och vad vi gör. Syna våra organisationer och ifrågasätta: vad vi gör och hur vi gör det? Hur jämställda är ni? Hur ser er mångfald ut? Hur mår ni egentligen i er verksamhet? Det kan svida men är värt det i längden eftersom medvetenheten kan ge er möjligheten att också agera och förändra till det bättre. 

Var inte rädd för den dåliga stämningen

Det är väldigt få som tycker det är roligt när det uppstår dålig stämning men det innebär inte att vi måste vara rädda för den. Framförallt inte som ledare eftersom du som chef/medlem i ledningsgrupp eller styrelse har mer makt att faktiskt skapa en förändring. Organisationer som har ledare som drar sig för att säga till, säga ifrån, ta de jobbiga samtalen eller ifrågasätta alltifrån berättigade orättvisor till skadliga värderingar mår sällan bra. Dålig stämning är inte farligt och för att skapa förändringar finns risken att man behöver genomlida lite av den emellanåt. 

Våga ta ställning tillsammans

Värderingar är något vi alla bär med oss och är medvetna om i olika grad och därför är det så viktigt att prata om i både lednings- och arbetsgrupper om vilka värderingar ni har och vad de betyder för er. Vilka sakfrågor tycker ni är viktiga och kan ta ställning till tillsammans? Tycker ni att det är viktigt att alla människor behandlas lika? Tycker ni att jämställdhet borde vara en självklarhet? Det är inte alltid bekvämt att leda sådana diskussioner men de är likväl viktiga att ha.

Sedan finns det såklart en lång rad fler tillfällen där man som ledare behöver vara modig. När kriser sker, svåra samtal behöver hållas eller situationer måste hanteras. Ledarrollen är inget för den fege helt enkelt! Berätta gärna, när kände du dig modig senast som ledare?

Nästa graviditetsmilstolpe

Jag vet inte riktigt hur det gick till men nu är vi plötsligt vid nästa milstolpe i graviditeteten: nämligen vecka 30. Tio veckor kvar till BF och nej, det har fortfarande inte sjunkit in än att det lär komma hit en liten bebis efter det. Haha!

Har vi fixat några fler saker än? Nej.

Har vi kommit någonstans med barnrummet utöver det jag hann göra innan jag och sedan M blev sjuka? Nej.

Kommer det att lösa sig superbra ändå? Ja! Det känner jag mig nittionio lugn och trygg i.

Vi har ändå börjat både läsa på och skriva en lista och dessutom är planen att vara lediga tillsammans mellan jul och nyår och då lär det bli en hel del preppande och fixande.

Har både stunder och dagar där jag känner mig som en blåval men den mesta tiden hitintills trivs jag väldigt bra med att vara gravid.

Nästa graviditetsmilstolpe

Med undantag för all sjuka de senaste veckorna och att vissa dagar är tuffare än andra tycker jag ändå att jag mår väldigt bra i graviditeten. Jag rör mig sjukt långsamt, kan fortfarande inte sitta länge och mår bäst de dagar jag får sova middag. Samtidigt har jag inga direkta problem med fogarna, illamåendet är hanterbart och jag blir megaglad varje gång jag får en buff som gensvar från magen. Blir i gengäld lika sur när någon får för sig att kalla mig tjockis eller knubbis och har i alla fall en rejälare ångestomgång i veckan ungefär med katastroftankar, oro och hormonbölande. Vi har ju andra stora utmaningar som pågår i bakgrunden som kräver sitt med och kontakten med kuratorn hjälper mig att balansera bättre i alla dessa känslostormar.

Har fått direktiv av läkaren att jag ska vara sjukskriven på tjugofem procent från och med nu och det var en lättnad att inte bli ålagd att vara det på heltid (även om jag såklart hade lyssnat om så vore fallet). Har nämligen en vansinnig jobbabstinens efter drygt två sjukveckor så det har varit rent utav befriande att få börja lite igen de här dagarna. Kommer överlag att jobba mindre och i mer fokuserade pass med främsta fokus på de fem större uppdragen som jag har framför mig inför föräldraledigheten. I skrivande stund befinner jag mig i Göteborg ett av dem, vilket också utgör årets sista jobbresa utanför Skåne, ett annat avslutas nästa vecka och de sista tre pågår till och med början på februari. Bloggen får alltså bli mer lust- och i mån av tid-uppdaterad framåt vilket känns jättekonstigt men ja, ja, det är nyttigt att prova nya saker!

Har blivit ett par olika uppföljningar för bebis under de senaste tio veckorna med ultraljud och hjärtljuscheckar och det är en grym lättnad att allting ser fint ut hitintills. Senast besöket hos BM fick Knytt till och med omdömet A-barn, baha. Jag hoppas dock inte att det som sägs om att bebisar har samma dygnsrytm utanför magen som inne i den stämmer allt för väl för då kommer vi aldrig få sova igen... Här är det nämligen livat dygnet runt och häromnatten kunde jag knappt sova för att liten låg på tvären längst ner i magen och både sparkade och slog vilt omkring sig. Kände mig seriöst som en tecknad seriefigur som svalt en pinne på tvären, besynnerligt och obekvämt. Jobbigt när det gör ont men samtidigt slutar jag inte fascineras av dessa rörelser och är otroligt nyfiken på vad det är för en liten person som ligger bakom allt det här fäktandet. Så det blir mycket magklapp och mys!

Känns stort att få uppleva detta och det är jag verkligen tacksam för att få göra. En milstolpe till avklarad alltså och nu tänker jag att nästa får bli fram till BF kanske? Tål att funderas på!