It's just an other manic Monday

Hallå! Hur mås det? Själv mår jag bra tack. Sitter för sekunden hos min bilmeck och jobbar medan vår lilla pärla får en ny blinker. Har av någon anledning låten "It's just an other manic Monday" på skallen. Kanske för att jag känner mig lite manisk? Undras vart den här veckan ska ta vägen...

Hade ju gärna serverat en sval bild som anas bossighet men den här beskriver faktiskt mitt sinnelag bättre för sekunden. Är vimsig och fokuserad på samma gång idag!

Måndag

När bilen är klar ska jag köra och lämna den hos min bättre hälft och sedan in till stan igen... Vilket jag precis gjorde. Hehe, detta inlägg skrivs bokstavligen talat i farten allt eftersom dagen fortgår. Nu sitter jag istället på kontoret, ska strax äta en firarlunch med tjejerna shär på kontoret och sedan väntar en fika med Elina. Tiden före, efter och mellan fylls som vanligt ut med jobb.

Tisdag

Ska vara i Sjöbo hela dagen, det är mycket som händer även i det projektet så ska bli skönt att få en heldag på kontoret.

Onsdag och torsdag

Det är tomt i kalendern på både onsdagen och torsdagen eftersom jag har mycket att jobba med. Kommer låta humöret bestämma vart jag sitter någonstans och hoppas på två riktigt produktiva dagar.

Fredag

Med undantag för ett telefonmöte är också fredag obokad och blir förhoppningsvis lugn men produktiv på samma gång. Gillar verkligen att jag, till slut, har lärt mig att inte fylla kalendern till bredden och ge mig själv tid att arbeta på. På kvällen ska jag sedan få gå med en gäng vänner på Vintergalan och et ser jag verkligen fram emot!

En sneak peak från gårdagen. Vi hade en så fin dag med trädgårdsfix och sedan satt jag och tittade på medan M gjorde soppa och bakade bröd. Sjukt mysigt! Älskar vårt kök.

Är än så länge osäker på hur bloggveckan kommer att te sig. Jag har några riktigt bra artiklar på lut men vilka av dem som kommer att publiceras...? Det blir en överraskning. För oss alla, hehe.

Hur ser dina planer och ambitioner ut för veckan?

Stunderna när jag saknar att vara anställd

Det händer inte jätteofta men ibland så kommer dem. Stunderna när jag saknar att vara anställd. Missförstå mig inte. Jag älskar mitt företagarliv och att vara min egen boss men det innebär inte att jag alltid tycker det är askul.

Läs mer: Fördelar med att vara entreprenör

Stunderna när jag saknar att vara anställd

När något riktigt kul (eller tråkigt) händer

När det trillar ner ett mejl som får en att dansa rundor av glädje. Eller om det kommer ett samtal med tråkiga nyheter. Då saknar jag att ha någon i närheten som man bara kan berätta det för på direkten och glädjedansa med eller få lite sympati från. Ibland går det såklart att prata om det med sina Instagramkompisar men det är inte alltid alla tillfällen som lämpar sig för det och då är det drygt för min otåliga själ att spara mig tills mannen kommer hem från jobbet eller tills nästa gång man pratar med en annan person.

Vid tre-fikat

Innan var jag inte en person som gillade tre-fikat. Tyckte föga förvånande att alla raster och pauser var skräp som förhindrade en att fokusera på jobbet. Men idag kan jag ibland sakna att ha den typen av gemenskap som att äta lunch tillsammans eller fika ihop innebär. Såna där pågående små samtal som man kan ha när man ses ofta.

De dagar företagandet känns motigt

De där (lyckligtvis relativt få) dagarna som företagandet känns motigt och megajobbigt kan jag ibland känna att jag kanske skulle skita i det här och bli anställd igen. Så skönt det vore att få ha ett sammanhang. Inte vara den som är ytterst ansvarig för allt. Ha en chef en kan bolla saker med eller slippa känslan av alltid ha saker en inte hinner med och så vidare. Jag glorifierar det givetvis lite. Är i allra högsta grad om att anställningsformen inte är ett vaccin mot känslor likt dessa. Men ni vet, gräset ser alltid ut att vara grönare på andra sidan och så vidare.

Gångerna som det vore skönt att passa in i en mall

Nio dagar av tio är jag glad över att jag går min egen väg i livet men ibland så tänker jag att det vore så skönt om jag bara hade kunnat nöja mig med ett vanligt heltidsjobb. Passa in i mallen liksom.

Men nä, oftast så vaknar jag upp kvickt igen och inser att jag är där jag ska vara just nu. Vem vet, det kanske ändrar sig i framtiden. Men som det ser ut nu är jag far from done med att bygga bolag. Vad säger du som läser? Kör du eget eller är du anställd? Finns det något som lockar dig på "andra sidan staketet"? Eller "hin sian järed" som det kan heta på skånska (översättning: på andra sidan stenmuren).

En vecka i gråskalans alla olika nyanser

Hejsan! Hur är läget? Med mig är det bra förutom att jag har åkt på migrän. Grymt tråkigt eftersom jag vill vara pigg och stark och inte behöva ligga nerbäddad. Men med lite tur så släpper den förhoppningsvis snart. Det här har verkligen varit en vecka i gråskalans alla olika nyanser och jag vill vara tydlig med att det är fine så. Som vi har pratat om förut är grått är en väldigt vacker färg och livet måste inte vara en gnistrande regnbåge jämt!

En bild från Bossbrudsträffen från Insta Stories. Såhär ser en nöjd workshopledare ut! Jag vill ju att de här Bossbrudsträffarna ska vara utvecklande för er som kommer och har hittat ett grymt bra format för det. Foto: Helena Johannessen

Tillbakablick

Upp och ner, ner och upp. Grisen gal i granens topp. Haha, det är typ den melodi som sammanfattar veckan bäst. Det har varit fullt upp. Jag har fått mycket gjort men tyvärr också haft migrän ett par dagar och behövt vila mycket. Och överlag så är det ändå bra eftersom det har hänt väldigt roliga saker med!

Veckans bästa

Några av veckans största höjdpunkter är att jag har fått spendera mycket tid med familjen min och de är bäst i hela världen. Bossbrudsträffen i torsdags blev alldeles fantastisk och jag är så glad och tacksam över att det var ett så härligt gäng med bossbrudar som kom och bidrog så mycket. Jag har fått göra några vänner glada och det är ju alltid en fantastisk känsla. Min tenta blev godkänd. Dessutom så har ett riktigt jäkla bra idé kläckts som ni kommer att få höra mer om framöver.

Det är ju helt omöjligt att fota i detta novembermörker men åt sushi i veckan och den var så fin att den behövde förevigas ändå!

Veckans sämsta

Migränen, lätt. Det är inte ofta jag har det nu men när den väl hälsar på gör den ont och jag har haft den både onsdag kväll, hela fredagen och nu idag igen.

Veckans utmaning

Att hinna med allting som jag skulle. Kan avslöja att jag inte lyckades med det men i gengäld så är också nästa vecka luftigt planerad så det ordnar sig.

Det har också blivit mycket Soduko i veckan. Älskar verkar det och på morgonen brukar jag försöka lösa något enkelt pussel som går kvickt och får hjärnan att vakna till. På kvällen gör jag istället något svårt som gör mig trött. Grymt bra upplägg!

Framåtblick

Nu är planen att ligga i sängen en stund till och titta på How I Met Your Mother. Sedan hoppas jag att vi kan städa och plocka lite innan lillebror trillar in och vi håller myslördag.

Veckans ledarskapstanke

Det har varit så roligt att få prata med er om ledarskapsstilarna i Harry Potter i veckan och jag är så tacksam över att ni ger mig så mycket feedback på det jag skriver här och det jag gör. Utan den kan ju jag gissa hejvilt på vad ni vill läsa om och lära er här och om jag får välja skriver jag ju helst om saker som är relevanta för er. Så please, keep that coming för alla behöver vi, även som ledare, feedback för att utvecklas!

Hur har din vecka varit? Har den varit i gråskala som min eller mer färgsprakande än så?

Min utmattningsresa i Amelia

God dagens! Hur är läget? Med mig är det fint. Sitter i mitt tornrum, lugn musik spelas ut ur i högtalaren och jag tittar ut på den gråa omvärlden. I kväll så väntar nästa Bossbrudsträff men innan dess tänkte jag visa en riktig rolig grej. Jag har nämligen blivit intervjuad om min utmattningsresa i Amelia! Och nej, detta inlägg är inte sponsrat på något vis. Jag skriver detta för att det är ett så viktigt ämne att prata om och kan jag hjälpa någon att inte gå in i väggen genom att de använda mig som skräckexempel: då gör jag det med glädje.

Trots att serien inte har åldrats särskilt väl så har Sex and the City en väldigt speciell plats i mitt hjärta så det var extra kul att vara på samma omslag som Sarah Jessica Parker.

Min utmattningsresa i Amelia

Det känns som om tabut kring utmattning har luckrats upp rejält sedan jag gick in i väggen. Däremot kan jag ser att det fortfarande finns kunskapsluckor och att vi behöver bli ännu fler som ifrågasätter arbetsgivare som ser medarbetare som en förbrukningsvara. Mer om det senare, i reportaget så blir det en mer personlig tagning på min resa som utmattad. Hur lång tid det ändå tog innan jag jobbade mig ner i botten, vilka korkade beslut jag fattade och hur jag ändå lärde mig min läxa till slut.

Tackar min lyckliga stjärna varje dag för att jag har haft turen att kunna bli frisk även om jag inte är helt framme än i min rehabilitering.

Idag lever jag ju ett helt annat liv än vad jag gjorde då. Det är inte bara för att jag driver eget idag som jag har makt över min kalender utan det är en makt och ett ansvar som jag har oavsett vad jag jobbar med.

Att jag själv inte insåg hur korkat det var att fortsätta jobba och plugga fastän jag inte kunde klä på mig utan att bli andfådd... Det övergår faktiskt mitt förstånd idag.

Har fått så himla fin och hjärtevärmande feedback från personer som läst reportaget. Tack snälla för det! Och tack till Mia Coull som skrev det och fångade min historia så bra. Tack till Marie på Hjälp en journalist för att du kopplade ihop oss och tack till Johan Lindvall för de magiska fotona som du tog till artikeln. Har du läst reportaget och vad tyckte du i så fall?

Vad stressar vi för?

Enligt Försäkringskassan har antalet kvinnor i åldern 25-29 år som blivit sjukskrivna på grund av stressrelaterade symptom ökat med 370 procent sedan 2011. En siffra som får mig att må illa. Vi är så många som mår dåligt av stress, både kvinnor och män även om kvinnorna är överrepresenterade när det gäller sjukskrivningar. Så vad stressar vi för? Pengar? Tid? Omvärlden? Att inte hinna eller orka med? Ja, anledningarna är antagligen lika många som vi är människor på jorden och vissa är absolut relevanta. Jag vill med dessa rader inte på något vis förminska någons stress, ej heller raljera över den. Däremot utmana dig till att ifrågasätta den och försöka hitta varför du känner dig stressad.

Läs mer: Vi behöver inte slå nya rekord varje dag

Givetvis är det till stor del strukturer som ligger bakom vårt stressade arbetsliv och samhälle och det botas inte på individnivå. Men likväl är det viktigt att försöka stanna upp och granska och ifrågasätta sig själv och sin egen stress på vägen och inte bara svepas med i fartvinden. Bild: JESHOOTS.COM on Unsplash

Vad stressar vi för?

Att våra samhällsstrukturer har en viktig del i stressen kan väl inte förvåna någon idag (även om man gärna vill till skriva förmågan att hantera stress på individnivå). Vi ska jobba (gärna mer än) heltid, ta prickfritt hand om vår familj, vara socialt och fysiskt aktiva och allra helst ”framgångsrika” och ha uppnått något. Inte förrän då är det helt okej att sitta på en stubbe i skogen hela dagarna. Fast man får gärna göra en uppföljandekarriär där man berättar om sitt nya liv i frid och harmoni och hur man gjorde för att nå dit. Att arbeta är en dygd och de som inte gör det ska ha gjort något för att förtjäna att ”pensioneras i förtid”. Någon som känner igen sig ide kollektiva tankebanorna?

Och om vi dyker ner lite på individnivå. Är det förväntningarna utifrån som stressar oss? Är det normen och idealet om att ha fullbokad kalender och vara så himla busy? Eller är det förväntningarna inifrån. Vårt inre driv om uppnå något? Ens önskan om att få göra skillnad eller finna sinnesro? Eller är det en allmän existentiell ångest som gör att det är lättare att ha så mycket som möjligt att göra och stressa över det? Kan stress i sig vara en lindring mot den skavande känslan om livets meningslöshet?

Läs mer: Tips för att hantera stress

Vad beror det på?

Ni hör. Jag spekulerar hej vilt. Det finns tusen och en anledningar till att stressa. Ibland är den relevant, som när vi är i fara eller något traumatiskt händer oss eller våra nära och kära. Emellanåt bottnar den kanske i en mer allmän livsångest. Ibland kanske lite av båda?

Själv kan jag idag svara för den allmänna livsångesten många gånger. Den där känslan av att vara otillräcklig som trots allt bara sitter i mitt huvud utefter mina föreställningar om hurdan jag borde vara och agera. Ständigt tillgänglig och steget före trots att jag inte begär det av någon annan. Bland annat. Det viktigaste är trots allt att stress i sig inte är farligt. Däremot behöver vi återhämtning och vila från den med jämna mellanrum. Varför stressar du? Och får du den återhämtning som du behöver?

Tumme upp: Trenden jag ser spira mer och mer nu om att leva och arbeta mer hållbart. Men också att det finns chefer och arbetsgivare som tar sitt arbetsmiljöansvar och prioriterar medarbetares välmående eftersom de har fattat att det är nyckeln till lönsamhet.  

Tumme ner: För alla chefer och arbetsgivare som inte tar medarbetarnas välmående på allvar utan snarare beter sig som människor är förbrukningsvaror.