Den analoga världen VS den digitala

Häromveckan så fick jag höra från en vän att hen upplevde att det skiljer lite på mig i den analoga världen VS den digitala och det tycker jag är så spännande! För jag har faktiskt hört det förut från personer som kanske först träffat mig på bloggen eller i sociala medier och sedan mött mig i verkligheten. Det som har sagts då är att jag uppfattas som mer explosiv digitalt och mer dämpad och tillbakadragen IRL.Läs mer: Jaget och maskerna

Den analoga världen VS den digitala

Nu är väl jag kanske inte rätt person att avgöra om det stämmer eller inte. Men, jag skulle ändå säga att det stämmer och att det nog beror på två saker. Forum och humör. I den digitala världen måste en vara utåtagerande för att kunna nå ut, beröra och inleda samtal med andra. Så där får forumet en påverkan. I den analoga världen är det lättare att ta ett kliv tillbaka och iaktta mer.En annan sak är att du kanske möter mig när jag är i alla möjliga humör där. Jag kan vara pigg, glad, utåtriktad och på, eller så är jag ur form eller har en lugnare och mer dämpad attityd för dagen. Dessutom brukar jag anpassar mig lite till omgivningen och personerna runt omkring mig. Sociala medier använder jag dock mer när jag är utåt och uppåt. Precis som att jag, när jag ska filma eller föreläsa, ofta taggar lite extra för energin ska nå ut på andra sidan kameran. Är jag trött eller off så blir jag automatiskt mycket mindre aktiv digitalt. Förutom i bloggen då men här brukar jag öppet tala om jag mår i stunden så det räknas kanske inte.Hur funkar du? Brukar du vara "annorlunda" eller olik dig i sociala medier jämfört med den verkliga världen?

En riktig pangvecka

Hej, hej! Hur står det till? Med mig är det kanoners. Jag har fått lite sovmorgon och känner mig så lätt efter den här veckan. Den har varit en riktig pangvecka. Inte för att det har hänt så mycket utan för att jag har hunnit jobba ikapp och undan massor med saker som har legat och gnagt i bakhuvudet alldeles för länge. Nu känns det som om jag har gjort världens storstädning och det är så befriande!

Tillbakablick

Effektiviteten har genomsyrat hela veckan och om den sedan har berott på mitt nya kaffeintag, känslan av att få saker gjorda eller allmän pigghet vet jag inte. Men behövligt var det och jag hoppas att jag har lite medvind kommande veckor så att jag kan fortsätta ligga i framkant av min egen planering. Insåg bara för det att det nog också kan bero på att jag inte har haft någon sjukgymnastik den här veckan pga sportlovet. Hmmm, vore kanske inte helt otroligt ändå även om jag förstås har motionerat ändå?

Veckans bästa

Förutom storstädningen så har jag som vanligt haft grymt trevliga möten, coola insikter och nya lärdomar. Bäst var dock att få skjuta startskottet för den kvantitativa studien som jag ska få hjälp med att göra nu under våren. Dessutom har jag fått några riktigt spännande förfrågningar så det här blir en spännande resa!Sedan vill jag också tacka er för feedbacken som jag fick på mitt inlägg om att jag saknar er. Det faktum att de flesta av er gav den till mig i andra forum än kommentarsfältet tolkade jag att min tanke om att våra samtal, som när jag startade, bara fanns i bloggen nu har förts över i andra forum med. Så roligt och jag är så tacksam över att få ha er i mitt liv! Ingen nämnd och ingen glömd oavsett om du har skrivit något eller inte. Sedan har jag blivit intervjuad både i podden Steg för steg och för journalistutbildningen på Lunds Universitet med och det är förstås alltid kul.

Veckans sämsta

Hmm, det var tveklöst teknikstrulet som uppstod när jag skulle klippa en pitchfilm. Fick göra det två gånger i två olika program och ändå blev det inte bra. Avskyr när sådant inte samarbetar. Men, men bara att göra om det igen!

Veckans utmaning

Att inte dricka för mycket kaffe, hähä. Är för koffeinkänslig för att kunna dricka mer än en till två espressos om dagen och klarar definitivt inte av att göra det flera dagar på raken även om det är fantastiskt gott.

Framåtblick

Nu ska jag faktiskt sätta mig ner och plugga för det är det enda som jag inte har hunnit göra så mycket på som jag skulle vilja i veckan. Sedan väntar en lugn helg. Vet inte ens om vi ska göra någonting särskilt? Eller jo, det är ju födelsedagssäsong så en födelsedagsfika blir det såklart. Kör ju det nästan varje helg från årsskiftet till mitten på mars i våra familjer.

Veckans ledarskapstanke

Jag träffade min mentor i veckan som gick och som vanligt tog jag med mig en massa tankar när jag gick därifrån. Vi är på flera vis så olika som man kan bli min mentor och jag men det är fantastiskt givande att få hans syn och tankar på det jag gör och hur jag kan växla upp det ännu mer framöver. Det här med att omge sig av människor som förstår en är bra men det är ännu bättre att få (välmenande) kritiska frågor från någon som inte gör det. Så kul! Är så värdefullt att tänka högt och stöta och blöta dilemman som man står inför med.Så, summa summarum är jag mer än nöjd med veckan. Hur mår du och hur har du haft det? 

Lite färg, lite mönster

Jag är inte mycket för färg och mönster i min klädstil och skyller det hänsynslöst på min hårfärg. Det är helt enkelt alldeles för enkelt att jag känner mig som en clown när det blir för färgglatt. Men lite färg och lite mönster, eller som i denna business outfit på svart botten, det funkar!Är kanske lite skoluniformskänsla över den här stilen? Ah well, bekväm var den och passade perfekt för en heldag på kontoret utan några formella möten.Hur ser du på det här med färger och mönster i kläder? Hiss eller diss? Jag tycker ju det är så snyggt men trots är nästan hela min garderob svart ändå, haha. Får kompensera det med en färgglad personlighet istället!

Jag saknar er

Hej kompisar! Hur är läget? Med mig är det bra. Det är torsdag morgon och allt känns fint. Jag sitter i Malmö, ska ha ett möte om en liten stund och tänkte att jag behöver prata om en sak med er. Jag har nämligen saknat er i kommentarsfältet för bloggen de senaste veckorna! På Instagram är det mycket snack och i Bossbrudar är det många goa diskussioner med. Jag har dessutom sett att ni, under de senaste året, kanske tar direkt kontakt med mig via mejl eller Facebook vilket jag tycker är superroligt - var aldrig rädda för det. Men här har det varit mycket tommare än vanligt på kommentarer (dock inte läsare vilket alltid är härligt!). Därför undrar jag: beror det på något särskilt? Jag brukar avsluta i princip alla mina inlägg med frågor, är det bra eller kan jag göra det annorlunda?

Jag saknar er

Vill att den här plattformen ska vara ett skönt ställe att hänga på och det förstås frivilligt att kommentera. Men jag hade ljugit om jag sa att jag inte bryr mig om era kommentarer - för det gör jag och det är halva behållningen med att blogga att få läsa dem och prata med er i kommentarsfältet.Andra saker som jag vill vässa med bloggen under våren är att komma tillbaka till mina vanliga bloggvanor där jag har mycket intervjuer och ledarporträtt. Så det jobbar jag på! Men är det något mer eller något annat ni vill läsa om? Dela gärna med dig i så fall, jag tar tacksamt och med glädje emot dina tankar och din feedback!Hehe, nu består nästan hela inlägget av en massa frågor. Men för att försöka avrunda det:Finns det någon särskild anledning till varför du inte kommenterar eller är det bara tiden som inte räcker till?Finns det något du saknar eller vill läsa mer om här i bloggen framöver?

Utmattningen - från då till nu

Jag fick ett fantastiskt fint mejl häromdagen från en "utmattningssyster" som tyvärr också upplevt hur det är att gå in i väggen och undrade om jag kände igen mig i några av de problem som hon beskrev. Och det gjorde jag ju. Även om det är 6,5 år sedan jag blev sjuk, 5 år sedan jag blev sjukskriven och 3 år sedan jag började jobba heltid så kan jag än idag minnas hur det var. Men, så slog tanken mig att det kanske är fler av er som kanske vill veta detta. Om inte annat så kanske det är bra för mig själv att faktiskt ta en titt i backspegeln och se hur långt jag har kommit ändå. Inte minst på de tre senaste åren.Utmattningen - från då till nuUnder min sjukdomstid har jag bland annat upplevt:

Mycket (och svår) migrän

Så fort jag ansträngde mig för mycket, slappnade av eller hade för många syn- och ljudintryck så brukade migränen slå till. När det var som värst hade jag migrän 5-6 dagar i veckan och det har som tur var minskat under rehabiliteringens gång. Nu har jag den kanske en eller två gånger per månad och då har det ofta varit något särskilt som orsakat den.

Svår ledvärk och frossa

Usch, den molande ledvärken i hela kroppen kändes som om någon gjort tusen nålar på alla ens lemmar i timmar. Du vet känslan av när ens ena fot har somnat? Som den värken när den vaknar igen. Eller som värst, när man har blivit kall om fötterna och de ska börja tina.  och som får en att bli alldeles avdomnad och oförmögen att röra sig alls. Extra härligt var det när den hade med sig frossa på besök med. Not.

Illamående

Flera jag har mött verkar ha haft en känslig punkt i vårt mående som kroppen använder som det starkaste sättet att försöka bromsa oss. Min sådan är illamående och kräkningar (förmodligen eftersom jag har sådan kräkfobi). När det var som värst behövde jag stanna på toaletten vid hallen innan jag gick hemifrån för att jag var så fysiskt ansträngd av att klä på mig och gå hemifrån.

Yrsel

I perioden när läkarna misstänkte att jag hade en hjärntumör (vilket jag som tur var inte hade) hade jag också svåra problem med yrsel. Förmodligen på grund av migränen.

Minnessvårigheter

Ibland så har jag haft regelrätta minnesförluster och black out's men oftast så har det "bara" varit så att minnet inte har funkat i varierande grad. Detta har som tur var också blivit mycket bättre allt eftersom jag har blivit friskare men fortfarande kan en extra virrighet när det gäller datum dröja sig kvar.

Oförmågan att ta beslut

En annan effekt var att jag gick från att vara en driven beslutsfattare till att börja storböla om M frågade om det fanns mjölk i kylen (när jag stod vid kylen och tittade i den). För att inte tala om när han frågade vad vi skulle äta till middag. Det var som att vartenda litet beslut var mig övermäktigt och att jag kollapsade så fort jag behövde använda hjärnan.

Personlighetsförändring och humörsvängningar

En annan otrevlig effekt var att jag emellanåt både kände och betedde mig som någon helt annan. Jag har förvisso hetsigt humör men också en väldigt lång stubin när det gäller saker som berör på mig djupet. Men under den initiala rehabiliteringen så fick jag några riktigt hemska vansinnesutbrott. Från ingenstans över småsaker. Som tur var kom de inte så ofta men det var hemskt att känna sig så förbytt och konstig.

Hjärntrötthet

Hjärntröttheten har varit ett faktum under långa perioder och det har varit otroligt frustrerande att hela hjärnan känns som en enda gröt. Ord byter plats, jag har inte kunnat läsa ordentligt i period (efter ett liv som bokmal) och framförallt texter på engelska har krävt mycket mer hjärnkapacitet än vad jag är van vid.

Panikångest och depression

Direkt när jag blev sjuk så hade jag utmattningsdepression och konstanta panikångestattacker eftersom det blev "för bra" med att gå in i väggen och separera på samma gång. Men efter par månader släppte depressionen och panikångesten började avta mer och mer.Rester som jag fortfarande dras med är bland annat:

Noll uthållighet

Nu har jag kommit till ett stadium när jag kan känna mig rätt så pigg och stark. Men, den styrkan och piggheten har tyvärr en tendens att inte vara så länge vilket kan vara riktigt frustrerande. För vi pratar inte om timmar av ansträngning utan minuter när det gäller fysiskt aktivitet. Mentalt är det mycket bättre och jag jobbar ju heltid idag utan större bekymmer men jag blir snabbt trött.

Förhöjd känslighet

Alltså, jag är och har alltid varit högkänslig, men jag upplever ändå att jag fortfarande är lite känsligare än vanligt. Det krävs väldigt lite för att jag ska göra rätt stora emotionella svängningar och jag gråter säkert minst en gång i veckan över lite allt möjligt.

Stort sömnbehov

Mitt sömnbehov är fortfarande rätt stort, framförallt efter alla former av ansträngningar. Sover kanske 9 timmar per natt (ibland lite mindre) en vanlig vardag och 9 - 12 timmar på helgen. Men i jämförelse med när jag blev sjukskriven är det såklart mycket, mycket bättre och nu kan jag också känna att det ofta räcker med en natts ostörd sömn för att återställas till nästa dag. Skön känsla!Jag vet ju att det är flera av er som läser som också varit med om den här skitsjukdomen. Känner ni igen i er i detta? Och hur mår du idag? Berätta gärna så vi kan ge andra utmattade och trötta bossvänner lite stöd och hopp.