Energi är min nya valuta

Nytt år och nya möjligheter. Om det är en motiverande eller stressande tanke är olika för alla. Men eftersom vi nu är inne i den största perioden av självförverkligande där femtioelva utvecklande aktiviteter och förändringar ska tryckas in i dygnets tjugofyra timmar tänkte jag att vi ska prata lite om energi som valuta. Men också energifusk och hur enkelt det kan vara att övertrassera sitt energikonto om och om igen eftersom det bara är du själv som drabbas.

Pengar = tid = energi

Visst. Den rådande valutan i samhällen är pengar. Pengar bekostar vår hyra, vår mat och livet i övrigt. I utbyte mot pengarna ger vi bort vår tid. Men också energi. Jag var inte medveten om det innan jag gick in i väggen men efter det blev det oerhört påtagligt att allting jag gör kräver energi.Så jag ser det som en egen valuta. Varje morgon så vaknar jag upp med ett energikapital baserat på gårdagens transaktioner och investeringen som nattens sömn har inneburit. Alla aktiviteter under dagen kostar. Vissa av dem ger också energi som en liten bonus eller rabattkod för min transaktion. En del ger rent utav mer energi än vad de kostar så de kan vi väl kalla för investeringar.

Kroppens reaktioner på stress

Att stress är bra om en människa lever på savannen och behöver springa ifrån sabeltandade tigrar är intet nytt. Ej heller att stress under perioder längre än någon timme eller två är negativt för oss. Hjärtklappning, sömnsvårigheter, rastlöshet, utmattning, försämrat minne eller koncentrationssvårigheter är bara några av symptomen på 1177's lista över att vi har stressat lite för mycket lite för länge. Och jag måste säga att detta klipp från DN om stress och vad som händer i kroppen när vi stressar är oerhört målande. Hur vissa delar av vår hjärna faktiskt krymper av långvarig stress. Inte konstigt vi fungerar sämre i vardagen då.

Stress främjar energifusk

Något jag har märkt det senaste året är att desto mer stressad jag är desto enklare blir det för mig att missbruka min energi. Inte är så konstigt eftersom stress äter upp vår rationalitet. Jag biter ihop för att orka lite till. Sätter i en högre växel för att köra bilen några kilometer till fastän bensintanken ekar tom. Så blir jag mer stressad för att jag inte orkar med lika mycket som jag vill. Och så är den onda spiralen påbörjad.Detta trots att jag aldrig skulle övertrassera mitt ekonomiska konto. Men energikontot är en annan femma. Det är bara jag som drabbas om jag blir lite tröttare. "Det är bara mycket just nu", "det lugnar sig snart" eller "jag ska bara" är väl de mest klassiska undanflykterna. Jag har hört dem hos mig själv och jag hör dem i min omgivning.Som blivande entreprenör "borde" jag bara se pengarna och se till att tjäna dem snarast möjligt. Vilket jag givetvis önskar att göra. Men inte bara och inte till vilket pris som helst.Därför är energi är min nya valuta i år. Jag vill inte energifuska mer utan i stället vårda energikontot ömt. Försöka spara ihop en buffert så att där finns en reserv att ta av de dagar då det krävs för att jag ska kunna uppnå mina drömmars arbetsliv.

---

 

Tyckte du om detta inlägg?Klicka på hjärtat eller dela det gärna så att andra kan få läsa det! 

Ljusglimtar när det varit som mörkast

Hej alla fina. Hur står det till? Här har det ekat tomt i två dagar till min egen stora förvåning. Det är få gånger det har hänt alls och aldrig förr mitt i veckan. Men nöden har ingen lag och när tiden inte räcker till måste en prioritera sylvasst emellanåt för att inte missbruka energi som inte finns.Vilket är precis vad jag har gjort efter en starkt wake up call här i måndags då, för mig nya, stressymptom dök upp. Så i stället för att skriva om kvällarna som jag oftast gör så har jag testat på det här med att vara kvällsledig. I tisdags innebar det att se en film och två avsnitt ur en dokumentärserie. I går blev det ett biobesök i fina vänners lag. Och som tur var så har de saker som jag har sett varit riktiga inspirationsboostar för min trötta hjärna. Jag vet fortfarande inte vart min vilopuls har gått och gömt sig men mentalt har jag verkligen hittat vackra ljusglimtar när det varit som mörkast.

Vad har då dessa ljusglimtar bestått av?

Age of AdalineRomance är inte min favoritgenre men den låg överst på Netflix när jag loggade in så jag tryckte på play och blev hänförd. Inte av filmen. Den var förvisso relativt välgjord, lite söt men mycket klyschig (vilket jag har svårt för). Det som däremot golvade mig fullständigt var stylingen av huvudrollen Adeline Bowman, spelad av Blake Livley. Hennes kläder och styling genom hela filmen fick mig att gapa, dregla, bli grön av avund, oh:a och ah:a och undra varför i hela friden jag gett upp det här med fast inkomst när en kan köpa en sån garderob för sina månadslöner. Typ.Chef's tableAlright, jag vet att jag är ungefär sist på den här pucken. Framförallt när jag bara har sett två avsnitt. Men shit vilken inspirationsboost denna serie tycks vara. Mat som konstform är bara det häftigt. När dokumentärfilmaren sedan går intervjupersonerna riktigt nära inpå livet och pratar privata saker utan att bli för närgången. Lägg till snyggt foto och att det är sjukligt intressant att studera de ledarstilar råder i de olika köken. Ser fram emot att se fler avsnitt!Star Wars: Rouge OneJag är (konstigt nog) inget jättestort Star Wars-fan utan snarare rätt neutral inför denna kult... jag menar klassiker. Men igår såg vi den senaste filmen Rouge One och den var i mitt tycke absolut den bästa SW-filmen av dem alla. Den var unik, snygg och direkt. Och jag gillade skarpt att huvudrollen kändes som en genuint tuff tjej som inte behövde räddas av en snubbe stup i kvarten. Stort pluspoäng på det.Visst är det fascinerande att inspiration kan komma från så helt olika håll emellanåt? Den här gången från mode, mat och sci-fi. Så nu har jag börjat smyga igång bloggjobbet igen, laddad och inspirerad till tänderna. Jag kommer att skruva ner tempot något den kommande veckan, men mest av allt kommer jag skruva ner mina prestationskrav. Bara sex dagar kvar nu.Hur funkar din inspiration? Har du något speciellt som du brukar bli inspirerad av eller den kan dyka upp vart som helst ifrån?

Att leva som man lär

Hej, hej! Hur är läget med er denna soliga måndag? Här är det fortfarande genomförkylt och efter ännu en däckad helg så har fröken Envis till slut sjukanmält sig. Galet tråkigt men välbehövligt. Har ändå gått runt och varit dåligt i en dryg månad nu. Så det är dags att leva som man lär och låta kroppen läka ut detta once and for all.

Sjobba - att jobba när man är sjuk

Så nu jag ska ägna resten av dagen åt att vila, vila och vila lite till. No more sjukjobbande – eller ”sjobbande” som det också kallas. Tycker inte någon ska gå till jobbet även om man är sjuk men det är ju så svårt när man har en fullproppad att-göra-lista och tajta deadlines. Är dessutom lätt att fuska när det ”bara” är en förkylning. Bita ihop och köra på.Tycker denna debattartikel, publicerad för snart två år sedan men likväl aktuell, påvisar flera intressanta linjer. Om att karensdagen orsakar sjuknärvaro för att en del inte anser sig ha råd att vara sjuk. Att många tar och får antibiotika mot förkylningar som egentligen bara botas med vila.  Det väcker även min tanke om att företag med låg sjukfrånvaro kanske inte har det så himla bra ändå. Att de kan ha hög sjuknärvaro istället?Visst. Nu ska man kanske inte prestera maximalt på topp alltid när man jobbar. Men det hade nog varit smartare av mig att sjuka mig för en månad sedan. I stället för att ha detta moment 22 där jag tycker mig prestera halvkasst på alla områden och känna pressen över att-göra-listan som inte riktigt hinns med. Högst troligen. Tur att polletten trillar ner då och då så att undertecknad börjar göra det kroppen säger åt henne och inte bara nickar, säger ”ja, ja det hade varit klokt” och gör raka motsatsen.Brukar du sjobba? Vart går din gräns för när du går till jobbet fastän du borde stannat hemma?

---

Tyckte du om detta inlägg?Klicka på hjärtat eller dela inlägget så att andra kan få läsa det! 

Om HSP och att vara stark men känslig på samma gång

Ni känner säkerligen redan till begreppet HSP, highly sensitive personality. Det är några år sedan nu det begreppet tittade ut i dagsljuset. En kort sammanfattning för er som inte känner till det sedan tidigare är att det är ett karaktärsdrag, alltså ingen diagnos utan en egenskap, som återfinns hos uppskattningsvis en femtedel av befolkningen enligt HSP Sverige. Den tros innebära att nervsystemet hos HSP-personer eller högkänsliga är mer utvecklat och känsligare och att vi förenklat tar in mer information och känner mer än gemene man. De flesta är introverta. Känner av stämningen först, kan vara (eller misstas för att vara) blyga och tillbakadragna. Men några högkänsliga, uppskattningsvis en tredjedel, är extroverta. Utåtriktade och sociala samtidigt som man är inkännande och tar in allt som händer och sker runt omkring en. Även kallade starksköra personligheter eller orkidébarn.

Uppenbarelsen och lättnaden

Det var ungefär fem år sedan som jag hörde talas om det för första gången och det kändes som att få en uppenbarelse. Inte bara en utan närmare 26 års saknade pusselbitar föll på plats. Jag har sedan barnsben känt mig lite konstig. Annorlunda. Kunde läsa av stämningar och folks måenden och anpassade mig tidigt efter det. Så alla skulle må så bra som möjligt. Jämt. En social kameleont som kunde umgås med de flesta i alla olika situationer. Samtidigt var jag känslig. ”Kände efter för mycket” som det sades på något utvecklingssamtal. Med åren innebar det att jag försökte sluta känna så mycket. Ignorera det.Något som går sådär man är känslomänniska deluxe. När det andra människor upplever känns som om det drabbar en själv. Jag kan tappa andan av att se en solstråle falla vackert in genom ett fönster. Ett musikstycke kan på några sekunder slänga mig in i extas eller djup sorg. Ibland både och under samma crescendo.Det var en enorm lättnad att få läsa mer om HSP. Att få ord och en förklaring till hur jag fungerar som person. Att det inte är konstigt att jag kan vara så superstark och göra och klara så mycket vissa dagar. Medan jag andra dagar känner mig hudlös, påverkas jättestarkt av allt och alla och knappt klarar av någonting. Att mina känslor är mer intensiva. Att jag är känsligare jämfört med många andra och att det är helt okej.

HSP, starkskör, orkidébarn

Min utmattning och utbrändhet har faktiskt förstärkt detta ytterligare. Som barn var jag till exempel inte känslig för skavande sömmar i kläder men nu kan sådana detaljer nästan göra ont i huden en känsligare dag. Och även om jag anser att vi inte ska behöva sätta etiketter på oss själva (eller varandra) så kan det ibland att ha en förklaring till varför man är som man är när termen ”människa” inte räcker till. I mitt fall kan eller ska inte HSP, starkskör eller orkidéebarn vara en ursäkt för att jag agerar såsom jag gör. Men det kan förklara vissa reaktioner - både för mig själv och mina nära och kära. Det har i alla fall gjort min resa mot självacceptans betydligt lättare.Vi kommer prata mer om HSP och vad detta karaktärsdrag kan innebära för en chefs ledarskap och en arbetsplats framöver. Till dess är jag lite nyfiken: är det fler än jag här som är HSP? Vad har det inneburit för er? För den som inte vet och vill testa om man har detta personlighetsdrag kan till exempel göra det här.

---

Tyckte du om detta inlägg?Klicka på hjärtat eller dela inlägget så att andra kan få läsa det! 

Saker min utbrändhet har lärt mig

Hej, hej! Hur är läget denna lördag? Här blåser full storm runt husknuten och eftersom jag fortfarande känner mig hängig av förkylningen kommer den här helgen handla om att ta igen sig. Det är i alla fall en av de saker min utbrändhet har lärt mig: att återhämta mig på mina villkor. Jag följer det kanske inte alltid i praktiken men hey övning ger väl färdighet?! ;)

Saker min utbrändhet lärt mig

Apropå saker som min utbrändhet har lärt mig så har jag insett en sak om min prestationsångest. Den har också förändrats på min väg tillbaka från utmattningssyndromet. Tidigare var mina prestationer kopplade till mitt värde som människa men så känns det knappt alls längre. Snarare är det min stora vilja och allt roligt jag vill göra som gör den prestationsångesten knackar på emellanåt. Så på det viset upplever jag att min utbrändhet inte endast varit av ondo (även om jag helst varit blivit klokare utan den). Som så många andra kriser har den ändå medfört att jag har förändrats och utvecklats som människa och fått mig fatta att livet handlar om att leva. Det är inte fy skam trots allt! Skrev mer om detta  i ett gästbloggsinlägg hos Jessica på Nestor Förlag för några veckor sedan. Hittas här för den som vill läsa den: saker min utbrändhet har lärt migNi som har erfarenhet av utmattning och utbrändhet: vad skulle ni säga att era största aha-upplevelser är?