Fem veckor kvar och för fem veckor sedan

Hejsan! Är allt bra och har du haft en bra helg? Här har det varit lugnt och skönt. Låg verkligen i sängen h-e-l-a dagen igår utan att kika på mobilen och det var så himla skönt. Gick inte upp förrän vid fyra på eftermiddagen, haha. Då hade jag redan hunnit läsa ut en spännande bok och sova middag. De senaste veckornas förkylning har stökat till det på flera vis och ett av områdena som fått stryka på foten är BisFit-fotandet. Så idag får ni en opublicerad BisFit som togs för typ fem veckor sedan. Enklare än såhär blir det väl knappast. Snygga pumps och spetsdetaljer är mina två favoriter för att liva upp ett par jeans och en kavaj.

Fem veckor kvar

Kändes lite symboliskt att slänga upp en BisFit sedan fem veckor tillbaka nu när det faktiskt bara är fem veckor kvar tills mitt nya liv börjar. Jag vet fortfarande inte vad det kommer att innebära vilket är ohyggligt spännande. Tankar och idéer finns det givetvis gott om. Tycker mig lyckas hålla kontrollbehovet i schack och i stället känna en pirrig förväntan. 2017 är verkligen ett oskrivet blad!De närmsta veckorna är i gengäld rätt så fulltecknade, hehe. Jag har gjort en hel drös med spännande intervjuer den senaste tiden som jag håller på att skriva ihop artiklar av. En av dem får ni ta del av på onsdag då det är dags att träffa en boss som har ett viktigt samhällsförändrande uppdrag. I övrigt kommer min vecka mest handla om att skriva så tangentbordet glöder, ha några spännande möten och gå på bloggmingel!Vad har du för planer för veckan? Händer det något roligt?

Den internationella mansdagen

Idag är det inte bara lördagen den 19 november – det är tydligen också den internationella mansdagen. Jag visste faktiskt inte om att det sistnämnda var en dag som finns. Här gick jag runt i godan ro och trodde att det räckte med de 364 mansdagarna vi redan hade per år.Men så började jag läsa på om internationella mansdagen. Och så vände mitt humör. För även om dagen instiftats eftersom kvinnor har en egen dag så finns det krafter som vill använda internationella mansdagen till att förändra mansrollen, skapa jämställdhet mellan könen och förbättra pojkar och mäns hälsa. Årets tema är att stoppa självmord bland män.

Psykisk ohälsa suger

Oavsett vem som drabbas utav den så är psykisk ohälsa crap. Visst, att må dåligt i perioder är en del av livets toppar och dalar, en reaktion på de livskriser som vi går igenom. Men det är skillnad på att vara tillfälligt ledsen eller bära på ilska eller sorg för att något hänt oss och att må psykiskt dåligt. Och ibland kan de tillfälliga dalarna leda till det senare om vi inte vet hur vi ska hantera och bearbeta dem.Här spelar illusionen om att ”vara en man” roll. En man porträtteras ofta som tuff, trygg, framgångsrik, tydlig, stark. Det är idealet för hur man ska vara som man och som ledare i alla möjliga olika roller i samhället. Kvinnor tillskrivs istället mjukare, mer inkännande, svagare egenskaper. Det är dags att förändra det.  Även om vi i Sverige har en mer nyanserad bild av mansrollen är exempelvis USA så är män rejält överrepresenterade i självmordsstatistiken enligt Karolinska Institutet. I USA begår tre eller fler pojkar självmord varje dag som följd av psykisk ohälsa.

Hur kan vi feminister fira internationella mansdagen?

För mig handlar feminism om att skapa jämlikhet. Lika lön för lika arbete är bara ett exempel av många. I detta arbete så ingår att förändra mansrollen. Precis som kvinnor allena inte kan se till så att de får högre lön (kommer att släppa en artikel om just det här framöver) kan inte heller män själva förändra den traditionella mansrollen. Vi måste alla hjälpas åt, som människor. Ett steg på vägen är att titta på dokumentären nedan. Och gör det inte själv. Titta på den med din partner, familjen eller vänner. Prata om den med varandra och andra. Den kan kännas amerikaniserad emellanåt men den är viktig. Riktigt viktig.https://www.youtube.com/watch?v=hc45-ptHMxoEn bonus kan vara att titta på nedan TedTalk där Joe Ehrmann (som också är med i ovan dokumentär) pratar om hur och varför ”be a man” är de tre farligaste orden vi kan säga till unga pojkar.https://www.youtube.com/watch?v=jVI1Xutc_Ws

If you don’t understand your own feelings and your own emotions, you will never understand the feelings and emotions of another human being.  Self understanding is critical to understanding.

Joe Ehrmann

Så. Om du verkligen vill fira den internationella mansdagen, gör det då av rätt anledning – låt den handla om jämlikhet och att förändra mansrollen. Så vi än snabbare kan göra om de där 363 dagarna om året till mänsklighetsdagar i stället. De behövs.

---

Tyckte du om detta inlägg?Klicka på hjärtat eller dela det gärna så att andra kan få läsa det! 

Överarbetad eller på väg att bli utbränd?

För några dagar sedan publicerade jag en bloggartikel om skillnaden mellan att vara överarbetad och utbränd. Den har fått fantastiskt fin respons och jag är otroligt tacksam för att ni delat med er av era tankar och stories kring detta! En kommentar, skriven av Johanna bakom den finfina bloggen Slow Fashion, har gett mig lite extra att fundera på. Hon skrev nämligen såhär:”Så bra beskrivet med skillnaden mellan att vara utarbetad och utbränd. Jag jobbar mycket i olika perioder, men tycker mig ha bra kontroll över det med tydlig återhämtning och att jag medvetet skalar stenhårt i så många uppgifter som bara är möjligt. Ändå vågar jag inte riktigt prata om att jag är trött etc för då får jag alltid höra att jag nog är på väg in i väggen och inte förstår det själv, för det gör man inte. Det hela blir lite av ett moment 22 – att än vad jag säger så betyder det bara att jag saknar självinsikt?! Har du några tips där på hur man både själv ska kunna se skillnaden ? Men också förklara skillnaden mot andra?”Var på väg att svara i kommentarsfältet först. Men så blev svaret så långt att det kändes bättre att göra ett inlägg av det. Och jag vill inleda med att säga med att varken överarbetad inte är något superhälsosamt eller eftersträvansvärt tillstånd. Lika lite som utbränd. Bara så vi är på det klara med det.

Hur vet man om man ”bara” är överarbetad eller på väg att bli utbränd?

Alltså. Det är ingen fråga med ett svartvitt svar. Men jag tänker att dina svar på dessa fyra frågor kan ge dig en hint om vart på skalan du befinner dig. Och du behöver inte besvara frågorna för någon annan än dig själv. Men du behöver i gengäld vara brutalt ärlig.

Hur mår du – egentligen?

Ja, hur mår du egentligen? Hur känner du dig? Börja inte förminska, förstora eller fundera för mycket kring ditt svar. Det är så himla lätt hänt att börja trassla in sig i tankar som ”så himla dåligt är det ju inte egentligen”, ”jag mår ju ändå rätt okej” eller ”det kunde ha varit värre”. Utan svara på frågan och känn efter i magen. Är du ärlig mot dig själv eller intalar du dig själv att du mår bättre eller sämre än vad du egentligen gör?Om du känner att du inte mår bra – försök bena ut vilka faktorer det är ligger bakom det. Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har under ett par veckors tid haft mycket att göra och varit konstant förkyld. Jag har mått bra i övrigt men blivit så stressad för att jag inte är så snabbtänkt eller effektiv som jag brukar vara. Min att-göra-lista i sig har inte varit extremt stor men det har känts så eftersom orken som inte har räckt till. Efter att ha reflekterat kring detta så ha jag insett att jag, trots att jag är sliten, mår bra.

Är detta en avgränsad period eller inte?

Befinner du dig i en högsäsong som av naturliga skäl är mer intensiv eller är detta din vardag? Vi kan absolut klara av korta stunder med extra högt tempo men det är skillnad på de tio minuter som krävdes av oss på savannen och tio dagar, tio månader eller tio år. Sedan är det är självfallet individuellt hur länge du klarar en ”avgränsad period” beroende på vilka förutsättningar du har inför den.

Gör du annat än att jobba?

Vi har pratat om det här med behovshjulet förr och för min del var det avsaknaden av allt annat utom jobb och sömn som fick mig att gå in i väggen. Att skala ner aktiviteters omfattning är ett bra och viktigt steg om en känner sig överbelastad. Men det är inte heller hälsosamt att ta bort allting du tycker är roligt. Inte nog med att de ger variation, de flesta av oss behöver dem för att må bra.

Har du någon marginal?

Har du några marginaler i din vardag eller är den så fullspäckad att ett fördröjt toalettbesök kan få resten av dagsplaneringen att krascha? Har du tid att bli förkyld? Bryta en arm? Bli sen från ett möte eller missa en buss? Nu kan vi inte ska räkna med att bli sjuka och planera våra liv efter det. Men eftersom fysisk och psykisk återhämtning är så himla viktigt gäller det att det finns tid för att få det. Oavsett vilken tid på dygnet den nu kan behövas. 

En aspekt är också stress. Om du är stressad och hur länge du i så fall har varit det. Långvariga perioder av stress kommer att tära på dig och risken är att vi, i stället för att sakta ner när vi känner oss trötta, lägger in en ”extra växel”. Men det kommer ju inte göra att vi får mer bensin i tanken. Så om vi inte stannar upp för att tanka kommer vi till slut att få soppatorsk hur kul vi än har det ute på vägen.

Vad är då vad?

Jag tänker såhär: om du är trött men mår genuint bra i övrigt. Om det är under en begränsad period som det mycket att göra och att du detta till trots inte är jättestressad. Om du tar dig lite tid att göra något annat som får dig att må bra. Du kanske inte har så mycket marginal över just nu men du får ändå återhämtning i vardagen regelbundet. Då är du förhoppningsvis ”bara” tillfälligt överarbetad. Och om du lyssnar på din kropps varningssignaler, du genuint mår bra och tar hand om dig, ger dig själv återhämtning och inte stressar för mycket – känn dig trygg i det. Alla lever vi olika liv och har olika intressen. Jag personligen kommer aldrig "bara" ha ett heltidsjobb, det är jag för rastlös för.Men om du inte har balansen i svaren på ovan frågor så behöver det för den sakens skull inte alls innebära att du är utbränd. Det är kanske något annat som gör att du mår dåligt eller känner dig stressad? Som vi pratade om senast tar det tid att jobba sig in i väggen och det är ingen upplevelse som du missar att du är med om. Men det kan vara läge att fundera på vart du är på väg. Långvariga stressperioder utan återhämtning eller vila utsätter dig för risken att gå in i väggen. Framförallt om du ignorerar din kropps varningssignaler på vägen. Eftersom vi alla har olika behov av återhämtning och stimulans så gäller det att du rannsakar dig själv och lyssnar på din kropp.Nu blev detta jättelångt men jag hoppas det kan vara till nytta ändå. Vad säger ni andra som har erfarenheter av att vara överarbetad respektive utbränd? Är det någon annan fråga eller tankeställare som man bör ställa sig själv om man reflekterar över detta?

---

Tyckte du om detta inlägg?Klicka på hjärtat eller dela det gärna så att andra kan få läsa det!

Tre sätt att hantera mansplaining

Ett fenomen som är extra uppmärksammat denna vecka är mansplaining, mycket på grund av Unionens event Mansplainingakuten. Mansplaining som ord är en sammansättning från engelskans ”man” och ”explaining” och symboliserar fenomenet män som ska förklara hur saker ligger till. Allra helst i en detaljerad, raljerande monolog inför en eller flera kvinnor som är lika (eller rentutav mer) insatta i frågan än vad mannen själv är. Dess ursprung brukar härledas till Rebecka Solnits essäsamling ”Men explaining things to me”.

En av situationerna som boken baseras på beskrivs till exempelvis i denna recension hos SvD. Även Katrine Klieros och Nina Åkestam har skrivit finfina krönikor om sina erfarenheter i ämnet. Jag upplever att jag under mina verksamma år i en mansdominerad bransch ändå har varit relativt förskonad från det men idag upplever det aningens mer frekvent. Min favorit är när jag får föreläsningar i hur saker fungerar inom arbetsområden som jag har lärt ut till mannen i fråga. Hur ska man göra då för att hantera mainsplaining? Ja, det finns såklart flera varianter men här kommer några förslag.

Tre sätt att hantera mansplaining

Att bemöta det mansplainern säger

Att bemöta den mansplainande mannens resonemang eller argument är inte alltid så enkelt men kan vara väl värt ett försök. Framförallt om det är i ett ämne du är kunnig i. Stå stadigt, var trygg i dina kunskaper och bemöt resonemanget sakligt och tydligt. Ursäkta dig inte, förminska dig inte och linda inte in dina argument.

”Att påstå att det fungerar si eller så går inte för att...", "XXX stämmer inte eftersom...” eller ”Om vi gör som du säger kommer detta att ske vilket innebär att..."

Potentiellt plus: Att bemöta det mansplainern säger kan leda till att monologen avbryts och i bästa fall leda till en dialog. Alternativt kan du i alla fall få möjlighet att avsluta samtalet och gå därifrån.

Potentiellt minus: Ju mer rätt du har och desto sämre självkänsla mannen i fråga har desto högre blir risken att du får en bitch-stämpel. Om det sedan behöver vara så negativt är en fråga du själv måste ta ställning till.

Upplys mannen om att han mansplainar

Eftersom jag är av uppfattningen att folk inte gör saker av illvilja eller medveten oartighet är jag ett fan av att återkoppla till personen hur hans agerande uppfattas. Men två saker som jag tar i beaktande först är: vilket sammanhang vi befinner oss i och om det verkar vara lönt. Är det på ett mingel med en person jag träffar denna gång och aldrig mer kommer jag förmodligen inte orka göra det. Om det däremot är någon som upprepar beteendet och är någorlunda förändringsbenägen. Då kan det absolut vara värdefullt att i enrum ge feedback om hur hans beteende kan uppfattas och få för konsekvenser.

Potentiellt plus: Om man är omedveten om sitt beteende är det svårt att förändra det.

Potentiellt minus: Att ingenting förändras. Men ja, då har du i alla fall försökt.

Nicka, le och tänk på något annat

När det verkligen inte går att få en syl i vädret kan det vara både energisparande och praktiskt att bara nicka, le och tänka på något helt annat en stund.

Potentiellt plus #1: Inte nog med att det kan spara på din energi. Det kan effektivisera resten av din dag eftersom du redan har tänkt ut diverse mejlsvar eller inköpslistor på förhand.

Potentiellt plus #2: Det kan ge dig ”sjyst brud”-stämpeln. Genom att säga ”jaha”, ”nähä” och ”aha” på rätt ställen kan du få framtida fördelar som att få lite beröm eller lite mer respekt från mannen ifråga.

Potentiellt minus #1: Det kan uppmuntra och förstärka mannens mansplaining-beteende och det är nästan hundra procents säkerhet att mannen i fråga kommer att göra detta igen.

Potentiellt minus #2: Det kan ge dig ”sjyst brud”-stämpeln. Och om vi ska vara riktigt krassa: hur sjyst är den stämpeln egentligen? Det finns absolut fördelar med att ha den om man vill anpassa sig i vårt manliga värld. Men om vi vi vill skapa förändring känns det spontant som fel väg att gå.

Har du någonsin upplevt mansplaining? Och hur hanterade du i så fall det?

Skillnaden mellan att vara överarbetad och utbränd

Det är väl knappast en nyhet för någon av er läsare att jag har varit utbränd och sjuk i utmattningssyndrom. På ett sätt är jag frisk i dag eftersom jag jobbar heltid och lite därtill. Trots det har jag en bra bit kvar att gå. Idag är en sån dag när jag känner mig helt urlakad. Den senaste tiden har arbetsbelastningen varit hög, jag har varit extremt social och dessutom konstant förkyld vilket sammantaget belastar energikontot extra mycket. Är jag överarbetad? Lite grann: med nedsatt förmåga blir både heltidsjobb och bloggjobb i mesta laget. Är jag på väg att gå in i väggen igen? Nej. Dels för att jag prioriterar in mer återhämtning, dels för att det handlar om en kortare tidsperiod. Men visst, det gäller att vara försiktig så det inte fortsätter tills kroppen är helt slutkörd.Skillnaden mellan att vara överarbetad och gå in i väggen är på ett sätt minimal, på ett annat avgrundsdjup. Jag vill vara tydlig med att inget av scenarierna är bra. Det må vara trendigt att ha tusen järn i elden och en fulltecknad kalender dygnet runt. Men om din kropp skickar dig varningssignaler så snälla, ta dem på allvar.

Går du in i väggen så känns det

Min erfarenhet är att de som skriker högt om att de håller på att gå in i väggen är längre i från den än de personer som sammanbitet fortsätter springa och pressar sig ännu hårdare. Att den senare kategorin är så inne i sitt ekorrhjul att de inte ens ser väggen komma emot dem. Missförstå mig inte – om du känner dig överarbetad så ska du signalera om det. Prata med din chef och vidta åtgärder så att du minskar din stress och bryter den negativa spiralen. Men chefen, som självfallet bör lyssna till de som säger ifrån, måste också hålla ett öga på dem som inte gör det. På dem som hoppar över luncher, raster eller jobbar mycket övertid och ändå tar på sig fler arbetsuppgifter.

Att vara överarbetad är upptakten till att bli utbränd. Är du överarbetad och fortsätter köra på i hundranittio knyck utan vila eller återhämtning så kommer du förr eller senare att gå in i väggen.

Om du går in i väggen så kommer du att märka det – för du kan inte göra någonting annat sen. Att ta sig tillbaka från en utbrändhet innebär mycket mer än att vila en vecka, åka på semester eller vara sjuk några dagar.

Du kan inte vara lite utbränd

Du kan inte heller vara lite utbränd. Jag träffade ett tag en läkare som ville använda ordet vidbränd eftersom han tyckte utbrändhet lät så slutgiltigt. Det håller jag inte med om. Det var slutgiltigt att gå in i väggen men i askan kan också nytt liv spira. Som fågel Fenix, för jag varken vill eller kommer att kunna bli samma person som jag var före utbrändheten.

Vad händer om någon säger "jag är utbränd" istället för  "jag är överarbetad"?

Jag har på senare tid hört flera som säger att de är utbrända när de i själva verket är lite slitna. En del fortsätter med att berätta att de lyckades ta sig ur det på ett par veckor. Det får mig att vilja storgråta. Tycker att PT-Fia har sagt allt med denna krönika på hur det kan kännas när någon reducerar mina år av sjukdom till en till en tillfällig trötthet. Så jag tänkte att vi i stället ska titta på vad som kan hända om när någon säger att hen är utbränd när denne i själva verket är överarbetad.Psykisk ohälsa är ett område vi sällan talar om på arbetsplatser. Även om utmattningssyndrom eller utbrändhet leder till stora fysiska besvär faller de in under denna kategori, framförallt om man drabbas av utmattningsdepression. Psykisk ohälsa är varken enkelt eller smärtfritt att tala om för den som drabbats. Inte blir det lättare av att vi i arbetslivet förväxlar överarbetning med utbrändhet eller utmattning.Resultatet blir att diagnosen förringas, inte tas på allvar eller i värsta fall bidrar till mer okunskap. Att arbetsgivare och kollegor tänker ”men Minna återhämtade sig ju på studs från detta, varför gör inte Ludvig det?” och därefter drar den felaktiga slutsatsen att Ludvigs utmattning bara har med honom som individ att göra.

Hur bemöter man det?

Vad gör man då om man hör någon säga att de är ”lite utbrända”? Jag ska ärligt säga att jag inte har något direkt svar på den frågan idag. Min spontana tanke: säg inte så mycket så alls om du inte känner personen i fråga oroligt väl och vet vad hen har gått igenom. Att bemöta sjukdomsproblematik med tvivel känns knappast ett bra sätt för att få ett ett arbetsliv där vi pratar mer om psykisk ohälsa.Vad säger ni andra som upplevt detta? Har ni erfarenhet av detta och hur agerade du då?

---

Tyckte du om detta inlägg?Klicka på hjärtat eller dela inlägget så att andra kan få läsa det!