Katthimmeln har fått en ny chef

Precis när jag blivit diagnostiserad med utmattningsdepression, var nyseparerad och börjat plugga journalistik var jag hemma på mina föräldrars gård ett par dagar. Slutkörd med panikångestattacker nästan dygnet runt. Så springer en av gårdens kattungar ut framför näsan på en av hundarna och ja, höll på att bli uppäten. Pappa lyckas hålla fast hunden och jag lirkar ut katten ur käkarna på den. Först trodde jag den hade brutit ryggraden såsom bakbenen dinglade men nej då, veterinären konstaterade att det i alla fall inte fanns några ytliga skador men "tiden får utvisa om hon klarar sig". Hon bäddas ner i en låda i mjölkrummet och där satt jag sen med den lilla, lilla utslagna katten i famnen. Tre gånger verkade det som att hon slutade andas och fram emot kvällen fick hon följa med in för att jag skulle slippa sitta där ute och vänta på att hon skulle dö.

Men när jag vaknade morgonen efter låg hon i min halsgrop och spann, som ett varmt litet häftplåster. När jag skulle åka hem några dagar senare fick hon följa med för att kunna bli frisk i lugn och ro och sedan var tanken att hon och brorsan, som fick hänga med som sällskap, skulle tillbaka till gården igen men nä, det hände ju inte. Sedan dess har jag haft en extra kroppsdel i nära fjorton års tid som ansett att min främsta uppgift här i livet - det är att vara hennes huvudkudde. Så var det under åren när jag var som sjukast i min utmattning och allvarligt talat nu med även om det inte är samma antal timmar om dygnet längre, till hennes stora förtret.

Jag är lyckligt lottad med att få ha haft flera hjärtedjur i mitt liv. Men du har varit något alldeles extra. Ditt extremt bestämda sätt. Snudd på diktatoriska ledarskap. I hur du så tydligt litar fullständigt på mig. Gömmer dig hos mig när världen är läskig. Hur vi älskar varandra. Att nu behöva leva utan dig… Fy fan. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till. 

Hur många bilder kan man ha på en katt som sover på en? Hur många som helst för vi har spenderat hundratals, om inte tusentals timmar ihop såhär. När jag var som sjukast i utmattningen sov jag nitton om dygnet i två månader och de flesta av dem var hon med mig precis som alla andra timmar vi hängt i soffan eller sängen. Nära, nära.

TicTac Tyrann. Chefen. Tickis. Min Teto. Just nu vrålar varendaste fiber i min kropp:

VAR ÄR MIN KATT?!

GE MIG MIN KATT!!!

Jag kommer alltid, alltid, alltid att sakna dig.

En vecka extra allt

Den här veckan har verkligen varit extra allt! Om jag säger: livets första ambulanstur var den lugnaste och stillsammaste med de bästa besked en kan önska följt av fyra timmars sömn, här har vi startpunkten på veckan. En blandning av djupaste stress, tacksamhet, trötthet.

Sedan följde släppet av en av de första stora nyheterna för i år, fantastiskt klientarbete, jobb för kund, rita vidare på en spelplan som kanske ska bli och den vanliga företagsadministrationen på två arbetsdagar eftersom övriga tre ägnades åt att vabba. Bli förkyld själv. Väga, och gråta, i beslutet om hur vi ska hantera kattens skakiga provsvar. Och så gör vi en uppfräschning av badrummet med, som blir så snyggt och bra, men givetvis kräver sitt i beslut, ändringshantering och ansträngning. Jag brukar ju säga att vardagsrenovering är en av sakerna som jag låter bli att göra pga heltidsföretagande småbarnsförälder och ja, det här projektet gav oss å ena sidan argument till varför vi resonerat så hitintills samtidigt som vi fått blodad tand att fixa mer för det blir så fint, haha. Vi får se hur det blir med det men bra blir badrummet i alla fall. Jag är i alla fall grymt pepp på nästa jobbvecka som kommer att bli spännande den med.

Hej 2026!

Tjenare! Hur mår du och hur har du det? Med mig är det strålande. I skrivande stund sitter jag på tåget till Stockholm och lever i lyxen av att årets första riktiga arbetsdag innebär att åka tåg (= massa lyxig skriv och reflektionstid), bo på hotell och gå på ett event. Passar också på att använda den här tiden till att samla upp de trådar som inte hann knytas färdigt före jullovet kom som en virvelvind. De sista veckorna före jul blev helt galna eftersom nya, oväntade projekt ramlade in (hurra!), jobb behövde avrundas samtidigt som vi vabbade. Till sist fick det bara bli ett gäng beslut fattade: måste detta göras på den här sidan årsskiftet? Och om det var ett nej eller borde - då fick det läggas till sidan. Alla blogginläggsutkast jag hade för månaden ingick också där tyvärr.

Extra trevligt blir det att åka genom detta snötäckta vinterlandskap alltså, varje naturmeter ser ut som ett idylliskt vykort.

Så vad händer 2026 då? Bra fråga. Det är exakt den jag lever i just nu. 2025 är utvärderat (kommer ett inlägg om det) och nu sitter jag med verksamhetsplaneringen för det nya året och tänker. Lär bli ett inlägg om det med framöver!

Taggad är jag i alla fall. Som vanligt. Framförallt är jag det för att jag kommer att göra några saker annorlunda det här året och jag ser fram emot det för bra kan, och förtjänar att, bli bättre om man har möjligheten att förverkliga det.

Så vad gör vi? Nu kör vi! Det är min känsla i alla fall - hur känner du det?

Sjuka, sjuka och ja, ännu mera sjuka

Hallå! Hur har du det? Själv kör vi kombinationen av att var sjuk och vabba - igen. Är fjärde veckan som jag är sjuk nu i en tredje omgång av förkylning och flunsa så det kunde absolut ha varit bättre samtidigt är jag glad att det inte är allvarligare än så! Vi pusslar ihop vardagslogistiken med vabb och jobbscheman och försöker att vila och återhämta oss så mycket som möjligt där emellan. Så mycket det nu går med en 2,5-åring, haha.

Allt under noga övervakning av chefen såklart!

Lär mig massa spännande saker om mig själv i den här processen. Var exempelvis inte medveten om hur rigid jag är med min egen kalender (för jag brukar inte boka om saker utan är det inskrivet där så är det) och nu senaste veckan när jag har behövt ställa in och boka om massor av saker blev mitt motstånd kring detta väldigt tydligt, haha.

Nu fick jag sällskap här vid datorn:

hhhgbgggggghhghjhgf

Hej från min son alltså! Och detta är min cue till att ta en buspaus. Vi hörs förhoppningsvis snart igen!

Lite allt möjligt

Min andra vecka av slow starting är här! Den förra visade sig bli lite extra långsam eftersom jag åkte på migrän en dag, var tydligen dumt för mig att träna dagen efter min första bindvävs-/lymfmassage, note to self: ta en vilodag efteråt nästa gång. I gengäld är jag helt lyrisk över hur ett ynka behandlingstillfälle kunde skapa sån skillnad i kroppen till det bättre, var nästan helt smärtfri i kroppen efteråt? Magen har bytt form? Jag har sovit både bättre och mer? Och, jag är lugn inombords. Samma lugn som jag kände efter att ha hoppat fallskärm eller efter ett kallbad. Otroligt!

Blev att jobba hemifrån idag och det är typ konstigt hur tyst det är att vara hemma själv? Är inte ofta det händer nowadays, haha.

Går och tänker mycket nu på hur jag ska lägga upp hösten min. Hur mycket ska jag sträva efter att göra av vad? Vad ska bloggen fyllas med? Vad ska mina arbetsdagar ägnas åt för att Bossverket ska blomstra? Ska jag sätta upp riktlinjer för olika arbetsuppgifter eller ta det lite som det kommer? Vad ska hända i Bossbrudsgruppen? Städar undan lite och preppar inför att nya saker ska få ta plats. Det jag vill är att balansera struktur och organiskt växande, inte jobba planlöst men inte heller låsa in mig för hårt i mina processer. Är en spännande process att jobba i tycker jag, den bjuder på ömsom stor omvärldsbevakning och att prata med andra i olika branscher om vad de ser komma framåt och ömsom en massa navelskåderi.

Det jag vet just nu? Förutom klientarbete och externa utbildnings- och föreläsningsuppdrag är två utbildningsdagar inbokade. Den 23/9 står svåra samtal på agendan och den 14/10 är det konflikthantering och såklart kan du som vill ha dessa två sylvassa verktyg med dig i vardagen som ledare välja om du vill gå en av dem eller båda. Du kan också boka en kostnadsfri Bossanalys om du är nyfiken på att bli med en mentor och jag har minst två andra roliga nyheter på G.

Until next time, berätta gärna: hur du har det där du är?