Tjejnyår, måste-läsning och pirr i stora lass
Hejsan! Hur är läget med dig? Med mig är det fint! ÄNTLIGEN är jag typ frisk från min evighetsförkylning tack vare förra veckans fasciamassage, jag har fått mitt livs första riktiga löpardojor som kanske ska invigas idag (lär väl orka hasa trehundra meter innan lungorna kollapsar) och inleder arbetsveckan med att vabba och jobba om vartannat.
Känner redan att en springtur känns som en jättegrej, har knappt gjort det alls sedan jag stukade foten för ett och ett halvt år sedan och den har gjort ont fram tills nu i sommar. Men eftersom det verkar bli svårt att hinna med att börja rida i höst som jag först tänkte känns detta som ett rimligare projekt att implementera.
Ett svep med lite allt möjligt:
En av de bästa reklamsatsningarna jag sett på ett tag är Liptons samarbete med Sandra Beijer inför tjejnyåret, jag gillar när det märks att någon har tänkt och detta är bara för klockrent claimat. Att jag själv sedan inte är redo för hösten är en helt annan femma.
Sara Rönne levererar alltid extremt intressanta och klockrena omvärldsspaningar och hon har briljerat igen med sitt inlägg om Nonnamaxxing och Cottagecore men också om hur nästa statusmarkör är mening - jag ser dessa linjera klockrent med strömningarna inom arbetslivet:
Det är en ny generations, men mest versions, ledarskap som efterfrågas alltmer eftersom vi vill ha meningsfulla arbetsliv. Än färre är beredda att offra hälsan för jobbet samtidigt som arbetet ska möjliggöra livet vi vill leva. Fler vill ha mer och en del av de som har medel maxxar livet och ska leva så länge de bara kan. Lägg till en hyfsat stor arbetslöshet, svår konkurrens om jobben (där nätverksrekrytering blir “lösningen” på hur det hanteras) samtidigt som arbetsgivare larmat om kompetensbrist i mer än fem års tid.
Vart är vi på väg egentligen? Förhoppningsvis mot nya sätt att arbeta och leva på! Definitivt nya sätt att leda på eftersom fler och fler, än mer i de yngre generationerna, önskar, prioriterar och väljer annorlunda av och i vårt arbetsliv.
Själv njuter jag, alltså verkligen n-j-u-t-e-r av, pirret av att se något hända som jag väntat på och längtat efter - det är är samma förväntanspirr som att se chilin gro alltså. När man inte vet hur det blir eller vad som kommer att växa fram först men känner trygg i att det blir bra oavsett vilket. Fint värre! Och jag lovar, så snart jag kan kommer jag berätta mer detaljer. Är ju så trist att hinta om kuligheter men de behöver komma på pränt innan jag berättar mer.
I höst behöver jag:
Extra mycket struktur för jag ska jobba mycket och då göra det smart
Fortsätta lära mig mitt nya språk (vilket jag behöver göra mer diciplinerat)
Träna det som går när jag inte åker på förskolebacillerna
Leva familjeliv fullt ut och till det verkar det som att vi också ska…
Lägga till renovering. Baha. Det stora jag har sagt att jag väljer bort eftersom dygnet bara har tjugofyra timmar. Men it’s time. Det behöver göras såatteh…
Går detta göra på ett hållbart sätt? Absolut! Med lagom emotionell distans, mycket struktur, maximalt med upptäckande mindset, min ständiga prioritering av basbehoven och se till att fortsätta njuta av allt smått tänker jag att det borde göra det. Så vad gör vi? Nu kör vi!
