Milstolpen: Gå på Gröna Lund

En av de saker som jag upplever har varit jobbigast under åren som utmattad är sorgen över att inte kunna göra saker som jag velat. Focoult talade om själen som kroppens fängelse men för min del har kroppen många gånger känts som ett fängelse, en upplevelse som jag vet att fler utmattade kan känna igen sig i.

Stunderna när minnet svikit en. När minsta lilla ansträngning känns som en timmes body pump-pass. Att inte kunna läsa ordentligt eller, för den delen, inte orka läsa på engelska för det slutar bara med en enda hjärngröt. Under de första familjemiddagarna med M’s familj behövde jag sova efter varmrätten för att jag var så trött. All matthet, trötthetsvärk och för att inte tala om all migrän jag stått ut med under alla utmattningsår.

Som tur var har jag knappt alls dessa problem längre. Är och behöver vara mån om min energi så att inte ta ut mig men att ha migrän en, två gånger per månad är verkligen inte samma sak som att ha den sex dagar i veckan. Och som jag skrev häromveckan känner jag mig mycket mer stark och tålig numera. En milstolpe som bevisat det ytterligare nu utöver min ridning, träning och att jag jobbar fullt ut? Det var fredagens besök på Grönan och det har såklart ingen påverkan på mänskligheten – men för mig var det sjukt betydelsefullt.

På förhand var jag lite nervös inför hur det här roliga som väntande skulle påverka mig. Skulle jag åka på migrän under kvällen eller efteråt? Skulle jag bli helt slutkörd av ansträngningen? Åka på tröttvärk?

När det kommer till åkattraktioner kan det tilläggas att jag lider av den kassa kombinationen: adrenalinjunkie + skraj för att åka saker. Framför allt om de är superhöga och än mer om de snurrar. Jag vill alltså gärna åka men håller på att dö av ångest på kuppen första och ofta andra gången jag gör det. De första berg och dalbanorna, Jetline och Twister, var en bra uppvärmning och lagom jobbiga för nerverna. Var rejält yr efter varje tur men det kändes okej!

Sedan var det dags för debuten i Monster och hela stunden i kön bestod av att varva ångestskrattande med hyperventilerande, en dunkande puls och att försöka bli försäkrad av T att jag visst skulle överleva detta. Vilket såklart belönades med dåliga skämt i stil med att ”jag säkert skulle göra det så länge inte bygeln släppte” etcetera. Men ja, jag blundande och skrek mig igenom hela första rundan men sen var jag ändå såld och i slutändan blev det två åk till och en ny favoritattraktion korats. Jag kunde även ta mig igenom Kvasten och annat kul och yrseln bara minskade mer och mer efter varje åktur. Dock bromsade jag mig inför Insane, Fritt fall och Ikaros men i gengäld känner jag mig väldigt sugen på att testa dem nästa gång vi gör det här.

Summa summarum kändes hela kvällen som ett enda långt asgarv och dessutom fick jag återuppleva samma ljuvliga känsla som efter mitt första fallskärmshopp: den där varenda fiber i kroppen bara slappnar av fullständigt och ett särskilt lugn infinner sig.

Så nöjd bossbrud på tåget på vägen hem och jag kan knappt bärga mig tills jag får göra något liknande igen.

Och trots att Gröna Lund-besöket var högljutt, intensivt, fullt av folk och åtföljdes av promenerande och pubhäng vaknade jag nästa morgon och kände mig… Pigg! Lite upplevelsebakis men absolut inte farligt. Så inte nog med att jag fick göra något som jag har dagdrömt om länge, länge – det blev dessutom lika roligt som jag hade hoppats och trott och jag kunde dessutom göra det och må bra hela vägen under tiden och efteråt. Vilket såklart känns som en jordskredsseger! Jag åkte dessutom inte heller på något bakslag när jag kom hem på lördagen utan det här blir en kväll jag ska minnas och bära med mig länge.

Känner att jag tar de där sista stegen mot att känna mig som Clara 3.0 nu - som frisk efter utmattningen. Den första versionen jobbade sig sjuk. Clara 2,0 lärde sig sin läxa, lade om livet och läkte ut utmattningen så mycket som möjligt. Men nu har nästa fas börjat, den där utmattningen såklart kommer att finnas med i min historia men inte längre definiera mig och det jag gör på samma sätt. Det här Grönan-hänget var absolut ett bevis på det även om jag inte är framme riktigt än!

Liten på jorden men likväl här för att leva

Jag älskar landet och jag älskar storstan. Det har nästan alltid varit så. Den ena foten i skogen och den andra på pulserande asfalt. Det är därför livet jag lever idag gör mig lycklig. Att få bo på landet men besöka storstäder är så lyxigt, roligt och rofyllt. Som det bästa av två världar!

Ett dockhus bland många andra.

Något som fascinerar mig väl i Stockholm är hur liten en känner sig när man rör sig bland så många andra. Hur lägenheterna är staplade på varandra och varje hus rymmer hundratals liv som utspelas parallellt. All kärlek, alla bråk, alla skratt och alla tårar. Det vackra och det fula med mänskligheten. Genom fönstret kan jag se hur det tittas på sport och Selling Tampa, middagsstök och ommöbleringar. Livet i det allra vardagligaste och det ger mig samma känsla som att flyga. När planet lyfter och alla hus ser ut som miniatyrer med små plastträd och gräsmattor runt omkring sig. Det påminner mig om hur liten jag på jorden och att jag likväl är här för att leva. Att min plats också finns här i myllret av alla andra liv som levs samtidigt som mitt.

En svindlande tanke såhär en regnig torsdagseftermiddag.

Maxa återhämtningen

Well, jag tänker att det inte undgår någon av er som hänger med mig här att jag arbetar intensivt just nu utöver min träningsinsats och jag fick frågan häromdagen om jag inte jobbar mig in i väggen igen. Nej, det gör jag inte men tack för omtanken! Det får vara intensivt i perioder och det både känns och går bra tack vare min färdighet i att maxa återhämtningen.

En av mina styrkor är min förmåga att njuta av små saker i vardagen och livet och det om något är en återhämtning i sig.

Maxa återhämtningen

I helgen planerar jag (utan inbördes turordning) exempelvis att:

• Logga ut från Instagram, Facebook och LinkedIn

• Bada minst en gång och då lyxa till det med extra allt i form av espomsalt, badskum, hårinpackning, ansiktsmask och sista avsnittet av The Nevers. Mmm…

• Äta gött! Typ brushetta med grönkålscrisp, kebabtallrik, hemmagjorda dumplings och familjemiddag ute på stan

• Ligga i sängen, spela Sçythe och dricka kaffe (precis som jag gjort halva förmiddagen idag)

• Kramas med min man

• Gå runt i trädgården och lukta ännu mer på syrenerna

• Bli bjuden på GT

• Göra sjukgymnastik

• Ta hand om mina blommor

• Fylla på kreativiteten och kulturbehovet med att se Jesus Christ Superstar

• Sova tills jag vaknar

• Pyssla om huset med det som jag känner för snarare än det som “borde” göras

• Gå ner till sjön och se om jag blir badsugen

• Läsa klart min bok

Du hör! Att jag behöver jobba några timmar här och var i helgen känns inte särskilt betungande med så här mycket gött framför sig. Har du några planer för hur du ska maxa din återhämtning i helgen?

Offlinehelg i bilder

Inte nog med att jag tidsinställde lördagens blogginlägg - jag loggade dessutom ut från Instagram och körde en offlinehelg hela lördagen och hela söndagen. Så! Gött! Det! Var!

På lördagen skulle vi egentligen åka iväg och köra DnD men jag var tyvärr fortfarande ur form efter veckan så fick bli att jag stannade hemma. Låg i sängen i princip hela dagen med båda katterna som sällis och spelade Fall Out 4.

Fast inte bara - var också ute en sväng och rensade upp, gödslade och sådde i odlingslådorna där vitlöken redan så det knakar. Nästa steg blir att byta ut markduken mot bågar så grejerna kan få växa ifred från grannkatter och andra marodörer. Men det var dagens enda vettiga dagsverke förutom spelandet då där jag, vid närmare eftertanke, ändå överlevde kärnvapenkrig och började leta efter kidnappare - rätt bra jobbat!

På kvällen blev det dock lite mer action när M upptäckte två sugna igelkottar utanför ytterdörren. Dålig bild pga skärmdumpade ett videoklipp av dem men vi var alla fyra väldigt fascinerande över detta. Tydligen så springer hannen runt honan, varv efter varv, medan hon fräser och morrar på honom tills hon släpper till och detta kan ta flera timmar eller natten lång. Vilket antingen måste tjatsexets lågvattenmärke eller en sann överbevisning av uthållighet och envishet? Naturen alltså… Vacker men också grym.

Söndagen inleddes med att maskrosrensrace och belöningen efteråt? Mer spel. Kan inte riktigt sluta och längtar redan till ikväll när jag får lira igen, hähä.

Efter lunch bar det av längre ut på landet och nu är Skåne som vackrast med alla blommande rapsfält. Målet var svärmors lilla gård där jag rastade häst medan resten av gänget grejade i trädgården.

Efter ridtur, poolhäng och ostfondue (jag) respektive springa ikapp med hästarna, vara upprörd för att man behövde vara inne medan jag red och sedan sola (Nisse) var vi trötta och nappade lite på kökssoffan. Skön avslutning på en utedag och helg som var härligt återhämtande!

Det är jobbigt att arbeta hållbart

Well, där är den. Rubriken som just nu skaver lite hos mig. Att arbeta och leda hållbart genomsyrar såklart allt jag gör i mitt jobb - med klienter och utbildningsdeltagare - men också själv i mitt eget bolag. Och vet du vad? Det är mycket lättare att prata om att jobba hållbart än att göra det.

Den här veckan prövar mig på flera olika sätt och då blir det extra jobbigt att vara förnuftig och jobba hållbart, haha!

Att jobba hållbart är ansträngande (framförallt om man en gång har varit mästare i att göra det motsatta), obekvämt i all sin rättrådighet och dessutom opraktiskt för att man måste acceptera och erkänna att man inte alltid hinner göra allt prick som man vill det.

Allt har sina fördelar och nackdelar och en av de senare med att jobba hållbart är att en ta ansvar för sig själv och ge sig det man behöver - inte det man vill. En annan är att det tar längre tid om man gör flera saker parallellt. Är det värt det? Ja. Det tycker jag trots allt även om jag vissa dagar blir frustrerad över att jag inte längre tillåter mig själv att falla in i gamla beteendemönster. Är lätt att glömma hur mycket lättare det är ibland att fortsätta göra som man alltid gjort förut jämfört med ansträngningen som krävs att följa nya spår. Har liksom behövt hålla mig själv i schack hela veckan för att inte bara tappa huvudet och kasta mig in i jobbet för att försöka få gjort allt som behöver fixas. Men, men - så kan det vara…

Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med detta. Kanske bara muttra av mig? Ja, det var nog bara det egentligen. Tack för att du lyssnade!