Tio års-listan

För tio år sedan svarade Sandra på en blogglista och nu gjorde hon det igen. Sjukt fint tänkte jag och bestämde mig för att göra det första gången nu och så ser vi om det blir en andra gång om tio år. Så här kommer den, tio års-listan!

Tänk att jag har bloggat i fyra år i sommar? Galet vad tiden går. Inte konstigt att vi har mer än tusen inlägg här nu, haha.

Tio års-listan

Vad gjorde du för tio år sedan?

Jag var 25, levde och arbetade intensivt, hade läst mitt första år på ledarskap och organisations-utbildningen och hade ingen aning om allt skulle bli annorlunda bara några månader senare när samtalet kom om att farmor hade dött.

Vad gjorde du för ett år sedan?

Liknande det jag gör idag, pluggade och jobbade! Kan dock se nu hur mycket lugnare det var då, hahaha.

Fem snacks du gillar?

Västkustchips med havssalt, chilinötter, ostkrokar, popcorn och fillidutter.

Fem sånger du kan hela texten till?

• Demian: Man får vara glad att man inte är död

• Cash: I won't back down

• Maskinen: Segertåget

• Sia: Unstoppable

• Den blomstertid nu kommer

Gällande den sista frågan kom jag precis på mig själv med att jag, för tio år sedan, nog hade sagt att jag aldrig kommer ha något brunt på mig. Är fortfarande inte ett stort fan av den färgen men ja, ni ser hur jag har sett ut idag. Hähähä.

Fem saker du skulle göra om du var miljardär?

Om jag var miljardär skulle jag se till vi blir skuldfria, stötta personer i min närhet ekonomiskt, investera i mitt företag, fastigheter och bli affärsängel så att jag dels stötta (unga) personer som behöver cash och kontakter för att förverkliga sina drömmar men också organisationer som gör världen till en bättre plats för fler. Hoppas dock inte att jag måste bli just miljardär för att kunna göra mycket av det där.

Fem dåliga vanor?

Kan svårigheten att befästa vanor räknas som en dålig vana? För i så fall har jag den, hahaha. Men annars så slöscrollar jag lite väl mycket, är rädd som tusan för spindlar, styr för många projekt samtidigt och är dålig på att svara på sms och meddelanden.

Fem saker du gillar att göra?

Hänga med M i trädgården och fixa och dona, sola, umgås med kompisar, spela tv-spel och äta god mat.

Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa?

Jag har inte på mig för många olika färger eller för mycket mönster samtidigt. Leopardmönstrat eller djurprint överlag går bort. Vet inte varför egentligen för det är snyggt på andra men det blir lite too much för min smak. Skulle inte heller ta på mig, eller köpa, tubsockar, mom jeans eller ha jeans under klänning.

Vad säger du? Vad har du för favoritsnack och finns det något klädesplagg du aldrig skulle ha på dig eller köpa?

Jag har blivit chilifierad

Alltså, detta är inte ett blogginlägg som jag någonsin trodde att jag skulle skriva. Jag har blivit chilifierad! Innan så åt jag inte stark eller het mat alls. Tyckte att det smakade hemskt och började snudd på svettas av Heinz chilisås. Men eftersom min bättre hälft älskar stark mat och jag länge har velat kunna äta det så bestämde jag mig för ett tag sedan att börja träna på detta. Sakta men säkert har jag utmanat mig själv, steg för steg och nu har jag inte bara utökat min komfortzon utan också blivit smått beroende av att känna hetta i maten. Spännande ändå hur en kan förändras och utvecklas på förhållandevis kort tid.

Här är de årets första chilisar som övervintrat från förra säsongen. En Black and red-planta med rätt snälla frukter. Får se om de andra som jag har sått kommer att hinna få någon frukt i år eller om vi vackert får vänta till nästa år.

Jag har blivit chilifierad

Inte för att detta gör mig till någon tuffing som äter hur stark mat som helst - verkligen inte. Men utvecklingskurvan går inte att förneka. Innan tyckte jag att kryddstarka nudlar var för starka att äta. Idag kommer jag på mig själv med att hälla på chilisås på dem. Jag har inte helt lärt mig än att äta själva chilifruktsbitarna i mat men det beror mer på konsistensen än hettan eller smaken. Så jag tränar vidare på det och fortsätter att utmana mina smaklökars komfortzon.

Och då kan man ju fråga: är det här verkligen spännande nog att skriva ett blogginlägg om? Absolut! Tänker jag och ja, det är ju min blogg. Skämt åsido, så är jag mäkta stolt över att jag tar kliv framåt som känns minimala och obetydliga för resten av mänskligheten men är roliga för mig. Det går att utvecklas på alla möjliga olika sätt och det är ett underhållande privilegium att kunna utsätta sig själv för olika experiment och utvecklingsprojekt. Och är ett rätt roligt tidsfördriv att distrahera tankarna med.

Ser så grymt mycket fram emot att förhoppningsvis få se chilisarna i odlingarna växa upp och börja testa dem. Se hur de smakar och hur de kan användas. Tror att jag har planterat sju olika sorters utöver en övervintrad chiliplanta från förra året. Samtidigt, när jag kikar i en Facebook-grupp för chili blir det tydligt vilken noob jag är. Haha, där är chilifantasterna många och dedikerade till tusen!

Och ja, det var min "stora" nyhet det, ännu ett kliv framåt i den egna utvecklingen. Har du något sådant projekt som du roar dig med? Eller som du skulle vilja lära dig eller göra i framtiden?

Att sänka tempot och jobba långsammare

Läsarfrågan:

Hej! Mitt största mål just nu är att lära mig, eller acceptera, att allt inte blir klart så snabbt som jag vill. Har du några tips om det?

Svar:

Hej! Din fråga kom efter att jag berört ämnet om att sänka tempot och jobba långsammare på Stories. Skrev nämligen där att mitt gamla jag hade nästan hade som sport att göra så många saker som möjligt och dessutom så snabbt som möjligt. Men idag så lever och arbetar jag väldigt annorlunda, till och med i den superintensiva perioden som jag befinner mig i nu. Det innebär inte att jag alltid är en lugn och harmonisk liten filbunke, hähä. Men jag mår överlag bättre även om det ibland är grymt jobbigt att sänka tempot och jobba långsammare.

Läs mer: Så blir du mer umbärlig som chef

För min del har det inte bara varit nödvändigt att sänka tempot och jobba långsammare, det har också gett mig mer livskvalitet. Bild: Free-Photos från Pixabay 

Varför känns det bråttom?

Ett första steg som jag tror är viktigt är att granska sig lite i sömmarna. Varför känns det som att du har så bråttom? Vad är det som ligger bakom? Är det prestationsångest? Viljan att åstadkomma saker? En mer allmän känsla av att inte räcka till eller duga? Bluffsyndrom? Normer eller krav inifrån eller utifrån? Eller något annat?

För min del är det definitivt prestationsångest, min rastlöshet och en känsla av alltid behöva prestera mer som är mina främsta hjärnspöken. Men det varierar såklart för alla och jag tänker att alla olika anledningar och personer har sina olika angreppssätt. Men genom att veta vilka dina olika anledningar är desto lättare kan det bli att ifrågasätta sig själv när du märker att tankarna börjar rusa i väg med en.

Utgå från dig själv

Jag har alltid blivit idiotförklarad för att jag har jobbat, pluggat och arbetat ideellt samtidigt. Och ja, jag har varit rejält utmattad men i mitt fall berodde det inte på att jag gjorde olika saker. Jag blev sjuk i och av en period när jag inte gjorde något annat än att jobba dagarna och veckorna i ända. Ett steg i min rehabilitering blev att inse att jag inte trivs med att "bara" jobba heltid, jag är för rastlös för det och det är så jag är funtad. För en annan är heltidsarbete lagom - för en tredje är det för mycket och jag tycker det är viktigt att betona att det inte finns några rätt eller fel med detta.

Det viktigaste är att du utgår från dig själv och vad du mår bra av och trivs med i den mån du kan. Sedan är det långtifrån alla som har möjlighet att välja hur mycket eller hur lite en kan arbeta, men har du det- använd dig av det.

Vad för liv vill och orkar du leva?

Och det leder oss in på nästa frågeställning: vad för liv vill och orkar du leva? Vad är rimligt att du förväntar av dig själv? Inte nog med att vi alla har olika förutsättningar generellt - vi har dessutom olika förutsättningar olika tider i livet. I tiden jag befinner mig nu med väldigt höga krav på leverans på flera olika fronter samtidigt kan jag inte prestera max överallt. Då blir det sociala umgänget minimalt. Det är inte superstädat hemma och ogräset har definitivt övertaget på sina ställen i trädgården. Och det får vara okej så. Det måste vara det

Att sänka tempot och jobba långsammare

Jag tänker att den här texten i sig inte är något facit på hur du kan sänka tempot och jobba långsammare. Men det jag har märkt hjälper mig att sänka tempot och jobba långsammare är bland annat att:

Välj ut vad det är du ska göra bäst respektive bra

Ingen kan göra allt i toppklass alltid. That's a fact och viktigt att komma ihåg. Därför brukar jag tänka att kvalitet trumfar kvantitet samtidigt som "your good enough is somelese great". Jag väljer ut vilka aktiviteter och arbetsuppgifter som är viktiga att jag försöker leverera mitt yttersta på - exempelvis kunduppdrag. Där anstränger jag mig alltid för att försöka leverera extra bra. Inte för att jag alltid lyckas för det pga är mänsklig men ambitionen är där. Med bloggen är det good enough som gäller. Jag försöker att ha en hög lägsta kvalitet och försöker skriva artiklar och inlägg som är relevanta. Men jag lägger inte tre-fyra timmar på alla blogginlägg och trippelkollar dem inte heller för eventuella stavfel eftersom det inte hade varit rimligt tidsmässigt.

I mitt skolarbete är det istället survival mode som gäller. Eftersom det jag läser nu inte är kopplat till vad jag jobbar med så lägger jag ner så lite ansträngning som möjligt i detta och har bara som ambition att klara av mina studier. Och så vidare. Välj ut vad du tycker är viktigt och fokusera på dem i första hand.

Läs mer: Hjälp mot prestationsångest

En annan viktig sak att komma ihåg är att förändringar inte heller sker över en natt. Det krävs ofta aktivt arbete och en del tragglande för att ändra sitt sätt att vara och bete sig. Men det går om du gör det på ett rimligt sätt. Bild: Karolina Grabowska från Pixabay 

Ta inte på dig för mycket göra

Den här punkten är en potentiellt stor stenbumling i mitt egna glashus eftersom jag under de senaste två terminerna tveklöst har gjort tvärtom mitt egna råd och haft alldeles för mycket på mitt bord. Samtidigt är det därför jag också helhjärtat säger det: ta inte på dig för mycket om du kan undvika det. Livet är till för att levas, upplevas och njutas av. Självklart behöver vi alla jobba och det kan vara superkul men se då till att du gör det för att du tycker det är kul och kom håg att...

Pauser är livsviktiga

Ingen mår bra av att jobba jämt. Ingen. Och, alla behöver återhämtning. Hur den sedan ser ut är olika men se till att du får det löpande i din vardag.

Fokusera mer på det du har gjort än det du inte har hunnit med

Ett annat knep jag försöker använda mig av i vardagen är att fokusera mer på det jag har gjort under en dag än det jag inte har hunnit med. Är så himla lätt annars att fastna på alla punkter på att-göra-listan som fortfarande står kvar. Men om man i stället skriver en "har-gjort-lista" så känns det ofta bättre.

Acceptera att (nästan) allt tar längre tid än vad vi önskar, vill och tror

Sist men inte minst, så tänkte jag lyfta en lärdom som jag lärde mig under de år som jag jobbade som projektledare. I princip allt tar längre tid än vad vi önskar, vill och tror att det ska göra. Givetvis finns det undantag - inget snack om det. Men allt som oftast har vi en tendens att tänka att vi ska hinna med si och så här mycket på en viss tid eller att saker ska gå mycket snabbare än vad de egentligen gör. Det är därför det är så viktigt att ge sig själv sjysta marginaler när man sätter deadlines eller styr upp tidsplaner.

Med marginaler har du också tid för att saker kör ihop sig, går fel eller hopar sig. Jag fick för många år sedan nu ett råd att aldrig boka in eller planera upp mer än 80 procent av min kapacitet och arbetstid. Då förstod jag det inte men nu instämmer jag verkligen i det. Livet blir trevligare med marginaler och det är viktigt att ha tid för att bli sjuk och saker att strula.

Pjuh, det blev ett långt svar detta. Men jag hoppas innerligt att det kan hjälpa dig på vägen! Tveka inte att höra av dig om du vill att jag utvecklar något vidare. Har du som läser några andra tankar, tips och erfarenheter i ämnet? Dela gärna med dig!

Även i bakslag sker framsteg

Hellu! Hur är läget? Med mig är det okej. Jag åkte på migrän och mådde superdåligt hela förmiddagen men här efter lunch lossnade det värsta så att jag kunde börja sätta fart igen. Så skönt! Anledningen till migränen var en överbelastning igår. Jag fick nämligen tumme upp från sjukgymnasten att äntligen få börja springa lite igår och begav mig ut. Det blev inte många meter men åh, så bra de kändes där och då. I morse var det inte lika härligt, haha, men försökte peppa mig själv med att även i bakslag sker framsteg.

Även i bakslag sker framsteg

Jag minns från när jag började arbetsträna i utmattningen hur det är lätt hänt att kroppen blir chockad när man börjar utmana den och hur det gäller att ha is i magen när det händer. Ett steg tillbaka går att kliva fram igen och det kommer att bli lättare och lättare framöver. Plus att det är positivt att baksmällan inte är så stor som den hade kunnat vara, icke heller att förglömma! Det finns ingen rehabresa som är spikrak och inte ens den sista slutspurten som jag ändå befinner mig i är det. Så det är bara att fortsätta kämpa på ett steg i taget.

Hur mår du idag och hur har du det denna soliga onsdag?

35!

Kände ett behov att få skriva av mig lite här i bilen på väg från Mora och sedan dog batteriet så detta avslutas från soffan i Åre. Kan inte riktigt fatta att jag är 35 nu. 35! Hur vuxen kan man bli och fortfarande känna sig som 25? Samtidigt känns det väldigt fint.

Jag är på en bra plats i livet och känner mig ändå väldigt... tillfredsställd. Jag har hunnit med rätt mycket under de här första trettiofem levnadsåren. Lärt mig mängder - både om mig själv och andra. Blivit aningens klokare. Haft lyxen att få träffa mitt livs kärlek och flytta till hus. Ha fantastiska vänner och en familj som jag inte vill leva utan. Både bli klok på vad jag vill jobba med när jag blir stor och börjat skapa det. Låter kanske skrytigt och perfekt. Det är det inte. Däremot väldigt privilegierat och jag är så tacksam för det och tar det inte ens lite för givet.

Kommer i och för sig att väga upp min nya ålder med att hänga i Åres barnbackar hela veckan. Så helt gammal är jag inte!

35 - är det nu livet börjar?

Fick en kommentar på Instagram igår som sa att det är efter 35 som livet börjar. Och den gick verkligen rakt in i hjärtat på mig eftersom det är så det känns. Som att jag håller på att runda av ett kapitel och lägga grunden för ett nytt. Känns spännande! Vi får se vart det bär av och vad de kommande åren kommer att innebära. Jag är inte utan åldersnoja och känner mig gammal rätt ofta. Samtidigt, när jag funderar på vad jag har upplevt hitintills så känner jag mig ibland som 135 och då blir jag ju plötsligt som ung igen, hahaha.

Hur känner du? Matchar du din ålder eller känner du dig äldre eller yngre?