Hantera akut besvikelse

Hej söndag. Jag hoppas ni mår bra idag. Sitter och funderar lite på det här med känslor. Vet med mig att jag inte är den enda här som klassas som känslomänniska. Som är högkänslig, känner mycket och kan pendla snabbare än vad medvetandet hänger med mellan olika känslor. I mitt tidigare, mer stressade liv, var jag rätt så bra på att stänga in vissa av de känslorna som man helst inte vill känna: sorg, besvikelse, ilska. Idag är jag bättre på att låta bli det, främst för utmattningen har dragit ner sträckorna mellan känslor till bare minimum. Däremot är besvikelse är en känsla jag fortfarande har lite svårt för. Blir som tur var sällan besviken men de gånger det är något som känns viktigt kan jag bli riktigt golvad av den.Dock har jag kärt mig nu att den, som allt annat, också går över. Jag behöver ett par timmar eller något dygn på mig att bearbeta den bara. Måste älta, muttra och svära över att det inte blev som jag ville eller hoppades. Sedan blir det bra igen och mitt vanliga optimistiska, jäklar anamma återvänder. Känns som en bra taktik för min del i alla fall och i efterhand kan det rent utav bli svårt att tänka mig att jag tog det så hårt. Just för att det är bearbetat och klart.Men det är mitt sätt att hantera akut besvikelse - har du några tips att dela med dig av? Eller är jag den enda som drabbas av detta någon gång då och då, hehe?

Återhämtningsdag pågår

Hej, hej! Hur är det idag? Med mig är det gott eftersom min återhämtningsdag pågår. Så skönt med tanke på att det ändå blev en tolv timmars jobb igår. Fick frågan på Facebook för några dagar om hur jag återhämtar mig i mitt stundvis intensiva jobb. Och ja, det här är tveklöst ett av sätten jag gör det på. Efter stor ansträngning kommer en vilodag där jag kanske jobbar men det sker kravlöst, på mina villkor och i lugn takt.Blev från början inspirerad till detta av Cissi Elwin, chefredaktören på tidningen Chef. När jag jobbade där hade hon som stående regel att hon dagen efter ett stort gig jobbade hemifrån för att återhämta sig. Själv var jag vid den tiden fortfarande rejält sjuk i min utmattning och jobbade galet nog ändå. Minns att jag tyckte det var så coolt av henne att göra så. Så numera gör jag också det! Kan varmt rekommendera till alla er andra med. Oavsett om ni har varit inne i väggen och vänt eller inte. Det ger en dessutom lite extra möjlighet att gotta sig i det man har varit med om och njuta av det.Brukar du ha sådana här återhämtningsdagar när det varit något extra eller hör du till skaran som klarar sig fint utan?

Guldkorn och stunder jag minns

Alltså, apropå i-landsproblem så har jag ett annat sådant som jag brottas med i skrivande stund. Jag har så mycket att skriva om att orden typ hopar sig, och fastnar på vägen från min hjärna ner i tangentbordet. Så därför tänkte jag, inspirerad av Wildas stjärnögonblick, samla ihop några av de minnesvärda stunder och guldkorn som jag har upplevt under veckan som gick.

Guldkorn

Känslan av att få läsa orden "det prisbelönta ledarskapsforumet Bossbloggen" och sedan inse att det är min blogg man menar. Nu är det tre år sedan jag kom på idén, två år sedan jag startade och här är vi idag? Så. Mäktigt. Och. Ofattbart.Kärleksboosten att få hänga med mina underbara småsyskon. Var längesedan jag skrattade så mycket under en och samma kväll. Vi kan reta livet ur varandra ibland men de är ändå de bästa syskon man kan ha.Pirret att bjuda på ett smakprov av min ledarskapsmodell i form av en föreläsning för ett nätverk för marknadschefer.Tröttheten i tisdags efter måndagens träning var inte nådig. Lyckades knappt stava mitt namn rätt och gjorde då det enda rätta och tog det lugnt hela dagen.Beslutsamheten att börja sälja mer aktivt och ta ännu fler steg ut och säga "anlita mig - jag kommer att göra skillnad och hjälpa dig bli en bättre ledare". Pjuh, Jante skrek och vred sig i plågor som om jag viftat med en trollstav över honom och sagt "Crucio!".Att få inleda en fika med någon man inte mött förut och gå därifrån, två och en halv timme senare, som vänner är alltid lika berikande.Känslan att inte bli bli sådär spagettimos i kroppen förrän jag var i den sista minuten av mina löpintervaller. I fyra minuter före dess var jag stor, stark och oslagbar (fastän någon med rullator nog hade kunnat rulla förbi mig, hähä).Tryggheten att krypa ner i sängen och bli omfamnad av ens kärleks värme och ha sin lilla katt i famnen.Frustrationen över att inte hinna med allt man vill och önskar på en vecka. Avskyr verkligen att putta fram arbetsuppgifter som man helst hade velat ha gjorda.När orden trängs om att få komma ut, jag till slut börjar skriva och de ett efter ett ger med sig och lämnar min skalle. Det kreativa ruset de lämnar efter sig borde kunna stämplas som en drog. Innerligt tack för att du läser dem!Du hör. Det är som vanligt en emotionell berg och dalbana i den här skallen. Högt och lågt, ytligt och djupt, snabbt och vilsamt på samma gång. Men vad vore livet utan kontraster. Har du något särskilt ögonblick som du bär med dig från vecka?

Det är inte farligt att vara trött

Det kan låta som en självklarhet: att det inte är farligt att vara trött. Eller ja, i vissa lägen är det klart det. Är du yrkeschaufför eller har ett annat säkerhetsbetonat yrke bör du givetvis vara någorlunda pigg och vaken på jobbet.Men under de senaste dagarnas extrema trötthet som jag har upplevt i och med min ökade motionsnivå har en gammal oro gjort sig påmind. Den som säger att tröttheten är kopplad till något hemskt. Den obehagligt onda trötthetsvärken som moler i alla leder, yrseln, illamåendet och gråtattackerna. Som utmattad blir tröttheten snabbt en fiende och symbol för allt det onda - i alla fall har den blivit det för mig.

Det är inte farligt att vara trött

Så därför har jag fått plocka fram mitt gamla mantra "det är inte farligt att vara trött" den här veckan. Det är därför jag jobbar på "som vanligt" om än i lägre takt även om jag är trött. Det är förmodligen därför enstaka blogginlägg uteblir och svarstiden kanske dröjer något. För även om tröttheten kan vara en rejäl varningssignal så har vi tänt den med flit den här gången. Det är dags att stärka min kropp för att jag ska bli än friskare. Jag vidhåller att vila är ett av mina viktigaste verktyg mot utmattningen men ibland måste man utmana sig för att kliva vidare in i nästa friskhetszon.Så till er som visat oro vill jag återigen säga tack. Ni är fantastiska som bryr er och visar omtanke. Jag är tröttare än vanligt vissa dagar nu men det är okej. För min del är det, just nu, inte farligt att ha tröttmössan på och jag mår verkligen jättebra i övrigt. Livet är superfint och glatt på alla sätt och vis. Framförallt när man har vänner som er som förgyller ens dagar.Sedan tycker jag det är spännande med hur olika trött man är som människa. Själv var jag en gång i tiden en morgontrött piggelin som alltid har haft lite för mycket energi. Medan det nu då är betydligt mer utjämnat och jag är mer jämntrött och jag har nog minst en i min närhet som skämtsamt kallar sig för konstant trött.Hur funkar du? Är du en "pigg" eller "trött" person? Ingen värdering i det ena eller andra då givetvis - tänker att vi helt enkelt är olika och att ens trötthetsnivå inte säger ett dugg om vad vi åstadkommer om dagarna.

Sex år senare - livet efter utmattningssyndrom

Idag, den elfte september, är det sex år sedan som jag gick in i väggen. Sex år senare så är jag nästan frisk. Känns å ena sidan innerligt sorgligt att det har dröjt så länge och samtidigt helt magiskt att ändå kunna skriva att jag nästan är frisk.Läs mer: Vad utmattningssyndrom kan lära dig som ledare

Livet efter utmattningssyndrom

Jag har återhämtat mig fint från vårens period av överarbetning och är det om något är ett tecken på att jag har lärt mig min läxa. Känslan inför hösten är att jag är pigg, gladd och optimistisk inför allt spännande som kommer att hända. Numera orkar jag med vanliga vardagssysslor. Jag orkar vara social (om än inte riktigt lika mycket som tidigare) och jag får energi av både jobb och skola. Det som är tydligt är att det är den fysiska styrkan och uthålligheten som fattas mig.Det i sig är förstås rätt frustrerande ibland. Att jag inte kan gå så snabbt eller så långt och måste planera in vardagliga saker som ändå kräver fysiskt aktivitet med lite större omsorg än andra. Men sjukgymnastiken fortsätter framåt. Jag har inte kunnat springa mer pga förkylning men på Irlandsresan kunde jag rida flera gånger och vi gick jättemycket utan att jag svimmade av trötthet. Underbart, inte sant?! Så jag hoppas detta kan verka som en tröst för er andra som kämpar med den här skitsjukdomen. Det tar svinlång tid att bli frisk. Uppenbarligen. Men för sex år sedan visste jag inte hur jag skulle orka andas i en minut till och idag sitter jag här på kontoret och livet blev bättre än vad jag någonsin hade kunnat ana. Jag kan jobba fullt ut på mina egna villkor. Sedan har jag säkert minst ett eller två år kvar på min fysiska rehab men är jag på god väg.Är det bara jag som kommer ihåg årsdagen såhär eller gör ni andra med erfarenheter lik denna också det?