Att vara högkänslig i rampljus

Fråga:Hej Clara/bossbloggen!Jag har läst lite av det du publicerat och stannade till på det om HSP, jag är också en sådan men min fråga är hur du får ihop den du är med det du gör, alltså som att vara i rampljuset. Hur handskas du med alla impulser och känslor som infinner sig bland andra människor. Har du några tips lr råd. P.s fyller 33 i okt 😉Mvh//SandraSvar:Hej Sandra,Alltså, vilken fantastisk fråga. Har funderat över den ända sedan jag läste ditt mejl (ställd efter detta inlägg) och det har varit så givande. Jag tror jag har landat i ett svar nu och den korta versionen är nog att jag ser det som ett nödvändigt måste. Det kanske låter konstigt men jo, det är nog det perspektivet som hjälper mig mest.

Att vara högkänslig i rampljus

Kan inleda med att jag har en väldigt tudelad känsla inför rampljuset. Min teatraliska ådra älskar det och triggas av och trivs med utmaningen som det innebär att stå där. Samtidigt är jag inte ett dugg intresserad av att stå där bara för att. Jag vill inte bli känd och är varken intresserad av (eller intressant nog) för något kändisskap. Däremot vill jag vill bli erkänd för mitt kunnande och mina färdigheter. Jag vill använda de där minuterna i strålkastarskenet för att tillföra så nyttiga och vettiga saker som möjligt. Och, jag har nog landat i att om det behövs lite kändhet för att erkänd - då får det vara så. Jag vill verkligen lyckas med att bygga den här verksamheten och därför får jag vänja mig vid rampljuset.

Inte alltid helt oproblematiskt

Men det påverkar mig absolut ibland. Jag är allt annat än van vid att leva semioffentligt och det har hänt (som tur var bara enstaka gånger) att jag har drömt stressdrömmar om att jag lever i ett skyltfönster och att tusentals personer står utanför, tittar på mig och drar förhastade slutsatser om något jag gör. Eller att jag säger någonting fel i fel sammanhang som bara blir SÅ fel.Det exempel som du nämner, att hantera andras alla impulser och känslor, är inte heller alltid så enkelt. Dels för att man gärna vill motsvara andras förväntningar, att det inte alltid går och att det är så lätt att fastna i hålet av otillräcklighet. Dels för att vissa, som tur var extremt få, bara prackar på en alla sina känslor, energier och "goda" idéer (helt baserade på deras egen vinning) utan vidare eftertanke. Aldrig av elakhet eller så, men det kan ändå leda till att jag har känt mig trängd och ibland som en exploateringsmöjlighet för andras vinning.Jag vet inte om jag kan något direkt råd att ge egentligen men dessa saker hjälper mig i vardagen som högkänslig:

Att skilja på personligt och privat

Det är jätteviktigt för mig, som ändå är så pass personlig att vi exempelvis pratar om min utbrändhet, psykisk ohälsa och prestationsångest på bloggen att skilja på att vara personlig och privat. Vad känns okej för mig att svara på frågor och vad känns inte okej? Vad känns okej att berätta och vad är det inte? Respektera dina gränser och dela bara med dig av det du tycker är okej att andra vet.

Att inte ta saker personligt

Det är inte alltid så lätt när man är engagerad i det man gör men att försöka ha självdistans underlättar mycket i min vardag. Jag försöker att undvika att bli för påverkad genom att försöka ha en rejäl självdistans i mötet med dem och ha huvudet någorlunda kallt. Det går inte alltid förstås, men jag blir bättre på det ju mer jag övar. Men det går att vara inkännande och medkännande utan att för den sakens skull kliva in i andras skor och sinnesstämningar.

Att vara sig själv med andningshål

Efter mina år som utmattad orkar jag inte längre göra saker för att passa in. Det i kombination med att jag ger mig själv lugna kvällar, luckor i kalendern och sammanhang där jag får vara mig själv hur man än mår och ventilera fritt är jätteviktigt. Det är också därför jag är så glad över att ha ett arbete där jag kan vara mig själv.En sak som jag kom på nu som säkerligen också underlättar är att jag, min högkänslighet till trots, är väldigt extrovert och får därmed energi av att träffa andra. Plus att de flesta människor som jag träffar är fantastiska energispridare och det hjälper förstås också till!Nu blev detta svar jättelångt men jag hoppas att det bidrog till att besvara din fråga, säg till om det är något du önskar att jag förtydligar och vidareutvecklar. Lycka till och stort grattis på födelsedagen såhär en bit i förskott! Vad säger ni andra högkänsliga som läser detta? Vet ju att flera av er både är högkänsliga och arbetar med med människor både i och utanför rampljuset. Har ni några tips att dela med er av när det gäller att hantera andras känslor?

---

I vinjetten Läsarfrågan så besvarar jag frågor som ni läsare har ställt. Har du en fråga som du undrar över eller vill bolla? Tveka inte att ställa dem här eller mejla mig på clara@bossbloggen.se så svarar jag så snart jag har möjlighet!

33 saker jag har lärt mig på 33 år

Så var dagen här. Den sjunde mars anno 2018 och det är nu prick 33 år sedan som världen belönades med att jag drogs ut i den (efter en trettio timmar lång förlossning. Grattis mamma!). Det är med skräckblandad förtjusning som jag fyller 33. Jag hade egentligen velat fira det med ett storslaget kalas men det får vi spara till ett annat år när orken räcker till lite mer. I år blir det att äta våffelmiddag med mina älsklingar och det känns ärligt talat jäkligt lyxigt det med. Men innan jag fastnar i dagdrömmar om våfflor tänkte jag försöka lista 33 saker som jag har lärt mig under dessa levnadsår.

33 bast alltså! En snygg siffra att fylla måste jag säga. Den är svepande, stilig och vuxen men inte gammal.

33 saker jag har lärt mig på 33 år

Allt blir bättre om man strösslar lite (läs: mycket) kärlek på det. Klyschigt? Ja. Sant? Oh yes.

Det dröjde typ 30 i år innan jag kom på vad jag ville bli när jag blir stor och även om vägen dit har känts allt annat än rak så har allt jag gjort ändå bidragit till att jag hamnade precis här. Det är en himla fin känsla alltså.

Att det på riktigt finns de som tror att jorden är platt. År 2018. Fascinerande.

Och att de finns de som tror att feminismen och jämställdheten har gått för långt. Kan inte bestämma mig för vilket av ovan två som är mest skrattretande.

Men jag har också lärt mig att jag i grund och botten är väldigt optimistisk och gladlynt människa.

Jag märker direkt när jag är stressad för då blir saker typ femton gånger svårare än vad jag egentligen tycker att de är.

Att vissla. Är faktiskt rätt bra på att vissla melodier. Busvissla är tyvärr inget jag behärskar dock.

Jag kan inte heller lyfta på ena ögonbrynet. Har nog lagt hundratals timmar på att öva det, pga så coolt move, men icke. Min lärdom är i stället att mina ögonbryn har tre lägen tillsammans: neutralt, höjda eller ihopskrynklade.

Kolla! En liten Clara. Fanns uppenbart i min bruksanvisning redan då att sitta i fönster, spana in omvärlden och tänka stora på saker.

När jag insåg att högkänslighet (HSP) fanns så lossnade många viktiga pusselbitar i min personliga utveckling.

Att min kombination av att vara HSP tillsammans med min vansinniga målmedvetenhet och låga nivå av Jante i blodet är otroligt praktiskt när man driver eget.

En av de viktigaste insikterna jag har fått i livet är den att det inte spelar någon roll vad jag jobbar med eller vad jag gör i livet: mina nära och kära kommer att älska mig ändå och mitt värde som människa sitter inte i vad jag presterar.

Plus! Livet utan djur är tomt och tråkigt.

Hade jag fått gå om gymnasiet är risken stor att jag hade satsat på att utbilda mig till dansare i stället. I love to dance!

En annan lärdom är att det är en LYX att kunna träna och att det inte är något en ska ta för givet. Inte livet heller för den delen.

Jag har lärt mig att slå upp ett tält själv och drömmer om att sommaren ska komma snart så jag och kärleken kan sticka ut i skogen.

Att ett liv utan starkt immunförsvar inte är särskilt lätt.

Kreativitet är ingen bonus i livet längre utan ett måste i olika former och format. Här som en del av Rebeccas kreativa vision! Foto: Rebecca Wipp Ovin

Den som vågar vinner om man använder hjärnan och har lite tur på vägen.

Det fanns en tid då jag levde utan tv-spel eftersom jag ”inte hade tid” för det. Baha. Den dumhetsfasen gick som tur var över.

Att min längtan efter Rumänien inte blir mindre, kommer behöva åka tillbaka dit mer.

Att en av mina ambitioner i livet är att få honom att le varje dag.

Jag lärde mig inte bara att krypa, gå och springa som barn utan håller på lära mig det igen efter mina sjukdomsår då jag spänt och snedbelastat mig på helt konstiga vis. Mycket intressant hur något så självklart måste läras om på nytt för att kroppen ska läka helt.

Alltså… Skräckfilmer är verkligen inte min grej.

Att jag visst kunde lära mig att tycka om chili och svamp.

Ju mer jag tränar på att ha semester – desto mer tycker jag om det.

Musik är läkande precis som tystnad.

Att nätverka och få lära känna nya människor är bland de bästa jag vet!

Jag mår inte bra om jag inte får vara kreativ om dagarna.

Att slänga ut Jante och sätta eld på honom var bland det bästa jag någonsin gjort.

Jag har gått ifrån att ”mat är ett tvång och jag hatar allt vad matlagning heter” till att ÄLSKA mat och ibland tycka det är riktigt roligt att laga den.

Att våga göra saker man inte vågar är läskigt och superhäftigt!

Min farmor sa alltid att ”vart decennium har sin skönhet”. Det hade hon fasiken rätt i.

Att världen är SÅ stor, jag är pytteliten och har en triljard olika saker kvar att lära mig.

Sist men inte minst: att livet inte går ut på att jobba. Det trodde jag inte för fem år sedan.

Tack och bock! Nu kör vi ett varv till va?!

Okej, det finns kanske ett eller annat mer som jag har lärt under dessa år men snipp, snapp, snut så var listan slut! Nu är jag nyfiken: kan inte du dela med dig av något som du har lärt dig av livet? Det vore så fint att få ta del utav!

Att leva utanför sin komfortzon

Hej mina vänner! Hur är läget? Med mig är det finemang. Är på väg till ett födelsedagskalas men ville kika in här först för att prata om en sak som jag, som ni vet, tänkt på i veckan: nämligen det här med komfortzoner. Närmare bestämt att leva utanför sin komfortzon.Som barn och ung var jag ofta orolig, bekymrad och väldigt osäker men med åren och fler erfarenheter i bagaget har jag blivit orädd. Det finns inte så mycket Jante i mitt blodomlopp och jag är övertygad om att jag kan och klarar av det mesta som jag tar mig för med bravur om jag gör det ordentligt.Läs mer: Brinn Jante, brinn

Att leva utanför sin komfortzon

Dessutom tillhör jag den där skaran som är smått beroende av den kittlande känslan av adrenalin och tycker det är så roligt att utmana mig själv med jämna mellanrum. Men fy fan vad jobbigt det är ibland att göra det. Att hela tiden undra om det kommer bära eller brista även om man innerst inne vet att man är på alldeles rätt väg. Bara för att jag är orädd innebär det inte att jag är befriad från att drabbas av både bluffsyndrom och prestationsångest med jämna mellanrum. Vilket på sätt och vis är bra! För det innebär ändå att det här är på riktigt. Det är inte bara som jag tror att jag pressar mig själv utan det händer verkligen. Det ska inte heller underskattas.Samtidigt är det också jätteroligt att se sin egen utvecklingskurva. Det första halvåret av mitt företagande känns som en barnlek nu när jag tänker tillbaka. Kan knappt förstå hur jag kunde vara stressad då. Det senaste halvåret har känts otroligt pressande och stressande men nu börjar jag känna att jag är på väg att bli lite varm i kläderna. Vem vet: om ett halvår till kanske jag undrar hur i hela friden jag kunde tycka det här var jobbigt, haha.Så, det jag vill skicka med er idag är att våga leva utanför din komfortzon om du inte redan gör det. Det är tryggt och trevligt att få pausa inne i den med jämna mellanrum och den återhämtningen behöver vi! Men en måste också kliva utanför zonen om en ska upptäcka och skapa nya upplevelser och det är verkligen, verkligen värt det. Och det är där som stordåd föds.

Vart går gränsen?

Mitt sätt att känna in om jag befinner mig på komfortzonens gräns eller inte är att lyssna in känslan som en arbetsuppgift, ett möte eller mejl ger mig. Pirrar det till i magen av rädsla, oro eller skräckblandad förtjusning? Då är jag rätt på det. Och framförallt så gäller det att våga göra det ändå. När jag får en föreläsningsförfrågan som får det att hisna i magen är det bara att säga ja. För jag tror på mig själv nästan jämt. De gånger jag tvivlar, då vänder jag mig till mitt sociala skyddsnät och ber dem påminna mig om det. Vilket är en lyx en bör vara medveten om!Jag har som vit medelklasskvinna (med utländskt påbrå som inte syns) det betydligt lättare än många andra. Därför känns det extra viktigt att inte bara ta till vara på de möjligheter jag får utan också försöka skapa så många möjligheter för andra som möjligt. Att  fortsätta utmana mig själv nu när jag har möjligheten, förmågan och medlen att tänja på komfortzonen. Det känns viktigt att ta till vara på det och njuta av den här resan så gott det går även om det är tufft ibland.Så, frågan till dig är nu om du känner till vart din komfortzons gränser går och om vågar du utmana dem?

---

Tyckte du om detta inlägg? Klicka i hjärtat och dela det gärna vidare!Du följer väl Bossbloggen på Facebook, Instagram, Bloglovin’ och Youtube?

Mardrömslistan

Klockan nolltretjugofyra i morse väckte jag mig själv med ett avgrundsdjupt vrål (stackars min kompis vars soffa jag sov på) tack vare en mardröm. Vilket ledde till att jag, för att distrahera mig själv, knåpade ihop mardrömslistan. Enjoy!

Mardrömslistan

Drömmer du mardrömmar ofta?

Njä, i alla fall inte just nu. I stressiga perioder blir de dock fler.

När hände det senast och vad drömde du då?

Hähä, nyss och jag drömde att jag och sambon sov ute, under en tältduk, med kompisgänget i Afrikas vildmark bland massa konstiga djur. Det i sig var inte så farligt tills en spindel (stor som fan) trillade ner i huvudet på mig. Då dog jag nästan av skräck.

Vad brukar dina mardrömmar handla om?

Oftast spindlar som trillar ner eller kryper på mig. Fy fan. Ibland är det andra kryp men oftast spindlar. Otäcka varelser alltså. Ibland, som tur var sällan, också att hemska saker händer med sambon, katterna eller någon annan som en bryr sig om.

Hur reagerar du?

Genom att vråla som fan. Är verkligen charmig att sova med alltså. Not! Så stackars sambo och katter som jag ger en hjärtattack då och då.

Har du någon mardröm som du kommer att minnas genom tiderna?

Tror tyvärr inte det. Eller jo, jag kan nog minnas enstaka bilder eller känslor från några tidigare mardrömmar men de vill jag inte minnas just nu när jag förhoppningsvis snart ska somna om, haha.

Har du någon gång drömt mardrömmar efter att ha sett en film eller läst en bok?

Jo tack, har blivit attackerad av mördarkaninen från Monty Pythons The Holy Grail både en och två gånger.

Finns det någon mardröm som är bra?

Kan mardrömmar vara bra? Nja, snarare bättre än andra då. Drömmer i och för sig stressdrömmar ibland som kan vara intressanta eftersom de kan säga en del om hur jag mår för tillfället. Typ att jag är ute och reser och att det skiter sig med tidtabellen, jag är på väg åt fel håll eller missar anslutningar. Hej inre kontrollfreak med fear of missing out! Ibland, som tur var inte så ofta, drömmer jag om överfulla kattlådor också. Synnerligen otrevligt och hej "det är lite mycket skit nu"-känslan.

Vad är din värsta mardröm i vaket tillstånd?

Förutom sådana där självklara saker som världens undergång och att mina nära och kära ska må dåligt, bli sjuka eller fara illa så hade jag verkligen inte velat hamna i ett rum fullt av spindlar.

Finns det något som du drömt mardrömmar om innan som du inte drömmer om idag?

Ja! När jag hade haft bloggen i tre månader och den växte väldigt mycket, väldigt snabbt så drömde jag tre nätter på rad om att folk stod utanför ett fönster och tittade in på mig och drog en massa förhastade slutsatser, spred rykten och så. Det intressanta var att jag hanterade det lite bättre för varje mardröm och sedan dess har jag inte drömt det igen.

Vad är ditt bästa knep för att lyckas somna om igen utan att mardrömmen fortsätter?

I vanliga fall så är ju sambokramar den bästa boten. Nu när de är sextiofem mil bort brukar det bästa vara att vara vaken en stund tycker jag. Tänka på något annat. Men tips tas gärna emot!

Och, för att avrunda med något glatt. Har du (eller någon annan) någon kul anekdot att berätta om dig och dina mardrömmar?

Hehe, är ju uppvuxen som HSP i en, då, rätt så fyrkantig familj så jo det finns en och annan story om hur bekymrad jag var för olika saker som barn. Däribland hur jag som liten (typ sex, sju år gammal) i sömnen säger: "träden faller, vattnet stiger. Elände, elände". Slut citat. Lillgammal much?Så. Nu ska jag försöka somna om lite här.Kan inte du dela med dig: vad brukar du drömma mardrömmar om? Och har du någon rolig anekdot att berätta om någon mardröm?Har du en egen blogg är det givetvis helt okej att låna hela listan bara du länkar Bossbloggen och nämner att det är här du fått den ifrån!

Att känna sig lite annorlunda

Hallå! Hur är det? En annan trillade precis in innanför dörren. Till bredden fylld av post-föreläsningsrus och energin som ens extroverta person får av att snacka med så många under en och samma eftermiddag. Så himla roligt! Dagens föreläsningsämne var ledarskap och kommunikation kryddat med en stor nypa jämställdhet. Viktiga grejer med andra ord.Läs mer: Diagnos, Människa

Att känna sig lite annorlunda

Började fundera på vägen hem på det här med att inte vara som alla andra. Kan bli påmind om det ibland. Hur udda jag själv känner mig trots att jag passar så bra in i mallen på många sätt (mitt halvbaltiska blod syns ju liksom inte). Men jag är en sån där som sticker ut. Har svårt att sitta still. Älskar prov och hemtentor. Pratar vid fel tillfälle. Säger konstiga saker. Är ofta först ut på dansgolvet. Tänker snabbt. Lever sig för starkt in i levnadsöden, musik, texter och kunskaper. Ser omvärlden i filmklipp och är en dagdrömmare och doer på samma gång.Men nä. Det räcker ju med att se sig omkring för att inse att jag inte är den enda som är konstig. Alla andra är ju också det. Du med förmodligen! Alla har vi våra charmiga egenheter, kompetenser och färdigheter, utmaningar och erfarenheter. Jag hoppas verkligen att vi som hänger här tillsammans kan fortsätta bygga ett arbetsliv där det blir ännu mer okej att vara olika. Det är ju så mycket mer spännande med olikheter.Men nu är det dags att stänga ner hjärnkontoret och ta kväll. Är trots euforin så.trött.i.skallen.nu. Känner du dig också konstig eller lite annorlunda ibland? Eller är det bara jag?