Kallt sinne, stormigt inne

Tja tja, hur är läget? Jag mår fint. Eftersom veckan var relativt tom när den började trodde jag den skulle bli rätt lugn. Ha. Ha. Ha. Det har den inte varit. Men det har mentalt känts fantastiskt bra ändå. Kroppen har däremot förrått mig lite genom att reagera som om TicTac hade förvandlats till en megastor tarantella som vill kramas.Vilket är frustrerande eftersom jag vet att jag inte behöver bli stressad egentligen. Ja, det händer många olika saker samtidigt. Nej, inget av dem är för mycket. Jo, jag har ju egentligen stenkoll på de olika pusselbitarna och ligger relativt bra i fas. Åh nej, det som inte hinns med är inte så livsviktigt att det inte kan vänta en vecka till. Huvudet är kallt men kroppen har till och från reagerat som ett vulkanutbrott som pumpar ur sig allt stresshormon den har. Eller som jag skrev i rubriken. Kallt sinne, stormigt inne: en märklig känsla!

Kallt sinne, stormigt inne

Efter att ha resonerat lite om detta med en vän (som är sådär klok så man blir alldeles matt) fick jag dock ett nytt perspektiv till min frustration. Det är kanske inte så konstigt att kroppen reagerar med att slå igång alla åtta cylindrar (fast en bara behövde två) när det är prick det har gjort i alla år medan jag har blivit sjuk? Plus att det snart är ett år sedan nu som jag hade riktigt såhär mycket att göra i olika projekt med olika uppdragsgivare på samma gång. Det är helt enkelt ringrostigt att bolla flera olika saker med lite tempo.När jag hörde min vän resonera kring detta blev det lite klarare för mig men också lugnare och känns mycket bättre. Det är okej att kroppen reagerar, det behöver inte vara farligt och jag lyssnar verkligen in vilka signaler som säger vad. Det behöver ni oroa er för alltså, allting känns bra och jag mår bra. Jag vilar och skalar av det jag behöver när jag behöver det. Nu ska jag till exempel ut och luncha med min älskade lillebror som fyller år idag! Himla fint.Hur mår du idag? 

Resan hem

Det fanns en tid då jag bara sprang. Rusade effektivt fram och bockade av allt jag kunde och lite till. När orken tog slut fortsatte jag ändå. Tills tröttheten blev så förlamande att det inte fanns mer än en förlamande stillhet. Den hälsar fortfarande på ibland. Binder min kropp till marken vare sig viljan vill det eller ej. Men det lättar. Det börjar finnas plats för mer. För nya tankar. Och glädjen de bär med sig får mig nästan att gråta av lättnad. I mitt sinnes aska gror nya frön. Världen känns lite klarare. Och ju mer jag tror mig förstå desto mindre inser jag att jag kan. Så liten inför dessa travar av böcker, tankar och kunskaper som vår värld besitter.

Resan hem

Jag älskar rörelse. Att röra mig. Vara på väg. Bli berörd. Röra runt i det jag tror jag vet. När fart får det att hisna i magen. Men numera älskar jag också stillheten. Att bara finnas till en stund. Nära honom. Nära en mjuk katt. Inne i ett musikstycke. I en känsla. I mörker eller ljus. I nuet.Det är otroligt rofyllt att få sitta på en buss i hällregn, låta sinnet fyllas av tonårsnostalgins musik och stirra ut genom den regnvåta rutan. Slits mellan att vilja vara framme hos mina favoriter och vilja stanna tiden för att bara suga musten ur denna känsla av tidlöshet och fullständig kreativitet. Skymningen smyger sig närmare. Skapandets eufori likaså. När jag hoppar av bussen så smådansar jag mig ut i regnet. Försöker fånga regndroppar med handflatan. Sjunger högt för mig själv och klampar igenom vattenpölar. Ett litet men härligt äventyr. Men deras varma skratt, rappa skämt och det varma gula ljuset väntar. Den ljuva känslan av tillhörighet och kravlöshet. Så när musiken tystnar ler jag inombords och kliver in över tröskeln. Hemma igen. Både kroppsligt och mentalt. Äntligen är jag hemma.Hur har du det denna höstklara torsdag? Är du hemma eller på väg hem? 

Skrivkrampens vånda

Hej mina vänner, hur är läget? Med mig är det sådär faktiskt. Fick ont i halsen i förrgår (livet utan immunförsvar), är slut i kroppen och ovanligt nog på riktigt dåligt humör. Det sammantaget har lett till en vansinnig skrivkramp hela veckan. Har inte upplevt något liknande innan. Ofta brukar jag enkelt kunna byta text (fördelen med att skriva många olika saker samtidigt) men dessa dagar så är varje slag på tangentbordet en plåga. Ingen tanke blir rak nog för att fastna på papper.

Skrivkrampens vånda

Så vad gör man när inga av ens knep fungerar? Alltså inte ett endaste av dem. Jag har testat att skriva olika saker. Jag har låtit bli att jobba mer än absolut nödvändigt och sovit i stället. Jag har i de mörkaste stunderna undrat om jag verkligen ska ha en blogg överhuvudtaget och sedan insett att jo, det ska jag ju. Det är bara ett par dåliga dagar och inte mer än så. Men tyvärr är det en av skrivkrampens bieffekter, att den gärna släpper in prestationsångesten, tidspressen och pengapaniken (ni som driver eget vet vad jag pratar om!) och ut rymmer i stället vardagsglädjen. Som tur var har en ju varit dörrvakt här förut så jag är min ringa storlek till trots rätt bra på att se till så att icke-behöriga tankar inte släpps in i väntan på att skrivkrampen ska släppa.Gäller bara att ha is i magen och inte stressa upp sig över "måsten" och "borden" på vägen. Har du någon mirakelkur för skrivkramp? Please do share: it is very much needed! 

Bli frisk från utmattningssyndrom

Tjenare allesammans, hur är läget? Förutom att jag mår skräp av antibiotikan som jag käkar pga bettet från den lilla kattungen så är det fint. Sitter på tåget på väg hem från Stockholm och funderar över det här med att bli frisk från utmattningssyndrom. Kan man bli frisk från utmattningssyndrom? Jag vill tro det. Jag lider givetvis innerligt med alla som vittnar om att de blir stresskänsligare eller att hjärnan aldrig återhämtar sig till fullo. Det är verkligen fruktansvärt. Tänk vad en så naturlig reaktion som stress ändå kan orsaka.

Frisk från utmattningssyndrom

Jag tackar min lyckliga stjärna varje dag att jag, vad jag känner till, inte har fått bestående men av min sjukdomstid. Sedan kommer jag ju aldrig bli densamma som jag var före jag blev sjuk. Som tur var. Fy sjutton vad dåligt jag mådde av att jobba jämt, piskas av min egen prestationsångest och tro att livet bara kretsade kring vad jag åstadkom. Att bli frisk för mig innebär inte att gå tillbaka till min gamla livsstil och göra likadant en gång till. Ett nytt liv kräver nya spelregler och även om jag har en bit kvar så är jag på väg dit. Sedan kommer väl tiden få utvisa om jag blir helt frisk i slutändan eller inte, men jag känner mig optimistisk.Jag vet ju att flera av er också brottas med att ni är eller har varit sjuka i detta. Kan ni dela med er av era tankar? Är jag naiv som tror att jag har tur eller vad är din erfarenhet?

Från utbränd till att ligga i framkant

Läsarfrågan: "Hej! Hur lyckades du gå från att “vara i väggen” till att ändå känna att du hinner med allt som “måste” göras och göra det riktigt bra som du faktiskt gör!?Jag har 100 saker på jobbet jag ligger efter med, barn som ska läggas/skjutsas/inte sover när de ska etc. Hur gjorde du för att lägga om? Ta din tid för återhämtning när jag bara blir stressad över att listan växer?Måste tillägga att jag älskar mitt jobb, att pusha barnen på läxor,aktiviteter, försöka träna etc etc. Jag är alltid glad….men ibland finns tecken på att jag inte bara tappar bort, kort nycklar, bilen, utan heeela parkeringsgaraget"AngelaSvar: Jag har givetvis svarat på kommentaren i kommentarsfältet men märkte rätt snart att hela svaret inte riktigt fick plats. Så här kommer det!

Från väggen till att vara i fas

Resan mot att bli frisk från utmattningssyndrom har, för mig, upplevts som megalång. Inte så konstigt eftersom jag fortsatte att jobba och plugga efter att ha gått in i väggen. Jag har kommit till insikt och rätta med mycket av det som gjorde att jag blev sjuk från första början men jag är fortfarande i träning när det gäller en del. Jag måste aktivt välja att inte fortsätta jobba när jag är trött, att inte kolla mejlen på kvällen, att stänga av notiser och så vidare.Sedan ligger jag förmodligen precis lika mycket back i mitt jobb som du och de flesta andra. Det finns ju alltid mer att göra och det finns alltid saker en "borde" göra eller "borde ha gjort". Jag har vissa projekt som jag ligger i framkant med - andra som ligger way back efter den initiala tidsplanen. Men så får det vara.Jag har tack vare utbrändheten lärt mig att livet är till för att levas och inte jobbas igenom. Därför försöker jag verkligen att prioritera kul lika mycket som jobb nu. Det är sjukt svårt nu när mitt företag är så nytt och kräver så mycket jobb och jag lyckas inte riktigt så väl som jag skulle vilja - men ja, det är okej.

Återhämtning, återhämtning, återhämtning

När det gäller återhämtningen så tvingar jag mig att ta den och tillåter mig inte då att tänka på att-göra-listan. Om huvudet snurrar av trötthet så kommer det jag skriver ändå inte bli bra - då är det bättre att stänga ner, vila och vara piggare nästa dag. Det är tufft men jag övar och blir bättre och bättre på det. Och att tänka på allt jag vill göra då kommer inte hjälpa mig ett endaste dugg, tvärtom blir det bara stressande. Så det skiter jag i. Märker jag att tankarna vandrar dithän så styr jag dem medvetet mot att tänka på något annat eller distraherar mig med en promenad, ett telefonsamtal, en bok, en tv-serie eller vad som helst annat. Ett annat knep är att be min sambo, och fackliga representant, att säga åt mig på skarpen.Jag hoppas det besvarade dina tankar och funderingar lite bättre Angela! Som jag skrev innan hoppas jag att du tar hand om dig och vilar även om det känns som att det inte går. Vi måste ta pauser för att hålla i längden och stress är bara hälsosamt när vi springer från sabeltandade tigrar och andra farligheter. Jag jobbar på att designa hela min vardag där det är möjligt att ta det lite lugnare och jobba långsiktigt. Är inte där än men på väg. Samtidigt tänker jag inte vänta till den dagen "X" händer för att börja leva som jag vill. Jag gör det redan nu så mycket jag bara kan.Ta hand om dig och lyssna på kroppen din! Den vet vad du behöver.Vad säger ni andra läsare? Upplever ni att ni ständigt ligger efter eller att ni känner er otillräckliga? Och om ni har gjort det men inte gör det längre: berätta gärna om ditt knep för att bryta den ovanan!

---

Tyckte du om detta inlägg? Klicka i hjärtat och dela det gärna vidare!Du följer väl Bossbloggen på Facebook, Instagram, Bloglovin’ och Youtube?