Varför är de yngre generationerna annorlunda?

I ett inlägg på LinkedIn om millennials och generation Z fick jag frågan: varför är de yngre generationerna så annorlunda? En rimlig sådan och det finns givetvis flera olika bidragande anledningar till det. Här är de huvudsakliga som jag brukar lyfta fram när jag utbildar om Management by Millennials och hur man leder oss yngre generationer!

Tänk ändå hur mycket arbetslivet har förändrats bara de senaste femtio åren? Då hade en sådant här scenario varit otänkbart! Bild: Helena Lopes on Unsplash

Varför är de yngre generationerna annorlunda?

Samhälls- och arbetslivsutvecklingen i stort

Samhället och arbetslivet har förändrats mycket sedan den industriella revolutionen och industrialiseringen och globaliseringen innebär att dagens unga växer upp annorlunda. Skolväsendet och utbildningsstrukturerna har ändrats och arbetslivet är definitivt annorlunda i vad vi arbetar med, hur och vad arbetslivet förväntas innebära.

Socio-ekonomiska händelser

Ett generellt ökat välstånd där fler har det bättre ekonomiskt ställt men också en polarisering i samhällets klasskikt.

Tekniska utvecklingssprång

Tekniken och de sociala medierna är en naturlig del av allas vardagsliv idag, gör ständigt nya utvecklingssprång och där millennials har vuxit upp det digitala har generation Z fötts med den. Det intressanta om generation Alfa? De blir den första generationen som kan ha en digital identitet redan innan de ens är födda.

Kulturella skeenden

Alla är vi en del av att ta del av kulturella skeenden och händelser, skapa dem och följa dem på olika sätt och det influerar också såklart de rådande tankarna, idéerna och perspektiven på hur vi ska leva, arbeta, se ut etcetera.

Föräldraskap, uppfostran och uppväxt

Sist, men absolut inte minst, så har det skett ganska så stora förändringar inom föräldraskapet och när det gäller uppfostringsmetoder bara de senaste femtio åren. 1979 förbjöds barnaga i Sverige och idag utbildas barn inom barnkonventionen direkt från när de börjar förskolan. Och även om inte det innebär att alla barn får de mest fantastiska av uppväxter så råder det, på många sätt, en annan syn på barnuppfostran idag jämfört med tidigare.

Jag säger inte att allt alltid är av godo men barn som växer upp med behandlingen att de är viktiga, de får vara med och bestämma i familjen eller exempelvis är vana vid att få saker serverade - kommer ha med sina beteenden och förväntningar på hur de ska bli behandlade och bemötta med sig in i arbetslivet.

Allt detta? Det bidrar till den saliga cocktailen av faktorer som gör att de yngre generationerna har andra perspektiv på arbetslivet än vad som rått tidigare. Men också att vi har andra behov, andra förutsättningar, krav, förespeglingar och förväntningar. Som ledare och chef gäller det att kunna bemöta och leda oss utifrån detta - vilket i sin tur ofta kräver en varierande nivå av uppgradering av ledarskapet och organisationens sätt att arbeta på men också att utbilda och stötta upp när det behövs. För om ni upplever generationskrockarna nu med de yngre generationerna, och då framförallt generation Z, vänta bara och se vad generation Alfa kommer med. Det kommer att gå undan ännu mer!

Vad säger du läser om detta? Vilka generationskrockar ser du, och inte, mellan de olika generationerna på din arbetsplats?

Jobba med dig själv - inte emot

Något som slog mig här i måndags när jag var helt slut efter en megadålig natt var hur mycket lättare jag praktiserar att jobba med mig själv snarare än mot mig själv numera. Det har inte varit alldeles enkelt eller självklart att nå hit men nu är jag uppenbart relativt framme eftersom de besluten sker relativt sömlöst i min vardag.

Mår jag bra och vill prestera järnet? Då gör jag det. Om jag inte mår bra och inte behöver bita ihop? Då tar jag det lugnare.

Jobba med dig själv - inte emot

Jag är uppfostrad i en stark bit ihop-anda. Kämpa mer och lite till. Att jobba hårt, länge och mycket är eftersträvansvärt. Du ska förtjäna ledighet. Och såklart kan allt det där behövas ibland och det finns både dagar, veckor och perioder där jag kör på och jobbar på rejält. Dock prioriterar jag återhämtningen löpande och ser till att ha kompensationsledigt efteråt.

Men om jag inte har omständigheter som kräver en extra växel? Då lägger jag inte heller i den längre “bara för att”. Livet går inte ut på att jobba ens när man, som jag, älskar sitt jobb. Mår jag bra och vill prestera järnet? Då gör jag det. Om jag inte mår bra och inte behöver bita ihop? Då tar jag det lugnare. Jag respekterar min energi på ett helt annat sätt under arbetsdagarna numera och desto mer jag jobbar med mig själv, tillgodoser de behov jag har och upprätthåller mina bra vanor - desto bättre går jobbet.

Ett privilegium, absolut, men jag är inte ensam om att ha det. Du måste inte vara företagare för att vara din egen chef (tvärtom egentligen, alla är det oavsett anställningsform) och ge dig själv bra förutsättningar i arbetslivet och vad ger bäst resultat? Att jobba med dig själv eller att jobba mot dig själv? När du jobbar med dig själv innebär det att du är medveten om dina faktiska förutsättningar och anpassar din arbetsdag och arbetsbelastning baserat på det snarare än att om och om igen pusha dig bortom din kapacitet bara för att.

Det räcker inte med att lyssna på kroppens signaler - du måste lyda dem också. Då vårdar du din hälsa på riktigt. Och allvarligt talat, även om din chef och arbetsgivare har ett stort arbetsmiljöansvar de borde ta och följa, den som har störst intresse i detta är du. Axla det. Ta hand om dig. Tyvärr är det sällan någon annan som gör det åt dig!

Tumme upp: Chefer som tittar på resultatet snarare än de exakta timmarna och minuterna som spenderas på jobbet - det är en del av framtidens arbetsliv att ha det förtroendet och den tilliten till sina medarbetare!

Tumme ner: När traditioner och normer om “hur vi ska jobba” biter sig fast helt i onödan när de dessutom inte gynnar oss.

Tankearbete är också jobb

“Men vadå? Att sitta och tänka räknas väl inte som jobb?!”

Det är sällan ovan nämnda mening sägs högt på detta vis men normen är stark och präglas de flesta av oss. Man måste göra fysiska, synliga saker för att det ska räknas som jobb. Sitta i möten. Mejla en massa. Rapportera. Skriva presentationer. Medan tankearbete - oavsett om det handlar om strategier eller reflektion ska göras utöver det vanliga heltidsjobbet. Att sitta på kontoret och stirra rakt ut i luften? Nä, men då gör man inget. En promenad på arbetstid för att tänka på ett problem man behöver lösa? Skolk!

Oavsett om det rör sig om en brain dump, att marinera strategiska frågor eller reflektera så är tankearbete också jobb som ska göras på arbetstid och/eller fås betalt för. Bild: Thought Catalog on Unsplash

I jakten på ständig produktion och ökande tillväxt är det lätt hänt att tappa riktningen. Bara släcka bränder och till slut är de så många och dränerande att man inte hinner förebygga dem alls. Det är här tankearbetet spelar roll och ska absolut vara inkomstbringande.

• Vad gör jag?

• Vad ska jag göra?

• Vad borde jag göra?

• Vad ska jag strunta i att göra?

• Vad händer och sker runt omkring mig?

• Hur mår personerna i min omgivning?

• Hur mår jag själv?

• Vad ser jag för utvecklingsmöjligheter för verksamheten/arbetsgruppen/medarbetarna framåt?

Du ser, tankearbete är också jobb. Och detta är bara några exempel på frågor som är viktiga att ställa sig själv som ledare då och då och genom att göra det oftare snarare än sällan brukar ge resultat förhållandevis snabbt. Alla behöver och mår bra någon form av fokustid under sin arbetsdag för att kunna samla ihop sig, reflektera och sedan ta upp tråden igen.

Kan vi enas om att detta ska få vara en självklarhet i framtidens arbetsliv? Att du inte bara tycker att tankearbete är jobb utan att du 1. prioriterar för din egen del och 2. uppmuntrar andra till detsamma?

Tack!

Ps. Det gäller såklart bara tills vi använder oss av frasen “jag ska tänka på det“ för att skjuta på saker. Eller där tankearbetet används som ursäkt för att slippa ta tag i det som är jobbigt eller undvika att ta beslut. Det är en helt annan sak.

Berätta, hur mycket värdesätter du dina tankar? Får du lön för att tänka?

Bossverket is born

Tadaaa! Det är dags att ni får också får veta nu vad jag pysslat med de senaste veckorna bakom kulisserna - det formella bildandet av Bossverket!

I juli 2016 startade jag Bossbloggen och inte ens ett år senare började jag att jobba heltid som ledarskapsutvecklare med de tre verksamhetsbenen:

• Utbildningar och föreläsningar inom olika ledarskapsfrågor

• Ledarskapscoachning, mentorskap och chefsrådgivning

• Det digitala beståendes av Bossbloggen och såklart grundandet av Bossbrudar

Under de här sju åren har jag gjort det under Bossbloggsflaggan men… Bossbloggen är trots allt bara en del av allt jag jobbar med och ibland har det blivit otydligt att jag gör mer än att blogga. Därför känns det fint att växla upp nu och ge företaget ett namn som speglar verksamheten ordentligt, för det är ett utbildningsbolag jag har strävat efter att bygga upp ända sedan jag startade.

Har blivit många glädjedanser här på kontoret allt eftersom pusselbitarna fallit på plats. Och djupa suckar och pustar när det inte funkat, haha.

Bossbloggen kommer såklart att finnas kvar! Bossbrudar likaså men det blir Bossverket som är paraplynamnet för “Boss-koncernen” vilket är superroligt och ytterligare en av de stora milstolparna som jag hade som mål när jag startade eget. Nu är vi här! Och nu börjar ett alldeles nytt kapitel.

Det har varit grymt mycket extrajobb med att ombilda bolaget, få allt registrerat, godkänt och på plats och allvarligt talat är det rätt mycket som återstår med. När jag startade Bossbloggen lade jag ner nio månader på research och ta fram alla detaljer med varumärket, logga, hemsida och allt. Allt var så förberett och genomarbetat och den här gången blev det helt tvärtom. Rubbet har behövt ske inom loppet av ett par veckor och ingenting finns i dagsläget. Samtidigt är skillnaden såklart att detta bolag inte börjar från noll. Jag kommer fortsätta jobba med samma saker som innan.

Hisnande pirrigt. Lite läskigt. Grymt roligt! Har redan hunnit lära mig massor trots att resan bara börjat och det känns symboliskt att mitt sjunde år som entreprenör och företagare fick bli såhär transformerande. Undras vad som ska hinna hända på de kommande sju åren? Du hänger väl med och ser efter?!

“Att snacka som ledare räcker inte”

Allt eftersom det blir vanligare att bygga både personligt och arbetsgivarvarumärke i nätverk och på sociala medier (LinkedIn, jag tittar på dig) blir det också vanligare att prata om sig själv som ledare. Sina meriter. Sin ledarskapsfilosofi och sina värderingar. Detta är en trend som är toppen! Det innebär att medvetenheten om dessa saker - som är viktiga när det kommer att jobba med sig själv som ledare - ökar och blir mer normaliserat.

En av baksidorna med ledarskap som ämne är att en hel del saker är lättare sagda än gjorda och tomt prat skramlar tyvärr bara högt utan att göra någon särskild nytta. Bild: Nick Fewings on Unsplash

“Att snacka som ledare räcker inte”

Tyvärr händer det allt oftare att jag får höra talas om ledare där det är mycket snack och lite verkstad. Där det pratas vitt och brett om hur man leder, hur viktigt det är med jämställdhet och mångfald men sedan i praktiken inte lyfter ett finger för att faktiskt få det att hända. Eller inte hinner eller orkar med att omsätta snacket i praktiken. Vilket är synd för det är prick det du måste göra som ledare: att snacka som ledare är ett viktigt startskott så att dina (framtida) medarbetare får ett hum om vad de kan förvänta sig av dig, men det räcker inte hela vägen. You need to walk the talk även i de stunder då det är jobbigt och obekvämt. I alla fall försöka.

Vilket är anledningen till att jag jag uppmuntrar alla klienter att 1. använda arbetsintervjun som tillfälle till att intervjua sina blivande chef och i steg 2. Ta referenser på chefen. Träffa personen i andra sammanhang än arbetsintervjun. Gör studiebesök. Det är nämligen ett av flera sätt att undersöka hur bra chefen är sin profession: att leda och det är inte du kan avgöra inom loppet av en kvart. Du kan få ett intryck och en bild av hens ledarskap men det är över tid när ni lär känna varandra som du kommer att få reda om chefen leder som hen lär.

Tumme upp: Det finns sätt att undvika att snacket blir för sötat och det är att erkänna, för dig själv och för dig andra, att det är en utmaning. Att du inte är hundra procent framme, felfri eller alltid kan och vet allt. För allvarligt talat - ingen av oss, inte heller jag, kan eller kommer någonsin att bli fullärda när det kommer till ledarskap. Det är något vi alla behöver minnas och ha respekt för.

Tumme ner: Ibland är det svårt att syna snyggt snack men tiden brukar utvisa hur väl ledaren kan leva upp till det hen säger.