Enligt Försäkringskassan har antalet kvinnor i åldern 25-29 år som blivit sjukskrivna på grund av stressrelaterade symptom ökat med 370 procent sedan 2011. En siffra som får mig att må illa. Vi är så många som mår dåligt av stress, både kvinnor och män även om kvinnorna är överrepresenterade när det gäller sjukskrivningar. Så vad stressar vi för? Pengar? Tid? Omvärlden? Att inte hinna eller orka med? Ja, anledningarna är antagligen lika många som vi är människor på jorden och vissa är absolut relevanta. Jag vill med dessa rader inte på något vis förminska någons stress, ej heller raljera över den. Däremot utmana dig till att ifrågasätta den och försöka hitta varför du känner dig stressad.

Läs mer: Vi behöver inte slå nya rekord varje dag

Givetvis är det till stor del strukturer som ligger bakom vårt stressade arbetsliv och samhälle och det botas inte på individnivå. Men likväl är det viktigt att försöka stanna upp och granska och ifrågasätta sig själv och sin egen stress på vägen och inte bara svepas med i fartvinden. Bild: JESHOOTS.COM on Unsplash

Vad stressar vi för?

Att våra samhällsstrukturer har en viktig del i stressen kan väl inte förvåna någon idag (även om man gärna vill tillskriva förmågan att hantera stress på individnivå). Vi ska jobba (gärna mer än) heltid, ta prickfritt hand om vår familj, vara socialt och fysiskt aktiva och allra helst ”framgångsrika” och ha uppnått något. Inte förrän då är det helt okej att sitta på en stubbe i skogen hela dagarna. Fast man får gärna göra en uppföljande karriär där man berättar om sitt nya liv i frid och harmoni och hur man gjorde för att nå dit. Att arbeta är en dygd och de som inte gör det ska ha gjort något för att förtjäna att ”pensioneras i förtid”. Någon som känner igen sig i de kollektiva tankebanorna?

Och om vi dyker ner lite på individnivå. Är det förväntningarna utifrån som stressar oss? Är det normen och idealet om att ha fullbokad kalender och vara så himla busy? Eller är det förväntningarna inifrån. Vårt inre driv om uppnå något? Ens önskan om att få göra skillnad eller finna sinnesro? Eller är det en allmän existentiell ångest som gör att det är lättare att ha så mycket som möjligt att göra och stressa över det? Kan stress i sig vara en lindring mot den skavande känslan om livets meningslöshet?

Läs mer: Tips för att hantera stress

Vad beror det på?

Ni hör. Jag spekulerar hej vilt. Det finns tusen och en anledningar till att stressa. Ibland är den relevant, som när vi är i fara eller något traumatiskt händer oss eller våra nära och kära. Emellanåt bottnar den kanske i en mer allmän livsångest. Ibland kanske lite av båda?

Själv kan jag idag svara för den allmänna livsångesten många gånger. Den där känslan av att vara otillräcklig som trots allt bara sitter i mitt huvud utefter mina föreställningar om hurdan jag borde vara och agera. Ständigt tillgänglig och steget före trots att jag inte begär det av någon annan. Bland annat. Det viktigaste är trots allt att stress i sig inte är farligt. Däremot behöver vi återhämtning och vila från den med jämna mellanrum. Varför stressar du? Och får du den återhämtning som du behöver?

Tumme upp: Trenden jag ser spira mer och mer nu om att leva och arbeta mer hållbart. Men också att det finns chefer och arbetsgivare som tar sitt arbetsmiljöansvar och prioriterar medarbetares välmående eftersom de har fattat att det är nyckeln till lönsamhet.  

Tumme ner: För alla chefer och arbetsgivare som inte tar medarbetarnas välmående på allvar utan snarare beter sig som människor är förbrukningsvaror.


Tyckte du om detta inlägg?
Klicka gärna i hjärtat eller dela det så att andra kan få läsa det!