Jag fick frågan i helgen om jag inte kunde skriva någonting om det här med att vara en högkänslig reseberoende (som i att både behöva och vilja resa en del i jobbet) men samtidigt också ha hemlängtan. Hur går det ihop? Och hur balanserar en sitt sug efter att resa och se nya platser samtidigt som en längtar hem till hemmets trygga vrå där familjen är? Ja, jag kan nog inte ge några råd här som är sådär allmängiltiga och funkar för alla, om ens några råd alls. Men här kommer några av mina tankar kring att vara en reseberoende med hemlängtan.

Skriver idag om att vara reseberoende med hemlängtan
Jag har nog alltid varit väldigt rotlös och ofta kallar jag platsen jag är på för “hem”. Gör ofta det fortfarande i rena farten men kan ändå känna mig (än) mer kluven med mycket mer hemlängtan idag.

Reseberoende med hemlängtan

Själv hör jag till skaran av människor som dels behöver resa i mitt jobb – eftersom jag kan bli anlitad över hela landet – och jag älskar det. Jag är en rastlös person som lätt blir rastlös och understimulerad av att vara för mycket på en plats. Vårt hem är undantaget som bekräftar det. När jag var yngre flyttade jag typ vartannat år men när jag hittade lägenheten i Lund och verkligen bodde in mig där blev det en annan sak och än mer nu när vi bor i vårt lilla drömhus. För nu är jag så hemmakär! Älskar att hänga här och har inte känt mig rastlös en sekund trots månader av arbete hemifrån.

Men det förtar såklart varken mitt behov av att resa runt eller det faktum att jag älskar att göra det. Jag är oftast extremt avslappnad och den där känslan av frihet och att vara på väg… Mhm, den är så fin! Och numera så krockar dessa två ytterligheter med varandra just för att jag saknar hemma, M och katterna, så mycket samtidigt som jag är så glad över att vara på resande fot. Bäst vore det såklart om de kunde följa med jämt men det går ju tyvärr sällan.

Så hur har jag löst det då? Well, just nu inte på något särskilt vis alls mer än att jag försöker att acceptera att jag känner båda känslorna samtidigt. Båda kan få plats i bröstkorgen och ingen av dem säger egentligen någonting om varandra. Utom möjligtvis att jag är lyckligt lottad som får ha i-landsproblem som detta!

Och mer än så vet jag nog inte vad jag ska säga. Som vanligt är livet sällan svartvitt och få fantastiska saker kommer helt utan nackdelar. Hur gör ni andra som reser mycket i jobbet? Hur balanserar ni det med familjelivet på hemmaplan? Har ni några tips och tankar att dela med er av?