Det finns fler karriärvägar idag än en

Jag ser det om och om igen. Arbetsgivare och chefer som tycker det är jobbigt med dessa yngre generationer som är så otåliga. Giriga. Vill ha kakan och äta den. Kräver en massa saker.

“De måste lära sig att anpassa sig”

“Man kan inte ha för bråttom”

“Unga har så orimliga krav och förväntningar”

Många jag möter är med på att arbetslivet fungerar annorlunda idag jämfört med för tjugo år sedan men likväl är det många arbetsgivare som inte är med på banan att de också måste uppdateras för att locka de medarbetare som har fler karriäralternativ idag. Bild: Einar Storsul on Unsplash

Det finns fler karriärvägar idag än en

Och ja, såklart finns det de som har orimliga förväntningar på hur snabbt en kan avancera i karriären eller vill få belöningen utan att behöva göra jobbet. Men det arbetsgivarna och cheferna, som har det här tänket kring yngre generationer i arbetslivet, inte fattar är att vi millennials har tillgång till andra karriärvägar och om ni inte värdesätter oss. Om ni inte släpper in eller fram oss eller uppdaterar ert ledarskap och er organisationskultur: då är risken stor att vi gör någonting annat än att jobbar kvar hos er.

Det kan handla om att starta eget, utbilda sig på nytt, få göra sidosysselsättningar eller bara jobba med något annat. Jag kan rabbla otaliga namn på personer i min eller de yngre generationerna som, likt jag själv, har gjort en alternativ karriär eftersom vi inte trivts i det traditionella arbetslivet. Inte känt oss välkomna, hörda, sedda eller bekräftade. Idag finns det, trots rådande konjukturssvaj, fler karriärvägar än en. Vi lär oss det genom skolan och UF. Ser det i sociala medier och hör om det i poddar.

Och det är ofta här den ömma punkten är: varför ska vi anpassa oss om vi inte måste? Varför nöja oss med något halvdant när fler alternativ står till buds?

De som inte vill göra den insikten kommer att få det svårt att locka och behålla yngre talanger i sina verksamheter och i slutändan vara de som står som förlorare när rekryteringarna och kompetensförsörjningen bara blir dyrare för att arbetsgivarvarumärket är utdaterat. Jobbigt? Absolut. Värt det? Jajemän.

För den som vill ha någon att ge skulden för dessa bortskämda generationer med enorma bekräftelsebehov som “bara ska ha kul hela tiden” finns det främst en att klaga till - våra föräldrar. Det är trots allt ni som har tutat i oss att vi kan göra vad vi vill, att vår åsikt räknas och att vilket arbetsgivare som helst är lyckligt lottade att få ha oss som medarbetare. Om det är den andan vi har växt upp med och fostrats i: varför skulle vi börja agera annorlunda väl ute i arbetslivet?

Tumme upp: Till de organisationer som fattat att ledarskapet inte kan se ut som det alltid har gjort utan behöver följa de strömningar vi ser i samhället i stort.

Tumme ned: Till de chefer som försöker rekrytera så kallade enhörningskanditater som ska matcha alla möjliga, och omöjliga krav, snarare än att justera och anpassa sitt ledarskap.

Management by Millennials

Trots lite teknikstrul blev det såklart ett poddavsnitt den här veckan och denna gång snackar vi om millennials och närmare bestämt Management by Millennials. Jag har en föreläsning med exakt denna titel och var därför såklart extra pepp på att prata om det här. För det sker många förändringar nu. I samhället, i arbetslivet och vi som yngre generationer tar med oss mycket nytt allteftersom vi går in i arbetslivet och avancerar inom det.

Hur vill vi i generation Y och Z jobba egentligen? Det och mer pratar avhandlas i veckans poddavsnitt!

Management by Millennials

En sak som vi inte i slutändan inte berörde så mycket i podden som jag hade tänkt att vi skulle göra är faktiskt samma aspekt som Ledarskapsbrevet handlade om den här veckan var dock: värderingar. Något som studier har visat är att etik och moral är extra viktigt för oss i generation Y och Z och det kan vi se effekter av redan nu i arbetslivet.

Exempelvis eftersom vi, om vi kan undvika det, inte stannar på en arbetsplats som inte lever upp till de uttalade värderingar som finns. Redan i min B-uppsats så såg jag att ledarskapsrollen var villkorad för de kvinnor som jag intervjuade i det arbetet. Personerna där menade på att de hellre skulle låta bli att att kliva in i chefsrollen om inte de fick rätt förutsättningar att göra det eller om organisationens värderingar inte stämde överens med deras egna. Och det är inte bara här det mönstret framgår utan även andra rapporter påvisar att vi millennials är kritiska och kräsna och det tror jag är både viktigt och bra på många sätt. För hur ska annars arbetslivet utvecklas till det bättre?

Samtidigt kan vi såklart också tjäna på att skilja på kritik och att vara dömande. Ingen organisation eller person är perfekt och det är viktigt att komma ihåg det och i stället använda vår kritiska förmåga till att utveckla varandra och världen på ett sjyst sätt!

Men ja, mer om det senare. Vill du lyssna på avsnittet? Jaaaa - klart du vill! Du hittar det som alltid på Spotify och Podbean och så tycker jag såklart att du ska joina vår grupp på LinkedIn. Och dela gärna med dig! Känner du som millennial igen dig i de beskrivningar som görs av våra generationer?

Skrota karriärtrappan som den "enda rätta vägen"

Ett av de ämnen som ni som lyssnar på podden har velat att vi pratar om är karriär. Och eftersom er önskan är vår lag ville vi, såklart, ordna detta. Hur har vår syn på karriär ändrats med åren? På vilket sätt har vi gjort karriär och varför tycker vi det är dags att skrota karriärtrappan som den "enda rätta vägen" att göra karriär på?

Titeln till detta avsnitt är inspirerat av The Offspring som fortfarande är ett av mina mest nostalgiska band genom tiderna. Kan nog fortfarande hela Americana-plattan utantill!

Skrota karriärtrappan som den "enda rätta vägen"

Det jag tycker är mest fascinerande med intervjuserien Möt en boss här på bloggen är att få höra om allas olika ledarskapsresor. Både hur intervjupersonerna har blivit chefer men inte minst vad de har gjort efter det. Det finns inget facit i hur en ska eller bör göra karriär och det finns inga måsten eller borden.

Själv hade jag ingen särskild plan med min karriär förrän jag insåg att ledarskap är det jag vill och ska jobba med. Jag visste bara att jag var hungrig, driven och vetgirig men utan riktning och på sitt sätt är det ju tur att jag inte riktig kom fram någonstans. För annars hade jag kanske aldrig sökt mig till universitetet eller börjat läsa ledarskap. Och idag, i min roll som entreprenör, har jag en extrem nytta av all min tidigare yrkeslivserfarenhet. Samtidigt är det synd att en ska behöva vara beroende av andras dörröppnande för att kunna avancera i karriären.

Men ja, detta är såklart bara ett smakprov på allt som vi avhandlar i veckans avsnitt. Vilket du såklart kan lyssna på den både på Spotify och Podbean eller direkt här i bloggen!

Hänger du på LinkedIn får du såklart också gärna vara med i poddgruppen som vi har där! Och dela gärna med dig om dina egna tankar och perspektiv kring karriär. Hur har du gjort och hur har du hamnat där du är idag?

Erfarenhet är bra men det är inte allt

Mina vänner, erfarenhet är bra att ha. Jag förnekar inte det. Det är både väsentligt och värdefullt att ha X antal års erfarenhet inom sitt fält om man ska arbeta med det - inte minst som specialist eller sakkunnig. Men... Erfarenhet är bra men det är inte allt. Erfarenhet kan se ut många olika vis och äldre generationer, med mer erfarenhet, har inte rätt att använda ett erfarenhetskort som en härskarteknik gentemot oss yngre generationer på arbetsmarknaden.

Läs mer: Brinn Jante, brinn

Som ung på arbetsplatsen är det lätt hänt att känna sig mindre på grund av sin ålder men det ska du inte behöva göra även om du är grön i arbetslivet. Bild: Brooke Cagle on Unsplash

När erfarenhetskortet dras som härskarteknik

Jag är inte den enda millennialen som har upplevt detta och kommer förmodligen inte att vara den sista heller. Men kanske kan denna text vara en väckarklocka för någon som känner ett behov av att sätta en odräglig, naiv och hungrig millennial på plats. Alltså, jag förstår att vi kan vara frustrerande med vår otålighet, ständiga sug efter feedback och kvicka beslut. Absolut! Men det innebär inte att våra tankar, kompetenser, färdigheter och åsikter är mindre värda.

Jag kan ta mig själv som exempel. I branschen som jag är verksam i är det exempelvis ofta så att du automatiskt får ett godkännande att jobba med ledarskapsfrågor om du har varit chef i mer än tjugo år. Och det kan reta mig jättemycket eftersom jag är både kunnig och kompetent nog att göra det här arbetet trots att jag inte ens har levt så länge för att ha kunnat jobba i tjugo år som chef. För tjugo års chefserfarenhet är ingen garanti att du 1. är bra som ledare eller 2. är duktig på att rådge andra. Det är ett första steg att veta vad som ska göras och utföra det. Det andra är att veta hur och varför det fungerar (eller inte fungerar).

I juni så tar jag, om allt går som det ska, min andra kandidatexamen. Jag har en i journalistik sedan tidigare, nu blir jag beteendevetare med specialisering ledarskap och organisation. Dessutom har jag femton arbetslivserfarenhet inom olika positioner, säljare, inköpare och projektledare för att nämna några. Jag har också mångårig erfarenhet av att sitta i ledningsgrupp, arbeta fackligt och ideella ledande positioner. Lägg till att jag har drivit Bossbloggen i snart fyra år, en av Sveriges få ledarskapsbloggar, och har drivit mitt eget företag som ledarskapsutvecklare i tre år. Jag känner mig väldigt trygg med de kunskaperna, färdigheterna och erfarenheterna. Inte minst eftersom jag har nöjda klienter.

Ändå får jag ibland frågan om jag verkligen kan rådge ledare när jag själv inte har erfarenhet av att vara just linjechef. Ibland är den nyfiket ställd och det räcker med att berätta vad jag har gjort och kan för att stilla den. Men det händer med ojämna mellanrum att den ställs snarare för att sätta den här unga kvinnan på plats och den har hitintills varje gång följts av ett erfarenhetskort som det viftas högt med.

Läs mer: Sluta se människor som konsumtionsvaror

En vanlig kritik mot oss millennials är att vi bara vill ha roligt - men det är ju sunt och klokt att vilja ha roligt på jobbet även om inget kan vara kul jämt. Bild: Simon Maage on Unsplash

Erfarenhet är bra men det är inte allt

Samtidigt är jag den första att erkänna att jag inte hade kunnat jobba med det jag gör för tio år sedan. Då hade jag inte haft utbildning eller erfarenhet nog för att kunna göra ett så bra jobb som jag gör nu. Men det innebär inte att man måste ha tjugo års erfarenhet för att ha kompetens värd att räknas med. Erfarenhet är bra men det är inte allt. Och bäst är när vi kan mötas över generationsgränser och lära oss saker av varandra.

Tips på vägen

Så, till dig som är född före 1982 och känner att du behöver använda dig av erfarenhetskortet i något läge. Ta ett djupt andetag och fundera först på varför du känner att det behövs. Är det så att den yngre personen framför dig är i behov av råd och du behöver lägga fram erfarenhetskortet - gör det med en motivering och kontext. Förklara varför det inte lär fungera/blir bättre om ni väntar eller vad det nu kan röra sig om. Då ökar chansen till att vi som är otåliga lugnar oss lite.

Beroende på vad det gäller kan det sedan vara värdefullt att undersöka om det är så att din yngre kollega eller medarbetare har en poäng som är värd att tas på allvar. Det finns många traditioner och normer i vårt arbetsliv som är värda att ifrågasätta på flera vid och av flera anledningar. Och, ifrågasätt: behövs det X antal års erfarenhet när det kanske räcker med Y? Antalet erfarenhetsår behöver nämligen inte säga något om hur kvalitativ erfarenheten är.

Dig som är millennial vill jag uppmuntra att ställa frågan varför. Var nyfiken och be om en motivering till beslut som fattas och besked som du får. Men kom också ihåg att erfarenhet är bra och att du kan lära dig jättemycket av de som har mer erfarenhet än du själv. Om erfarenhetskortet dock används som härskarteknik mot dig... Ja, då kan du antingen 1. bemöta den och antingen påvisa att personen ifråga har fel. 2. Vara nyfiken och fråga mer, försöka diskutera saken vidare för att få förståelse för vad som menas. Eller 3. Gå vidare och lägg det på minnet. Det enda beteende du tekniskt sett kan påverka är ditt eget och kom ihåg hur det kändes för att säkerställa att du själv inte råkar göra det om tjugo-fyrtio år när du möter otåliga och hetsiga unga vuxna som vill förändra världen.

Tumme upp: Omvänt mentorskap. När du har en yngre person som mentor för att få kunskap, råd och inblick i hur yngre personers tankar går och erfarenheter ser ut. Det är otroligt givande och jag kan varmt rekommendera det efter att båda ha varit det och haft det!

Tumme ned: För frasen "när jag var ung..." avslutad med en suck. Äldre generationer har kallat yngre generationer för "lata och bekväma" sedan antikens Grekland och ja, vissa saker består tydligen även om tiderna förändras.

Sex saker som millennials oroar sig för

Vad är det för saker som millennials oroar sig för? Enligt några amerikanska terapeuter och en artikel i Huffington Post är det sex områden som är vanligare än andra. Exempelvis om att fatta fel beslut. Att finna sin egen väg i livet och att känna sig otillräcklig när alla andra omkring en lyckas.

Studier visar att millennials blir alltmer stressade och har svårt att hantera det. Vad är det som de oroar sig för? Bild: Blake Barlow on Unsplash

Sex saker som millennials oroar sig för

Att fatta fel livsbeslut

Även om de har studerat och hunnit arbeta i flera år så är det en vanlig oro att fatta fel livsbeslut. Vilket säkerligen späs på av att möjligheterna ofta är många och att vi vet mer om vad för alternativ som finns. Vilken kan kännas paralyserande. Här är risken att osäkerheten kan göra så att du inte fattar något beslut alls och det kan motverkas genom att du kommer i håg att det här är ditt liv - ingen annans. Vad vill du göra och vad mår du bra av både nu och på lång sikt?

Det är svårt att säga nej

En annan oro är svårigheten som det kan innebära att säga nej till, inte minst till sina föräldrar eller omgivningen som kanske har förväntningar på en. Men det finns ett sätt att bli bättre på att säga nej på: nämligen att öva.

Själv fick jag göra det i en av mina perioder i terapi och då börja med att inte säga ja direkt utan i stället be om att få återkomma eller fundera på saken. Och sedan säga nej till mindre saker tills det inte känns så hemskt längre.

Ekonomisk oro

I USA, som denna artikel utgår ifrån, så påverkar både låga ingångslöner, studieskulder och osäkra anställningar yngre generationer som exempelvis behöver bo hemma längre eller känner att deras ekonomiska situationen begränsar dem.

Känslan av hjälplöshet för vad som händer i världen är en annan oro som många millennials upplever enligt artikeln. Och nej, den är inte oberättigad. Bild: Blake Barlow on Unsplash

Hjälplösheten för vad som händer i världen

Mänskligheten ur ett globalt och historiskt perspektiv har aldrig haft det bättre. Men med rådande omständigheter är frågan: hur länge det kommer att råda? Framförallt om vårt ekonomiska system och vår åverkan på planeten fortskrider. Jag vet inte hur du som läser känner men jag kan i alla fall helhjärtat stämma in i denna oro. Och mitt sätt att hantera det är att försöka göra som det råds i artikeln, att, så gott man kan, börja försöka bidra till en positiv förändring. Att tro att vi tillsammans kan göra skillnad.

Känslan av att vara otillräcklig

En av sociala mediers baksidor är att det är lätt hänt att en börjar jämföra sig med andra. Inte minst om man ständigt exponeras för andras mest lyckade tillfällen och ögonblick. Här menar artikeln att det är viktigt att arbeta med sig själv och insikten om ens egna människovärde och hur det varken sitter i vad vi presterar eller ser i sociala medier.

Millennials har svårare att hantera stress

Yngre generationer blir alltmer stressade enligt en studie från amerikanska psykologförbundet och Försäkringskassan gick nyligen ut med information att det har skett en ökning på 370 procent av stressrelaterade sjukskrivningar för kvinnor mellan 25 och 29 år sedan 2011. Här är professionella insatser viktiga för att utbilda och hjälpa den som känner sig stressad enligt artikeln. Inte minst för att hjälpa dem undvika att bli sjukskrivna och att gå in i väggen.

Vad säger du som läser, oavsett om du är millennial eller äldre? Kan du känna igen dig i dessa orosmoln eller är de helt främmande?