Ett nytt kapitel tar sin början

En ny dag randas. Bokstavligt talat för jag skriver dessa rader när gryningsljuset börjar fördriva nattens mörker. Bebis ligger i min famn och sover och jag borde sova jag med men det är så vackert att vara vaken nu. Till min egen förvåning måste jag säga att jag älskar att vara föräldraledig, det är betydligt mysigare och mer tillfredsställande än vad jag kunde föreställa mig. Sömnbristen gör såklart också sitt. Jag funkar fruktansvärt dåligt när jag inte får sova som jag behöver och då är det skönt att inte ha behövt åstadkomma mer än att hålla bebis vid liv. Men nu är jag lite, lite jobbsugen igen och vill gärna ha en fast punkt där den lilla hjärnkapacitet jag har får användas. Är tydligt att jag mår mentalt bra av att få jobba lite här och där när andan faller på.

Jag skulle inte påstå att jag känner mig ruttad som förälder än men lite varmare i kläderna är man allt.

Så härmed tar ett nytt kapitel sin början! Ett där jag till allra största del är föräldraledig men kommer att börja blogga igen lite grand på halvfart. Behöver nog känna mig fram lite vad som funkar men eftersom jag har kunnat börja skriva mer de senaste veckorna märker jag hur gott det gör mig och varför samla de texterna på hög bara för att? Så nu kör vi igen tänker jag. Välkommen tillbaka in i mitt huvud och till det här hörnet av internet igen!

Minibossen är här

Hej och välkommen till ett specialavsnitt av Möt en boss. Nu är han nämligen här, minibossen: möt Vilde Stymne Löfvenhamn!

Så roligt hur livet kan bli helt annorlunda och ändå kännas som om det alltid varit såhär.

Vår lilla stormpojke som kom illvrålandes den 17 februari. Han slog upp ögonen direkt när han lämnade min mage, vägde 2844 gram och var 49 centimeter lång. Nu har fem veckor snart gått och en kan typ se hur han växer för varje dag. Och kanske är det IVF-processen som spelar in, kanske är det nybörjartur eller att vi har en snäll bebis men hitintills har bebisbubblan mest bestått av eufori och fåniga leenden. Såklart är det också stresspåslag, hormongråt och oro med i bilden men de stunderna är mestadels små, skarpa skuggor orsakade av sömnbristen som är rätt brutal.

Mest är jag uppslukad av det lilla. Gesterna och rörelserna som jag känner igen från när han låg i magen. Minerna och ansiktsuttrycken som avlöser varandra när han är vaken. Hans klara blick och doften! Mhm, hans doft som är som knark... De timmar om natten när vi inte sover ligger jag bara och luktar på honom.

Frågade för övrigt en sköterska på BB "Hur många timmars sömn är det rimligt att offra för att man inte kan sluta titta på sin bebis?"  och hon  skrattade mjukt och sa "många". Och det är dem för ingen av oss får som nog av att titta, ta och pussa på honom.

Dagarna och nätterna rasslar förbi samtidigt som timmarna känns långa. Den rastlösa rehabiliteringen som, precis som vanligt i mitt fall, behöver göras med ena handen på handbromsen. Men samtidigt som allt känns annorlunda och skört känner jag mig fortfarande som mig själv. En lättnad och glädje i det med även om amningen gör mig mer glömsk än vad jag någonsin har varit förut.

Hans namn, Vilde, betyder liten kämpe och det råder det inget tvivel om att han är med tanke på att det var han av det enda av 23 embryon som kom ända hit. Vilken resa det har varit och tacksamheten spiller över på allt annat.

Jag har börjat skriva så smått igen igen. Enstaka rader och stycken i mobilen men jag tänker att de får stanna där lite till. Vill fortsätta vara inbäddad i den här bubblan och njuta av den. Vi ses längre fram igen när jag känner mig mer redo att använda hjärnan till mer än vår vackra, ljuvliga lilla bebis. Stor kram!

In i bebisbubblan!

Nu mina vänner, nu är det dags för mig att ta klivet in i bebisbubblan fullt ut! Jag vill passa på att ta det extra lugnt, få det sista på plats och vara i nuet. Men innan jag gör det vill jag passa på att tacka för responsen på gårdagens inlägg: tack! Jag har på bara det här dygnet redan hunnit ha flera fina samtal om olika sätt att lägga upp sin föräldraledighet på som både stärkt och peppat mig i min övertygelse om att vi kommer att hitta ett sätt som blir bra för vår lilla familj.

Är innerligt tacksam för att jag har kunnat jobba hela vägen in i mål även om jag inte har kunnat göra det på heltid de här sista veckorna. Det har helt klart varit en upplevelse att få vara gravid och jag vet inte om jag egentligen är redo för nästa kapitel men ja, nu är det här!

Det kommer säkerligen en liten uppdatering här och där framåt, här och kanske på Instagram/Facebook. Jag vet bara inte när eller med vad just nu utan tar det allteftersom ork och energi finns. LinkedIn är utloggad och i morgon Instagram med. Mejlens autosvar är påslagen och allt stort är typ på plats innan the B-day kommer. Alla stora känslor är med och vibrerar men livet värmer precis som vetskapen att det är jag och mitt livs kärlek som kliver ut i det här nya, helt okända tillsammans. I’ll see yah on the flipside!

Skälvande mark

God morgon! Hur mår du idag? Här känns det som att marken skälver lite - inte på grund av någon naturkatastrof eller att något dåligt har hänt - det är bara den annalkande livsförändringen som känns i hela kroppen.

Nu är magen verkligen rejäl och tung, haha.

Under de kommande dagarna kommer jag att avrunda allt vad jobb heter för att sedan ge mig helhjärtat in i bebisbubblan. Därför är veckan å ena sidan intensiv och å andra sidan kortare än vanligt…

• En chefsrådgivning

• Möte om ledarskapsutbildningar för hösten

• Ha ett annat möte om framtida bokföring (skulle varit förra veckan men blev framflyttat till nu)

• Bossbrudsjobb

• Lite bloggande

För att inte tala om det mentala och emotionella förberedelsearbetet som ständigt pågår, hehe. Blir bra detta! Och säkerligen dagar att minnas. Ska du göra något särskilt denna februarivecka?

16:19

Hej från nuet! Två dagar av tre den här veckan har det varit strålande solsken snudd på hela dagen här nere i södern och även om det alltid brukar komma mer snö i februari så har ljuset känts som ett fantastiskt framtidslöfte. Det kommer en vår och en sommar till. Samtidigt svider det i maggropen att följa nyhetsuppdateringarna från Turkiet när vår bebis glatt paddlar på inuti mig medan jag läser om en kvinna föder sitt barn i rasmassorna och avlider medan hennes bebis kan räddas. Kan du avvara något till UNHCR, Läkare utan gränser eller annan organisation som hjälper drabbade? Gör gärna det du med. Allt räknas.

Å ena sidan så känns dagarna sådär skönt långa och lugna. Å andra sidan går de så fort. Redan har halva veckan gått liksom?

Och så kan man inte sluta leva för det. Så jag skrotar runt i vår trädgård. Glad över solskenet. Tacksam för vår lilla bebis. Lycklig över att få bo i vårt gulliga lilla hus som verkligen är vår tryggaste vrå här i världen. Jag har hittat en väldigt skön lunk om dagarna nu där jag kan variera vila med rörelse och hjärngymnastik och det är göttigt att känna hur energidepåerna fylls på trots att magen är tung och förvärkarna blir fler. Hur mår du och hur har du det?