Det känns avlägset, men för sju år sedan idag gick jag in i väggen. Har skrivit om det förut så tänkte inte uppehålla mig vid det. För nu känner jag verkligen att det var länge sedan det hände. Och ja, mycket har hänt sedan dess. Det brukar sägas att man aldrig blir densamma efter en utmattning och det stämmer absolut, jag har noll intresse av att leva såsom jag gjorde en gång till. Men, sedan en liten tid tillbaka så känner jag mig mer som mig själv, som jag en gång var, än vad jag har gjort på väldigt länge och det… Det är verkligt befriande och för mig betyder det att jag är nästan frisk från min utmattning. Hah, förstår om det kan låta banalt men för mig så känns det så himla stort. Äntligen!

Läs mer: Den utbrändes rehab-team

Selfie
Det är och har varit en lång väg mot att bli frisk från utmattningen men det händer och ingen är gladare för den än jag.

Nästan frisk från min utmattning

Jag minns inte i skrivande stund om vi har pratat om det förut men på många sätt har jag känt att livet före trettio var rätt… Ansträngande. Grymt bra på många sätt men också prövande med olika former livskriser som påverkat och präglat mig. Efter trettio har det däremot varit rätt så odramatiskt (och som jag njuter av det!) så nu, när utmattningen har börjat lätta ordentligt, jag har hittat hem i karriären och i vårt underbara lilla hus, så känns det som att ett nytt kapitel i livet inleds. Och jag känner igen mig själv mer.

Jag känner igen min spralligare syn på livet. Jag dansar och sjunger mer. Är spontan. Har roligare. Orkar mer. Kanske inte mycket men mer. Bakslagen är få och om de kommer så har ansträngningen dit varit betydligt större än tidigare. Jag känner mig inte heller så sorgsen. För det har varit en sorg dessa år att vara sjuk. Att inte få leva fullt ut. Inte orka med.

Innan har jag alltid varit fysisk aktiv, tränat och använt min kropp. Inte för att jag någonsin har varit särskilt stark men alla år i stallet gjorde mig ändå seg. Och visst, den staminan är inte på långa vägar återställd (om den någonsin blir det) men jag märkte en tydlig skillnad nu efter sommaren. Jag är lite mer uthållig fysiskt nu och ord kan inte beskriva glädjen över att kunna känna lite styrka i musklerna igen. För den finns där även om den inte varar så länge.

Läs mer: Skillnaden mellan att vara överarbetad och utbränd

Selfie
Ska bli så spännande att se hur jag kommer att må om ett år eller två och vad för framsteg som har skett då.

Tiden det tar

Det är 3,5 år sedan jag började jobba heltid igen och nu… Nu är jag inne på upploppet på min rehabilitering. Under hösten kommer jag att trappa ner min sjukgymnastik och börja gymma i stället. Om, och när, M’s arbetstider kanske ändras så kan jag börja rida igen. Nu är det dessutom bara två terminer kvar av skolan, fatta hur mycket mental frihet jag kommer få efter det? Gaaah, så skönt det ska bli. Men ja, att bli frisk från en utmattning tar tid. Framförallt om man gör som jag och tar yttervarvet eftersom man är för envis för sitt eget bästa.

Vad säger du som läser? Har du varit utmattad och tagit dig ur det? Är du inne i det eller är du en av de lyckliga som undkommit fällan?