Relativt ofta så brukar jag få nya insikter om mig själv (vilket har blivit ett stående skämt här hemma nu) och i söndags när jag låg på massagebänken så var det dags för en ny pollett att trilla ner. Känslan av att en ny livsläxa börjar ta form. Men innan vi går in på det påminner vi oss om kontexten. Det är nu 7,5 år sedan jag gick in i väggen, 6 år sedan jag blev sjukskriven och 4 år sedan jag började jobba heltid igen.

Idag benämner jag mig som nästan-frisk och anledningen till att jag inte är helt framme än är för att jobb tidigt behövde prioriteras före att bygga upp kroppen fysiskt igen. Det här har jag ägnat i alla fall tre år att råda bot på och började äntligen se fina resultat av det fram tills perioden innan jag skadade armbågarna.

Läs mer: Varför jag blev utbränd

Sunset
Tänk vilken resa man gör ändå under livet. Är verkligen milsvid skillnad på Clara 24 år och Clara 34 år. För tio år sedan var det inte ofta jag satt såhär och njöt bara för att jag kände för det där och då. Ska bli roligt att se hur en kommer att vara om 10, 20 eller 50 år!

En ny livsläxa börjar ta form

Jag brukar försöka att undvika att romantisera bilden av utmattningen eftersom det är en sjukdom som suger stenhårt och en erfarenhet som jag på många sätt hellre hade varit utan. Men, samtidigt så känner jag också en viss tacksamhet över sakerna som jag lärde mig under traumat som den innebar. Dels så fattade jag att livet inte går ut på att jobba. Dels så förstod jag – både intellektuellt och emotionellt – att mitt människovärde inte har ett dugg att göra med vad jag jobbar med eller presterar.

Vilket är anledningen att jag tycker det här året där jag jonglerar skola, jobb och konsultuppdrag parallellt är så påfrestande. Inte bara för att det är ansträngande utan för att det inte linjerar med mina värderingar: jag vill inte jobba så mycket som jag gör nu. Men eftersom det är några ynka månader tills jag är klar nu så kämpar jag på och tycker, min skada till trots, att det funkar rätt så bra. De senaste veckorna har jag till och med börjat kunna slappna av i detta och börjat tro på att jag kommer att kunna klara av det här på ett sjyst sätt. Och som vanligt när jag börjar slappna av så händer det något.

Läs mer. Skillnaden mellan överarbetat och utbränd

Mitt i skeendet

Den här veckan har jag fått ondare i armarna igen och känner därmed en stress inombords som mycket beror på smärtan men som också är något annat och det var på massagebänken som det kom till mig. Det här är nog min tredje livsläxa från utmattningen. Att känna mig avspänd, både emotionellt och fysiskt, även i farten. I dagsläget är det definitivt det senare som är bekymret för min stackars kropp på grund av alla muskelspänningar jag har. Det återstår såklart att se om detta blir någon livsläxa eller inte. Men oavsett hur den slutar så är jag onekligen mitt inne i en slutfas som i sin tur är början på något nytt. I can feel it.

Och ja, det är egentligen alldeles för tidigt att dra några slutsatser än. Samtidigt kändes det fint att få skriva av sig mitt i skeendet och det ska bli spännande att blicka tillbaka och se vad som hände egentligen. Det allra mesta blir trots allt ofta klarare i retroperspektiv.

Vad säger du som läser och har erfarenhet av utmattning, vilken eller vilka var dina största lärdomar från detta?