35!

Kände ett behov att få skriva av mig lite här i bilen på väg från Mora och sedan dog batteriet så detta avslutas från soffan i Åre. Kan inte riktigt fatta att jag är 35 nu. 35! Hur vuxen kan man bli och fortfarande känna sig som 25? Samtidigt känns det väldigt fint.

Jag är på en bra plats i livet och känner mig ändå väldigt... tillfredsställd. Jag har hunnit med rätt mycket under de här första trettiofem levnadsåren. Lärt mig mängder - både om mig själv och andra. Blivit aningens klokare. Haft lyxen att få träffa mitt livs kärlek och flytta till hus. Ha fantastiska vänner och en familj som jag inte vill leva utan. Både bli klok på vad jag vill jobba med när jag blir stor och börjat skapa det. Låter kanske skrytigt och perfekt. Det är det inte. Däremot väldigt privilegierat och jag är så tacksam för det och tar det inte ens lite för givet.

Kommer i och för sig att väga upp min nya ålder med att hänga i Åres barnbackar hela veckan. Så helt gammal är jag inte!

35 - är det nu livet börjar?

Fick en kommentar på Instagram igår som sa att det är efter 35 som livet börjar. Och den gick verkligen rakt in i hjärtat på mig eftersom det är så det känns. Som att jag håller på att runda av ett kapitel och lägga grunden för ett nytt. Känns spännande! Vi får se vart det bär av och vad de kommande åren kommer att innebära. Jag är inte utan åldersnoja och känner mig gammal rätt ofta. Samtidigt, när jag funderar på vad jag har upplevt hitintills så känner jag mig ibland som 135 och då blir jag ju plötsligt som ung igen, hahaha.

Hur känner du? Matchar du din ålder eller känner du dig äldre eller yngre?