Hantera akut besvikelse
Hej söndag. Jag hoppas ni mår bra idag. Sitter och funderar lite på det här med känslor. Vet med mig att jag inte är den enda här som klassas som känslomänniska. Som är högkänslig, känner mycket och kan pendla snabbare än vad medvetandet hänger med mellan olika känslor. I mitt tidigare, mer stressade liv, var jag rätt så bra på att stänga in vissa av de känslorna som man helst inte vill känna: sorg, besvikelse, ilska. Idag är jag bättre på att låta bli det, främst för utmattningen har dragit ner sträckorna mellan känslor till bare minimum. Däremot är besvikelse är en känsla jag fortfarande har lite svårt för. Blir som tur var sällan besviken men de gånger det är något som känns viktigt kan jag bli riktigt golvad av den.
Dock har jag kärt mig nu att den, som allt annat, också går över. Jag behöver ett par timmar eller något dygn på mig att bearbeta den bara. Måste älta, muttra och svära över att det inte blev som jag ville eller hoppades. Sedan blir det bra igen och mitt vanliga optimistiska, jäklar anamma återvänder. Känns som en bra taktik för min del i alla fall och i efterhand kan det rent utav bli svårt att tänka mig att jag tog det så hårt. Just för att det är bearbetat och klart.Men det är mitt sätt att hantera akut besvikelse - har du några tips att dela med dig av? Eller är jag den enda som drabbas av detta någon gång då och då, hehe?
