Att orka vara spontan
Jag har nog alltid varit rätt så impulsiv. Gillar att hoppa på saker och har en rätt så kort startsträcka men i och med utbrändheten försvann all ork till att vara spontan. Den inte bara försvann utan blev rent utav läskiga och ångestframkallande. Klarade inte av någonting som inte var planerat och genomtänkt ett tag när jag var som sjukast. Men under det senaste året har jag märkt att mitt behov av just spontanitet och äventyrlighet har ökat nästan exponentiellt. En högst naturlig reaktion efter att känt sig som Törnrosa i en tid. Men jag har ändå inte haft riktig med ork för att kunna göra något åt saken. Förrän nu.
Små, små äventyr
Till exempel som när jag för några veckor sedan bestämde jag mig en solig eftermiddag spontant för att sticka iväg själv och tälta en natt för att fota lite i morgonljuset.
Häromdagen blev det en spontant påkommen lunch i solen i fin miljö.
I veckans september-sommarvärme stannade jag till vid min pärla till skogssjö på vägen hem från kontoret. Det här stället är verkligen som balsam för själen.
Som faktiskt slutade med ett spontandopp. Lugnt, stilla och bara underbart att få njuta av solskenet. Himmelskt.
Och även om det är larvigt små saker som jag tar mig för ger de en enorm känsla av frihet. Både när jag gör dem och när jag tänker tillbaka på de stunderna. Hehe, känner hur det spritter i kroppen bara att skriva om dem nu.Så min läxa blir att fortsätta vara lite spontan i vardagen då och då. Men också att att tänka tillbaka på de stunderna med jämna mellanrum efteråt. De ger en så fin guldkant på vardagen och är så lätt att prioritera bort när allt går i hundranittio knyck. Har du gjort något spontant på sista tiden? Vad var det?
