Milstolpen: Gå på Gröna Lund

En av de saker som jag upplever har varit jobbigast under åren som utmattad är sorgen över att inte kunna göra saker som jag velat. Focoult talade om själen som kroppens fängelse men för min del har kroppen många gånger känts som ett fängelse, en upplevelse som jag vet att fler utmattade kan känna igen sig i.

Stunderna när minnet svikit en. När minsta lilla ansträngning känns som en timmes body pump-pass. Att inte kunna läsa ordentligt eller, för den delen, inte orka läsa på engelska för det slutar bara med en enda hjärngröt. Under de första familjemiddagarna med M’s familj behövde jag sova efter varmrätten för att jag var så trött. All matthet, trötthetsvärk och för att inte tala om all migrän jag stått ut med under alla utmattningsår.

Som tur var har jag knappt alls dessa problem längre. Är och behöver vara mån om min energi så att inte ta ut mig men att ha migrän en, två gånger per månad är verkligen inte samma sak som att ha den sex dagar i veckan. Och som jag skrev häromveckan känner jag mig mycket mer stark och tålig numera. En milstolpe som bevisat det ytterligare nu utöver min ridning, träning och att jag jobbar fullt ut? Det var fredagens besök på Grönan och det har såklart ingen påverkan på mänskligheten – men för mig var det sjukt betydelsefullt.

På förhand var jag lite nervös inför hur det här roliga som väntande skulle påverka mig. Skulle jag åka på migrän under kvällen eller efteråt? Skulle jag bli helt slutkörd av ansträngningen? Åka på tröttvärk?

När det kommer till åkattraktioner kan det tilläggas att jag lider av den kassa kombinationen: adrenalinjunkie + skraj för att åka saker. Framför allt om de är superhöga och än mer om de snurrar. Jag vill alltså gärna åka men håller på att dö av ångest på kuppen första och ofta andra gången jag gör det. De första berg och dalbanorna, Jetline och Twister, var en bra uppvärmning och lagom jobbiga för nerverna. Var rejält yr efter varje tur men det kändes okej!

Sedan var det dags för debuten i Monster och hela stunden i kön bestod av att varva ångestskrattande med hyperventilerande, en dunkande puls och att försöka bli försäkrad av T att jag visst skulle överleva detta. Vilket såklart belönades med dåliga skämt i stil med att ”jag säkert skulle göra det så länge inte bygeln släppte” etcetera. Men ja, jag blundande och skrek mig igenom hela första rundan men sen var jag ändå såld och i slutändan blev det två åk till och en ny favoritattraktion korats. Jag kunde även ta mig igenom Kvasten och annat kul och yrseln bara minskade mer och mer efter varje åktur. Dock bromsade jag mig inför Insane, Fritt fall och Ikaros men i gengäld känner jag mig väldigt sugen på att testa dem nästa gång vi gör det här.

Summa summarum kändes hela kvällen som ett enda långt asgarv och dessutom fick jag återuppleva samma ljuvliga känsla som efter mitt första fallskärmshopp: den där varenda fiber i kroppen bara slappnar av fullständigt och ett särskilt lugn infinner sig.

Så nöjd bossbrud på tåget på vägen hem och jag kan knappt bärga mig tills jag får göra något liknande igen.

Och trots att Gröna Lund-besöket var högljutt, intensivt, fullt av folk och åtföljdes av promenerande och pubhäng vaknade jag nästa morgon och kände mig… Pigg! Lite upplevelsebakis men absolut inte farligt. Så inte nog med att jag fick göra något som jag har dagdrömt om länge, länge – det blev dessutom lika roligt som jag hade hoppats och trott och jag kunde dessutom göra det och må bra hela vägen under tiden och efteråt. Vilket såklart känns som en jordskredsseger! Jag åkte dessutom inte heller på något bakslag när jag kom hem på lördagen utan det här blir en kväll jag ska minnas och bära med mig länge.

Känner att jag tar de där sista stegen mot att känna mig som Clara 3.0 nu - som frisk efter utmattningen. Den första versionen jobbade sig sjuk. Clara 2,0 lärde sig sin läxa, lade om livet och läkte ut utmattningen så mycket som möjligt. Men nu har nästa fas börjat, den där utmattningen såklart kommer att finnas med i min historia men inte längre definiera mig och det jag gör på samma sätt. Det här Grönan-hänget var absolut ett bevis på det även om jag inte är framme riktigt än!

En vecka i Vemdalen

Jag vet inte om ni vet det men förutom någon enstaka skidsemester som barn har jag, innan jag träffade M, aldrig åkt skidor. Nu var vi i väg för tredje gången och för första gången i Vemdalen.

Kan avslöja att jag definitivt såg coolare ut än vad jag kände mig på skidorna men är fortfarande mallig över framstegen som jag gjorde!

När veckan började var jag jätterädd för sittliftar (pga en hemsk sittliftsdebut för ett gäng år sedan), kunde inte svänga med båda skidorna i marken och vågade inte åka fortare än promenadtakt. Spola framåt fem dagar, en skidlektion och en fantastiskt stöttande fästman senare så har jag åkt sittlift flera gånger om och blivit betydligt snabbare, stabilare och kan typ svänga ordentligt också. Ett mikroskopiskt kliv för mänskligheten men jätteskutt för mig.

Vemdalen var ett charmigt ställe men jag är glad att vi inte var där på en sportlovsvecka. Vågar knappt föreställa mig hur mycket folk det skulle vara där då.

Om man vill utvecklas på riktigt kostar det sin beskärda del av ansträngning. I mitt fall i form av svett, ett gäng krokodiltårar, skräck och värkande muskler. Om det varit värt det? Åh ja, och jag hade gärna gjort det igen. Kände mig inte alls klar nu när vi åkte hem. Tvärtom dagdrömmer jag om ännu fler skidupplevelser och hur nästa gång kommer att gå ännu bättre eftersom jag lär vara fysiskt starkare och därmed ännu bättre rustad att kunna åka än mer. Vem vet, en dag kanske jag kan lämna barnbackarna för ännu högre (och ännu mer läskiga) höjder?

Efter många dansande nerver, övning och ett par rädslotårar så lyckades jag till slut åka hela vägen nedför den här toppen.

Älskar verkligen den här typen av aktiv semester. Att vara ute mycket, röra på sig och att få bo och umgås med kompisar är en mysig kombination. Nu har jag dessutom hittat en skön rytm där jag har åkt ett par timmar på förmiddagen, sovit och vilat på eftermiddagen och sedan ätit och spelat spel på kvällen. Lägg till en eller två timmars arbetstid på eftermiddagen så är det pretty much en perfekt vardag va? Haha, drömma kan man ju. Men ska bli kul att se när och var nästa vinteräventyr blir av, jag längtar redan!

Någon annan här som lärt sig åka skidor i vuxen ålder? Vore kul att höra era tankar och reflektioner om era lärdomar på vägen!

Friluftsliv i vardagen

När jag ska beskriva mig själv så brukar jag konstatera att jag är en ledarskapsnörd och naturknarkare. Dramatiskt uttryckt kanske men likväl sant. Jag älskar livet inomhus under en hög av täcken och filtar. Men jag mår ändå bäst med friluftsliv i vardagen. När jag får andas frisk luft och bara höra trädsus och fågelkvitter. Som tur var är min bättre hälft likadan och har introducerat mig både till vandring och tältning och paddling. Och nu bor vi äntligen så att vi har naturen nära, nära. Det var tveklöst det vi dagdrömde mest om när vi letade efter vårt lilla hus.

Det gör ju så jäkla gott för både kropp och själ att få komma ut såhär till vardags.

Friluftsliv i vardagen

Nu i sommar har det förstås varit väldigt mycket fokus på huset och trädgården. Att städa, rensa, röja upp och förstås också njuta av allt det här vackra vi bor i. Men nu när hösten anlänt på riktigt så har vi börjat ge oss ut i naturen mer och upptäcka våra nya hoods. Med facit i hand så har vi också konstaterat att vi ur den aspekten gärna hade levt ännu längre ut i skogen. Samtidigt är det så värt att bo där vi gör och därmed ha kollektivtrafik nära till hands eftersom jag reser runt så mycket. Så nu har vi lite av de bästa världarna. Grymt lyxigt och det ska bli spännande att se om vi märker någon skillnad i vårt välmående av att vara ute mer även när vår mest nykära-fas har lagt sig, hehe.

Vad säger du som läser, är du en inne- eller utekatt?

Livet är ett äventyr

God afton! Hur är det? Den här arbetsdagen gick verkligen inte som jag tänkt mig. Skulle egentligen få ihop och upp inlägget om ledarskapstrender men tji fick jag. Dagen har bara sprungit ifrån mig och nu har jag inget stadigt internet heller så får se om dessa rader hinner nå er innan det är läggdags. Livet är ett äventyr på flera plan, hehe.

Livet är ett äventyr

Har i och för sig inte så himla mycket att säga idag. Mer än att jag är helvetiskt glad över att jag har fått uppleva Åre och Winter Workation. Dessa dagar har varit så givande på så många olika sätt.Att få nya vänskapsrelationer, att få fördjupa andra. Men också att få landa lite mer in mina insikter om hur jag vill jobba framöver, vad jag behöver göra och vad jag ska göra annorlunda. Har fått asgarva sådär innerligt med hela kroppen, bli adrenalinrusig och bli påmind om hur det känns att vara alldeles tyst och lugn inombords. Världen är så jävla vacker och jag är så tacksam över att få upptäcka lite mer av den varje dag.Ristafall var ju en helt magisk plats...Har en massa, massa bilder från dessa dagar men nu svajar uppkopplingen igen så får återkomma med dem. Men får du möjlighet att besöka Åre (och inte har gjort det än)? Åk, bara åk! Jag kommer definitivt att komma tillbaka för att besöka denna fantastiska natur igen.Hela vistelsen har varit över all förväntan så stort tack till alla underbara kollegor och sponsorerna Åre Holiday Club, Åreguiden och Åre SkiStar för det!Nu är vi dock i Gävle och väntar gör en lång natt på nattåg och sedan är jag äntligen hemma hos min fina, fina sambo och de små odjuren igen. Ska bli så fint.Har du varit i Åre förr? Finns det några fler platser runtomkring som en bör besöka nästa gång man är där?

En middagslur bland trädtopparna

Hej allesammans! Hur mår ni? Har ni haft en bra helg? Här är det himla fint även om jag har mer höstkänslor i kroppen än semesterfeeling. Sommaren: vad hände?! Vädret har varit riktigt tråkigt senaste veckan men vi har som tur var haft det mysigt ändå. Har sovit enormt mycket, typ tio timmar per natt plus lång middagslur, och varit konstant hungrig så jag gillar läget, äter, sover, är social och försöker att chilla så mycket som möjligt!

Semesternöjen

En massa brädspel och några små utflykter har det blivit också (så hon har redan börjat checka av sina #100målattnå). Igår körde vi till exempel upp till Söderåsen. Jag kan avslöja att jag, som stockholmare uppvuxen på Dalarö, kan ha råkat klanka ner på Skåne emellanåt för att här inte finns någon skog och att här är alldeles platt. Det stämmer förvisso överlag. Men när jag blev introducerad inför Söderåsen för ett år sedan måste jag erkänna att jag hade lite fel, för här är det allt annat än platt och det finns mer än tio träd på samma kvadratkilometer, hehe. Här är dessutom väldigt fint och det här blev en härlig dag som jag kommer bevara i hjärtat länge framöver.Den här söta lilla sjön hälsar en välkommen när en kommer hit. Inte fy skam.And up we went. Tji fick jag för "inga backar" ;)Utsikten från Hjortsprånget, i höjd med trädtopparna.Så maffigt även om ravinen inte syns så tydligt i all grönska.Skånsk sommaridyll!Bara att njuta...Sedan gick vi vidare och landade här, mitt emot utsiktsplatsen på andra sidan ravinen. Och lagom till vi kom drog fram fikat tittade solen fram så vi kunde njuta ordentligt av gifflar, hångel och grönskande utsikt.När fikat var slukat var det dags för en middagslur. Underbart att sova till vindens framfart genom ravinen vid våra fötter och sedan vakna upp till denna syn.På vägen ner gick vi förbi detta träd plågat med folks minnen.Och sedan var vi tillbaka vid sjön igen!Så var den söndagen till ända och det är dags för en ny vecka. För min del innebär det fortsatt semester men också en hel del bloggande. Här tänkte jag att vi ska fortsätta snacka om (surprise!) ledarskap i olika former: till exempel om hur den med en chefsdröm kan använda sina sociala medier i arbetet mot drömjobbet. Och vad är egentligen skillnaden mellan en chef och en ledare?Ha en härlig måndag så hörs vi igen snart!Clara