O som i Oumbärlig
Sedan ett gäng år tillbaka har det tyvärr rått en trend att en ska göra sig oumbärlig på jobbet. Det är få gånger som jag säger att jag avskyr något – men den trenden avskyr jag verkligen. Förmodligen eftersom det bland annat var min oumbärlighet som bland annat bidrog till att jag blev sjuk i utmattning en gång i tiden.
O som i Oumbärlig
Oumbärlighet är direkt skadligt och tveklöst ohälsosamt på flera olika nivåer:
För individen
Även om det kan låta som ett bra argument vid löneförhandlingarna att vara oumbärlig så är det sällan positivt i längden för individen. Att vara den enda som kan vissa saker, veta rutiner eller göra jobbet innebär dessvärre ofta också att du sällan kan vara borta från jobbet. Inte ledig, inte sjuk. Inte sällan blir arbetsbördan också större eftersom ingen annan riktigt vet vad eller hur mycket du jobbar och riskerar därför att lasta på dig än fler arbetsuppgifter vilket på sikt kan tära på ens hälsa och arbetsmiljö. Oumbärlighet påverkar sällan heller bara individen utan beroendet av en viss person spiller också över på…
Arbetsgruppen
Oumbärliga personer riskerar nämligen också ofta att bli flaskhalsar om hen har en slev med i många olika soppor. Inte minst om personen arbetar som ledare och blir överhopad med arbete på grund av sin oumbärlighet. Att information fastnar och att alla beslut behöver fattas av en enda person som kanske inte hinner med att fatta dem är tidiga varningssignaler på det vilket tids nog också kommer att försvåra för…
Organisationen i stort
Organisationen som helhet står nämligen också som förlorare när enstaka personer blir oumbärliga. Dels för att det blir ett större kompetenstapp om personen slutar eller sjuk. Dels för att motivationen och engagemanget hos de övriga medarbetarna sjunker som en gråsten om ledarskapet inte hinns med.
Vad säger du som läser? Har du någon gång varit, är eller sett någon annan vara oumbärlig och sett några av dessa baksidor IRL?
