Liten på jorden men likväl här för att leva

Jag älskar landet och jag älskar storstan. Det har nästan alltid varit så. Den ena foten i skogen och den andra på pulserande asfalt. Det är därför livet jag lever idag gör mig lycklig. Att få bo på landet men besöka storstäder är så lyxigt, roligt och rofyllt. Som det bästa av två världar!

Ett dockhus bland många andra.

Något som fascinerar mig väl i Stockholm är hur liten en känner sig när man rör sig bland så många andra. Hur lägenheterna är staplade på varandra och varje hus rymmer hundratals liv som utspelas parallellt. All kärlek, alla bråk, alla skratt och alla tårar. Det vackra och det fula med mänskligheten. Genom fönstret kan jag se hur det tittas på sport och Selling Tampa, middagsstök och ommöbleringar. Livet i det allra vardagligaste och det ger mig samma känsla som att flyga. När planet lyfter och alla hus ser ut som miniatyrer med små plastträd och gräsmattor runt omkring sig. Det påminner mig om hur liten jag på jorden och att jag likväl är här för att leva. Att min plats också finns här i myllret av alla andra liv som levs samtidigt som mitt.

En svindlande tanke såhär en regnig torsdagseftermiddag.