Nu har det gått en och en halv månad sedan som mitt “lite ont i armbågarna” urartade i att händerna svullnade upp som ballonger och det skar av smärta i hela mina armar. Maximal otur konstaterade arbetsterapeuten och mitt tre veckor långa jullov flöt ihop i en dimma av smärtor, Naproxen och stresspåslag. När det var som sämst behövde Mackan mata och borsta tänderna på mig och förutom lite kompis- och familjehäng och ett gäng besök hos min massör har jag i princip bara suttit i soffan och tittat på TV. Inte riktigt min grej. Definitivt inte hela dagarna i ända, haha.

Dessutom upplevde jag att det var en rejäl skillnad från när jag var utmattad. När jag var sängliggande då så var ju även huvudet trött – den här gången hade jag ändå full, och rätt uppskruvad, mental kapacitet som frontalkrockade med min fysiska oförmåga. Vilket tyvärr satte sig rejält på huvudet. Var så grinig och frustrerad. Stressad och orolig. Visste ju redan då att det närmsta halvåret kommer att bli tuff arbetsmässigt och ja, hur skulle det gå utan armar? Så för en gångs skull ifrågasatte jag bara inte om jag kommer att klara det här med att ta min examen, fixa mina kunduppdrag och fortsätta driva företaget. Jag var panikslagen och blev övertygad om att jag inte kommer att kunna göra något alls utan stupa här på upploppet. Lägga ner alla mina drömmar och ambitioner med företaget. Börja söka jobb. Kände inte heller igen mig själv i alla dessa tankar och känslor vilket i sin tur var ännu mer frustrerande, vilket i sin tur gjorde mig ännu mer stressad och så vidare. Inte ens det hoppfulla beskedet att jag kommer att bli återställd hjälpte särskilt mycket när det var som sämst.

Det som till slut gjorde det var när jag i början på januari läste en rad hos Wilda, som lever med både utmattning och fibro, om smärtmonstret. Då fattade jag att det var smärtan som brutit ner mig så och det med ens lite lättare att hålla all den där tvivlen på min förmågor på avstånd. När jag sedan när jag kunde börja sova igen några dagar senare… Wow! Det kändes som om jag blivit överkörd och tuggad på men att jag ändå hade lyckats resa mig upp och slå smärtan på käften. Ett litet framsteg i sammanhanget men det kändes stort där och då.

Nu, ytterligare några veckor senare har jag fortfarande ont men rör mig mellan 1 – 5 på smärtskalan i stället för ständigt ligga på 8 – 10. Jag stretchar nästan varenda morgon, gör min sjukgymnastik, stinker av tigerbalsam och försöker att ligga på spikmattan varje kväll utöver massagen som är det som hjälper mest. Om två veckor har jag äntligen också en tid hos en fysioterapeut som jag hoppas kan hjälpa mig med det massagen inte kan göra. Jag jobbar men långtifrån fullt ut. Arbetspassen blir också mer utspridda eftersom jag måste pausa mellan jobbstunderna och jag försöker diktera så mycket som möjligt eftersom att skriva på datorn och mobilen gör så ont i händerna och fingrarna. Samtidigt som jag också försöker skriva för att vänja händerna vid belastningen det innebär.

Och jag vet allvarligt talat inte riktigt vad jag vill med detta blogginlägg. Det var faktiskt bara skönt att få skriva av sig om det som varit. Förhoppningsvis kommer jag aldrig behöva uppleva något liknande igen. Sedan vill jag också vara tydlig med att jullovet inte bara var kolsvart. Det har inneburit så mysiga stunder med, inte minst under weekenden i Malmö som M fick av mig i julklapp. Den var magisk på alla sätt och vis. Och nu med två-isch tredjedelar gjorda av tentan som det är sådan tidspress med så känner jag mig ändå rätt optimistisk och lugn. Även om det är fem tuffa månader som jag har framför mig så kommer jag (förhoppningsvis) att greja det hela vägen. Ett steg i taget.

Till alla er som lever med kronisk smärta och värk – jag känner så innerligt med er. Fan vad du är stark som genomlider det. Jag kan inte ens med dessa erfarenheter försöka föreställa mig hur det är men skickar kubikmeter av kärlek, omtanke och beundran för dig som kämpar med det. Och förstås, till alla er andra med. Alla har vi våra strider och saker vi kämpar med under livets gilla gång. Heja oss!