Kategori: Personlig utveckling (Sida 2 av 26)

När smärtan äter upp en men du lyckas ge den en smäll på käften

Nu har det gått en och en halv månad sedan som mitt “lite ont i armbågarna” urartade i att händerna svullnade upp som ballonger och det skar av smärta i hela mina armar. Maximal otur konstaterade arbetsterapeuten och mitt tre veckor långa jullov flöt ihop i en dimma av smärtor, Naproxen och stresspåslag. När det var som sämst behövde Mackan mata och borsta tänderna på mig och förutom lite kompis- och familjehäng och ett gäng besök hos min massör har jag i princip bara suttit i soffan och tittat på TV. Inte riktigt min grej. Definitivt inte hela dagarna i ända, haha.

Dessutom upplevde jag att det var en rejäl skillnad från när jag var utmattad. När jag var sängliggande då så var ju även huvudet trött – den här gången hade jag ändå full, och rätt uppskruvad, mental kapacitet som frontalkrockade med min fysiska oförmåga. Vilket tyvärr satte sig rejält på huvudet. Var så grinig och frustrerad. Stressad och orolig. Visste ju redan då att det närmsta halvåret kommer att bli tuff arbetsmässigt och ja, hur skulle det gå utan armar? Så för en gångs skull ifrågasatte jag bara inte om jag kommer att klara det här med att ta min examen, fixa mina kunduppdrag och fortsätta driva företaget. Jag var panikslagen och blev övertygad om att jag inte kommer att kunna göra något alls utan stupa här på upploppet. Lägga ner alla mina drömmar och ambitioner med företaget. Börja söka jobb. Kände inte heller igen mig själv i alla dessa tankar och känslor vilket i sin tur var ännu mer frustrerande, vilket i sin tur gjorde mig ännu mer stressad och så vidare. Inte ens det hoppfulla beskedet att jag kommer att bli återställd hjälpte särskilt mycket när det var som sämst.

Det som till slut gjorde det var när jag i början på januari läste en rad hos Wilda, som lever med både utmattning och fibro, om smärtmonstret. Då fattade jag att det var smärtan som brutit ner mig så och det med ens lite lättare att hålla all den där tvivlen på min förmågor på avstånd. När jag sedan när jag kunde börja sova igen några dagar senare… Wow! Det kändes som om jag blivit överkörd och tuggad på men att jag ändå hade lyckats resa mig upp och slå smärtan på käften. Ett litet framsteg i sammanhanget men det kändes stort där och då.

Nu, ytterligare några veckor senare har jag fortfarande ont men rör mig mellan 1 – 5 på smärtskalan i stället för ständigt ligga på 8 – 10. Jag stretchar nästan varenda morgon, gör min sjukgymnastik, stinker av tigerbalsam och försöker att ligga på spikmattan varje kväll utöver massagen som är det som hjälper mest. Om två veckor har jag äntligen också en tid hos en fysioterapeut som jag hoppas kan hjälpa mig med det massagen inte kan göra. Jag jobbar men långtifrån fullt ut. Arbetspassen blir också mer utspridda eftersom jag måste pausa mellan jobbstunderna och jag försöker diktera så mycket som möjligt eftersom att skriva på datorn och mobilen gör så ont i händerna och fingrarna. Samtidigt som jag också försöker skriva för att vänja händerna vid belastningen det innebär.

Och jag vet allvarligt talat inte riktigt vad jag vill med detta blogginlägg. Det var faktiskt bara skönt att få skriva av sig om det som varit. Förhoppningsvis kommer jag aldrig behöva uppleva något liknande igen. Sedan vill jag också vara tydlig med att jullovet inte bara var kolsvart. Det har inneburit så mysiga stunder med, inte minst under weekenden i Malmö som M fick av mig i julklapp. Den var magisk på alla sätt och vis. Och nu med två-isch tredjedelar gjorda av tentan som det är sådan tidspress med så känner jag mig ändå rätt optimistisk och lugn. Även om det är fem tuffa månader som jag har framför mig så kommer jag (förhoppningsvis) att greja det hela vägen. Ett steg i taget.

Till alla er som lever med kronisk smärta och värk – jag känner så innerligt med er. Fan vad du är stark som genomlider det. Jag kan inte ens med dessa erfarenheter försöka föreställa mig hur det är men skickar kubikmeter av kärlek, omtanke och beundran för dig som kämpar med det. Och förstås, till alla er andra med. Alla har vi våra strider och saker vi kämpar med under livets gilla gång. Heja oss!

Kommentera  |  3 gillar

Så börjar mitt jullov

Hejsan! Hur mås det? Jag har precis vaknat från en powernap på sofflocket och shit vad skönt det var. Är fortfarande rätt mör av smärtan i armarna och händerna så passar på att vila allt jag kan. Var dock hos en fantastisk arbetsterapeut idag så känner mig väldigt optimistiskt om att återhämta mig från skräpet inom sin tid. På det viset så börjar mitt jullov i rättan tid och jag ska verkligen ta till vara på de här lediga dagarna till max.

så börjar mitt jullov
Diagnosen för mina armbågar visade sig vara lite mer komplex än tennisarmbågarmed nerver i kläm, överbelastning och rejäla muskelspänningar men peppa, peppa kommer det att kunna bli bra igen så jag är galet glad.

Mitt jullov

Planerna för de kommande tre veckorna är alltså att göra noll och ingenting. Sova jättemycket, äta massa god mat, umgås, boka in massage och driva rundor. Kommer behöva plugga en del och jobba lite med Bossbrudar men annars ska hjärnan vila. Hade förstås tänkt att sammanfatta både året som gick och bjuda på ett inlägg med tillbakablickar från de senaste tio åren innan jag går på jullov men vet ni vad? Det får vänta till nästa år. Eftersom mina händer inte klarar av skriva så mycket på tangentbordet så känns det klokare att skjuta på det.

Men innan jag stänger ner vill jag förstås säga tack. Tack, tack, tack för det här året! Det är en sådan fröjd att hänga med er om dagarna och jag ser fram emot allt kul som kommer att hända nästa år. Om du får tråkigt på jullovet så kan jag varmt rekommendera dig att hänga runt här i bloggarkivet om du inte tillhör de av er som jag vet har gått tillbaka och läst allt i arkivet. Här finns många matnyttiga artiklar i gömmorna.

Vi ses igen i mitten på januari, den trettonde närmare bestämt. Och jag hoppas att du får en god jul och riktigt gott nytt år!

Kommentera  |  3 gillar

Första halvåret i huset

Ja, vart tar tiden vägen egentligen? Nu har vi levt det första halvåret i huset. Jag går fortfarande runt här och undrar vad jag har gjort för att förtjäna att bo såhär fint. Även om huslivet inte är lika rosenskimrande nu som när vi flyttade in, hehe, så är vi båda rungande överens om att detta var ett fantastiskt beslut.

Före:

House
När vi flyttade in såg det ut såhär. Till exempel trodde vi att vi hade en stenrabatt som ramlat ihop framför altanen. Det lilla taket över altanen läckte in, de låg en kabel över hela taket och det mesta av plattorna var övervuxet.

Nu-isch:

House
Lite skillnad va? Dels har vi upptäckt att det fanns plattor inte bara framför ytterdörren och hela vägen till grinden och framför altanen. Sedan är taket bytt, rännorna rensade och så vidare.

Första halvåret i huset

Såhär såg det ju ut när vi flyttade in och vi var, såsom en ofta är, lätt överoptimistiska med hur mycket vi skulle hinna med under sommaren när vi flyttade in. Men mycket blev gjort! Den lilla pärlan har ju stått tom och varit eftersatt i ett par år minst så den första sommaren och hösten har verkligen mest bestått av att städa och röja upp. Otaliga släp har gått till tippen med grenar, ris och skräp. Vi har grävt fram gångar ingen kunde ana att de fanns. Inrett hyfsat ordentligt även om vi samtidigt är långtifrån klara. Taket är bytt. Utemöblerna på gång att renoveras. Kaminen är invigd och prepperförrådet har så sakteliga börjat skapas.

House
Vår mysiga soffhörna. Är en bild från i somras men det är ungefär likadant fortfarande.

Vi börjar så smått också landa i hur vi vill ha det. Jag vet inte hur ni har det hemma hos er, men jag och min bättre hälft har i alla fall väldigt olika smak om mycket. Dessutom så bryr vi oss båda mycket om hur vi har det vilket innebär att det mesta behöver diskuteras fram. Som tur var blir det typ alltid bra i slutändan då också!

House
Matsalsdelen är ändå rätt så klar. Vi ska väl klura ut hur vi vill göra med gardinstänger och gardiner men annars tror jag vi är rätt så nöjda med det här hörnet. Garderobsblomman på skåpet stormtrivs i alla fall och har snudd på exploderat sedan vi flyttade in.

Den största skillnaden syns dock från tornrummet. Innan såg det ut såhär:

House

Medan det nu ser ut såhär i stället:

House

Här ser man också rätt tydligt skillnaden mellan sommar och vinter i det gröna. Samtidigt är det också himla mysigt att sitta här uppe i tornet och lyssna på vinden som ljuder.

Och bara för det dog precis strömmen! Ska bli spännande att se hur länge den är borta. Förhoppningsvis inte alltför länge eftersom vår prepping bara är påbörjad men ja, i gengäld kan det bli roligt att se vad nästa steg i det projektet får bli. Kan ju fint nog skriva klart detta inlägg tack vare mobilen men vi får nog hålla det här. Summa summarum: huslivet är mycket jobb men awesome på samma gång och jag är sjukt glad att vi flyttade hit.

Vad tycker ni om det vi har hunnit göra hitintills?

Kommentera  |  9 gillar

This is it!

Hej kompisar, hur är läget? Med mig är det bra. Jag börjar ana en insikt i mitt bakhuvud. Ni vet när man ser något i ögonvrån och känner att någon är nära men du kan inte placera vem det är eller vad hen vill. Så känns det. Jag visste ju på förhand att den här hösten skulle på intensiv pga mycket jobb. Vad jag inte såg komma var andra saker i privatlivet som också har förtjänat, och fått, sina fulla uppmärksamhet. Eftersom jag har lärt mig min läxa så går livet (i princip alltid) före jobb idag. Men det innebär inte alltid att det är bekvämt och jag har kommit på mig själv den senaste tiden med att tänka att det vore skönt om allt var lugnt och stilla någon gång.

Men den här insikten, som ännu inte har landat helt än, tror jag säger att det faktiskt inte kan vara så. Att livet likt havet ibland ser stilla stilla och lugnt men att det under ytan allt som oftast är något i rörelse ändå. This is it liksom! Det kommer alltid vara något som dyker upp oanat och ovälkommet. Så ser livet ut och det är bara att guppa med bäst man kan och förmår.

This is it! Livet.
Är det såhär livet ska vara? Jag tror att det är en nyttig fråga att ställa sig med jämna mellanrum. Det blir en slags temperaturmätning på hur man mår och har det. Foto: Johan Lindvall

Is this it?

Jag förstår att detta vid första anblicken kanske låter som att det går stick i stäv med både rådande trend och mina egna tankar om att bygga sitt eget drömliv. Men det gör det inte. Vi har alla olika båtar som vi sitter i. Och beroende på våra privilegier och socioekonomiska förutsättningar är vissa mer bekväma, pråliga eller sjösäkra än andra. Nej, min insikt handlar snarare om att (återigen) acceptera livets alla olika skeenden. Att emotionellt förstå att livet är livet. Du kan göra ditt bästa för att styra din båt dit du vill och bygga ut den i omgångar med de resurser som du har. Men det finns andra krafter som också kommer att styra och påverka din båt i olika riktningar.

Det låter kanske som att detta är en deppig fråga: is this it? Men just nu upplever jag den som lite lättande. Eller ja, jag tror i alla fall att den kommer att vara det när den väl landar. Jag beskrivs rätt ofta som en virvelvind och jag kan i perioder bli rätt trött på virvlandet som jag både skapar, upprätthåller och utsätts för. Samtidigt, vi är alla olika. Det jag behövde inse i min utmattning var att jag ofta känner mig lite annorlunda och jag tror nog att det här med är en påminnelse om det.

This is it!

För this is it! Det här är jag och mitt liv och ibland känner jag mig rofylld och ibland känner jag oro. Ibland försöker jag göra det bästa av det och ibland surar jag. Ofta försöker jag njuta av alla dagar som jag får på ett eller annat vis. För när jag känner efter ordentligt inombords så trivs jag bäst precis här. Jag vill inte vara någon annanstans, med några andra människor eller med något annat arbete. So far kan jag inte vara något annat än nöjd och det går att vara det även om livet såklart kommer att fortsätta servera en bajsmackor i varierande takt.

Ja, det kanske hörs att jag inte är helt klart med min insikt än. Men att få skriva av mig lite hjälpte den ändå att få lite tydligare konturer. Tack för det! Upplever ofta att det är en sak att acceptera något logiskt och en annan att acceptera det emotionellt och det senare kan ta lite tid i min torktumlare till hjärna.

Gör du likadant ibland? Funderar, grubblar och ifrågasätter livet? Berätta gärna, vore kul att höra att jag är ensam (eller inte) med att filosofera kring frågor likt dessa då och då.

2 Kommentarer  |  5 gillar

Stunderna när jag saknar att vara anställd

Det händer inte jätteofta men ibland så kommer dem. Stunderna när jag saknar att vara anställd. Missförstå mig inte. Jag älskar mitt företagarliv och att vara min egen boss men det innebär inte att jag alltid tycker det är askul.

Läs mer: Fördelar med att vara entreprenör

Garden

Stunderna när jag saknar att vara anställd

När något riktigt kul (eller tråkigt) händer

När det trillar ner ett mejl som får en att dansa rundor av glädje. Eller om det kommer ett samtal med tråkiga nyheter. Då saknar jag att ha någon i närheten som man bara kan berätta det för på direkten och glädjedansa med eller få lite sympati från. Ibland går det såklart att prata om det med sina Instagramkompisar men det är inte alltid alla tillfällen som lämpar sig för det och då är det drygt för min otåliga själ att spara mig tills mannen kommer hem från jobbet eller tills nästa gång man pratar med en annan person.

Vid tre-fikat

Innan var jag inte en person som gillade tre-fikat. Tyckte föga förvånande att alla raster och pauser var skräp som förhindrade en att fokusera på jobbet. Men idag kan jag ibland sakna att ha den typen av gemenskap som att äta lunch tillsammans eller fika ihop innebär. Såna där pågående små samtal som man kan ha när man ses ofta.

De dagar företagandet känns motigt

De där (lyckligtvis relativt få) dagarna som företagandet känns motigt och megajobbigt kan jag ibland känna att jag kanske skulle skita i det här och bli anställd igen. Så skönt det vore att få ha ett sammanhang. Inte vara den som är ytterst ansvarig för allt. Ha en chef en kan bolla saker med eller slippa känslan av alltid ha saker en inte hinner med och så vidare. Jag glorifierar det givetvis lite. Är i allra högsta grad om att anställningsformen inte är ett vaccin mot känslor likt dessa. Men ni vet, gräset ser alltid ut att vara grönare på andra sidan och så vidare.

Gångerna som det vore skönt att passa in i en mall

Nio dagar av tio är jag glad över att jag går min egen väg i livet men ibland så tänker jag att det vore så skönt om jag bara hade kunnat nöja mig med ett vanligt heltidsjobb. Passa in i mallen liksom.

Men nä, oftast så vaknar jag upp kvickt igen och inser att jag är där jag ska vara just nu. Vem vet, det kanske ändrar sig i framtiden. Men som det ser ut nu är jag far from done med att bygga bolag. Vad säger du som läser? Kör du eget eller är du anställd? Finns det något som lockar dig på “andra sidan staketet”? Eller “hin sian järed” som det kan heta på skånska (översättning: på andra sidan stenmuren).

Kommentera  |    Gilla!

© Bossbloggen.se