Tagg: Psykisk ohälsa (Sida 1 av 5)

När det som gör ont inte syns

Vänner. Om du ska ta med dig en sak i ditt ledarskap idag: ta med dig hur förrädiskt psykisk ohälsa kan vara. Hur det som gör ont inte syns vid första anblicken. Eller jämt. Det är därför det är så infernaliskt viktigt att ledare tar sitt arbetsmiljöansvar på allvar men också bryr sig om alla medarbetare. Att man lär känna varandra på jobbet så att man lättare kan se om någon mår dåligt. Men också att man frågar hur andra mår och lyssnar på riktigt. Det kommer kanske inte att förändra allt, men det kan kanske göra skillnad.

Läs mer: Våga prata om psykisk ohälsa på jobbet

There is more than meets the eye, ett citat som stämmer in på oss alla. Bild: Pixabay

När det som gör ont inte syns

Vet inte vad jag skriva mer än så. Har slut på ord idag. Men som sagt, kom ihåg att alla vi bär på en historia. Alla har gått igenom eller är mitt inne i sina strider. Hos en del av oss syns ärren och såren, hos andra gör det inte. Hos några ligger de strax under huden men andra har dem djupt nerborrade i själen. Det spelar ingen roll att vissa har det enklare medan andra har det svårare. Vi måste alla bemöta varandra med kärlek, nyfikenhet och respekt. Kan vi enas om det? Och att försöka ta hand om varandra? Okej? Så hörs vi snart igen. Ta hand om dig!

Kommentera  |  3 gillar

Sorg på jobbet

Idag, den tjugoförsta augusti, är en av mina sorgligaste dagar eftersom någon jag älskade innerligt lämnade oss för åtta år sedan nu. Idag svider dagen lite extra eftersom mina tankar finns hos en älskad vän i en svår stund. Så även om jag har haft en helt okej dag ändå med intressanta samtal och jättetrevliga möten så kommer tonerna i bloggen vara mörka. Ty något som inte går att förändra eller förhindra är att livet ibland är jävligt sorgligt. Oavsett om det är separationer, sjukdom, dödsfall eller andra traumatiska kriser är sorg ett oundvikligt faktum i allas våra liv. Alltså är sorg på jobbet något vi alla kan behöva hantera ibland även det känns deppigt och svårt. Här är några do’s and dont’s som du kan bära med dig både som ledare, kollega och medmänniska om du eller någon i din närhet bär på sorg.

Bossbloggen skriver om sorg på jobbet och några råd om hur det kan hanteras

Don’t! Glöm bort att sorg är olika för alla. Vissa vill sörja ifred medan andra far illa av isoleringen som kan kanta sorgearbetet. Bild: Pixabay

Don’t

Tro att alla sörjer som du

Det är så lätt hänt (oavsett vad det gäller) att tänka att andra tänker, reagerar och agerar som en själv hade gjort eller gör. Men sorgearbete är precis som så mycket annat väldigt personligt och individuellt och alla sörjer vi olika. Vissa vill inte prata om det alls medan andra gärna vill och behöver göra det. Vissa reagerar med att bli väldigt olika sina egna vanliga, glada jag och andra ser inte ut att påverkas alls. Så kom ihåg att ingen sorg är den andra lik. För en del är sorgen förlamande och för andra kan arbetet kanske vara ett sätt att distrahera sig (eller ibland fly) från den.

Lämna personen ensam

Ibland händer det att sorg kan lägga ett litet mörkt tabu över personerna som drabbas. Därför är det viktigt att visa sympati, medkänsla och att stötta sörjande medarbetare och kollegor (framförallt som chef). Visa att du finns där och att du lyssnar vid behov. En vanlig reaktion när någon upplever svårigheter är att vi, för att visa att vi förstår dem, börjar prata om våra egna erfarenheter. Det är okej att göra det men låt inte det ta över hela samtalet bara utan fokusera främst på att lyssna och stötta.

Ta över sorgen

Men det finns också en skillnad mellan att stötta och hjälpa och att ta över sorgen. Precis som att du som ledare inte ska göra andras arbetsuppgifter åt dem kan du inte heller bearbeta någon annans sorg åt dem.

Läs mer: När chefen mår dåligt

Do! Försök att ge även medarbetaren som mår dåligt ett sammanhang och det stöd som hen behöver. Bild: Pixabay

DO

Våga visa omtanke

Det finns otroligt många sätt att visa omtanke på så använd de som känns lämpliga för situationen. Fråga om hur personen mår, fråga hur hen vill bli bemött (och inte), bjud till fika, lyssna på de behov personen har och glöm inte heller bort gruppens behov av information.

Fånga upp om någon behöver extra stöd

Om du upplever att en medarbetare, kollega eller arbetsgrupp genomgår en sorgeprocess – erbjud extra stöd och professionell hjälp. Inte minst om du som ledare känner att du har svårt för att klara av det själv.

Ha tålamod

Sorg kan vara oberäkneligt, ta sig uttryck på så många vis och ta jättejättelång tid på sig att gå över. Den kan dessutom återkomma eller triggas av faktorer som minnen, högtider eller speciella datum. Så utrusta dig med tålamod och visa att du har det när det behövs.

Och ja, skrivandet av denna artikel blev för mig en rätt så fin distraktion från min egen sorg en rätt så bra stund. Tack för det! Har du några erfarenheter om sorg på jobbet och några tips och råd över hur bör/inte bör göra? Dela gärna med dig!

2 Kommentarer  |  3 gillar

Hur undviker jag att bli utbränd igen

Fråga:

“Hej,

Det känns som att du har haft väldigt mycket att göra sista tiden och att du inte mår helt bra. Är du på väg att bli utbränd igen? Eller har du koll på läget och vad gör du då för att undvika det?”

Svar: 

Hej! Alltså, först och främst vill jag faktiskt tacka dig för att du har skrivit och undrat. Jag har börjat få den här frågan alltmer och det värmer att ni bryr er om mig. För ni har ju snappat upp rätt signaler, jag har mått sämre den senaste tiden och som nästan-frisk-från-utmattning känns det (om möjligt) ännu viktigare att undvika att trampa ner i det där träsket igen.

...

Ett säkert tecken på att jag inte mår bra är att inte längre orkar hålla ordning omkring mig och bara nu den senaste veckan när jag har tagit det lugnare märker jag hur prylhög efter prylhög sakta försvinner. Vilket i sin tur också gör att allt känns lite lättare. Stökig miljö stökar ofta till mitt inre på köpet.

Jag är överarbetad

Först och främst så kan vi konstatera att jag har flera symptom på stress. Jag är extremt trött och sover mycket (vilket också är en rest från utmattningen). Mitt humör är betydligt hetsigare än vanligt. Jag är rätt ofta nedstämd, gråtfärdig och tvivlar mer på mig själv och det jag gör. Det är varningssignaler att ta på allvar. Samtidigt så vet jag exakt vad detta beror på: jag är överarbetad.

Under hela vintern och våren så har jag arbetat ideellt som ledare och studerat utöver mitt företagande och framförallt det förstnämnda har kostat mycket i energi, arbete och tid. Ibland mer än vad jag har råd med. Inte minst de senaste veckorna när alla mina arbetsområden har krockat med varandra och lett till extra långa och intensiva arbetsdagar. Inte alls bra alltså och därför kommer jag att förändra min arbetsbelastning inom en snarare framtid. Exakt hur kommer ni får höra mer om när jag vet hur det blir.

Läs mer: Skillnaden mellan att vara överarbetad och utbränd

Clara Löfvenhamn

Sedan tror jag också det är bra att påminna sig om vart man har varit. Den här bilden tog jag när jag börjat jobba heltid och även om jag jobbade för fullt då så mådde jag mentalt långtifrån lika bra som jag gör idag. Ändå skönt att känna!

Hur undviker jag att bli utbränd igen

För en sak som är säker – om du vill ha annorlunda resultat då ska du inte göra samma sak om och om igen. Och eftersom jag inte är ett dugg intresserad av att gå in i väggen mer än en gång i mitt liv så tänker jag inte göra om tidigare misstag om jag kan. Därför har jag den senaste tiden:

Tagit varningssignalerna på allvar och skruvat ner på mitt arbetstempo och inte minst, minska min arbetsbörda. Det senare har inte gått att göra i en handvändning men sakta men säkert blir lasten lättare och om några veckor kommer den minska rejält.

Prioriterat vad jag gör och inte och försöker låta bli att ha dåligt samvete över det jag inte gör.

Äta, sova och motionera ordentligt och att vila under arbetsdagen de dagar det behövs och går. Men också att njuta så mycket av solen som möjligt, jag är som en liten solcell så att vara ute gör gott för mig.

Jag har också försökt vara social även om jag är trött. Det är lätt att börja ställa in roliga saker för att man inte orkar. Vilket kan vara bra men inte om det innebär att en till slut bara jobbar. Därför har jag hängt med ändå och i stället varit så fräck att jag sovit middag även om vi är borta hos vänner. Alternativt gått bort i mjukisbyxor om inte orken funnits att piffa till sig.

Så ja, det har varit mycket. Men det kommer att bli både bättre och toppenbra! En sak som har varit positivt med detta är att jag har fått testa mina gränser och att jag har lärt mig mycket på vägen. Inte minst att jag inte bara har en bromspedal utan att jag också har börjat använda den. Till skillnad från förr.

Ni andra som är eller har varit sjuka i den här skräpsjukdomen. Har du några knep för att undvika att det händer igen? Dela gärna med er – hade varit nyttigt och intressant att läsa!


I vinjetten Läsarfrågan så besvarar jag frågor som ni läsare har ställt. Har du en fråga som du undrar över eller vill bolla? Tveka inte att ställa dem här eller mejla mig på clara@bossbloggen.se så svarar jag så snart jag har möjlighet!

2 Kommentarer  |  5 gillar

Noll arbetsmoral

Alltså… Under alla mina tidigare yrkesverksamma år så har jag trott att det har berott på att jag inte hade mitt drömjobb att jag fick noll arbetsmoral så fort solen sken ute. Men vet ni vad. Jag har nu insett att det inte alls var fallet. För nu har jag mitt absoluta drömjobb och trots det så är det som att solens värme raderar ut varje liten gnutta av lust till att jobba.

Detta är mitt mentala jag när solen skiner och det oavsett hur många soldagar vi har hunnit få tidigare. Bild: Pixabay

Skammen kring den försvunna arbetsmoralen

Jag brukade skämmas över min bortblåsta arbetsmoral. Ty jag blivit samhälleligt gott uppfostrad i att man inte bara måste jobba. Man måste göra det hårt och mycket och gärna lite för mycket så att man ständigt har ett plussaldo på sitt jobb-karma-konto. Med ett värdeväxling där tio timmars övertid motsvarar att gå tio minuter tidigare. Någon annan som känner igen sig i detta eller är jag den enda som upplevt detta?

No more, säger jag bara. No more. Nycklarna till denna förändring står dels min utmattning för och lärdomen att livet inte går ut på att jobba. Dels är det min fästmans förtjänst. Första sommaren när vi träffades så levde jag fortfarande i världsbilden att man måste arbeta varje givet tillfälle. Att inte sommarjobba mellan terminerna (vi träffades på journalistutbildningen) fanns inte ens som ett alternativ där. Medan han lugnt konstaterade att han hade ekonomin till att klara sommaren så han skulle passa på att vara ledig. Först tyckte jag det var så konstigt. Snudd på bisarrt. Men jag insåg också snart att jag inte hade några hållbara argument till varför han skulle jobba om han varken behövde eller ville det.

Läs mer: Med återhämtning i fokus

Sedan kommer vi till den eviga balansgången mellan vad en själv respektive andra vill göra. För vissa sammanfattar den här bilden en essens av livsnjutning och sommar. Jag får mest panik av att se rinnande läskig mjukglass på fingrarna. Inget är rätt eller fel, utan frågan är hur du vill livsnjuta. Bild: Pixabay

Noll arbetsmoral vägs upp av pliktkänsla

Det tog dock några år till innan jag började applicera det på mig själv. Att inte jobba alltid, att ha semester och lediga kvällar, men jag blir bättre på det. Och framförallt har jag slutat skämmas för att jag inte alls känner för att jobba ibland. Det är ju inte så att jag gräver ner datorn i trädgården och bara drar, det är pliktkänslan för stor för. Så jobbar gör jag givetvis. Bara inte sådär som man en gång har gjort, inomhus på ett kontor med fasta tider.

I stället så försöker jag plocka russinen ur kakorna dessa soliga, obokade dagar jobbar jag från åtta till elva-tolv kanske. Pausar ett par timmar mitt på dagen. Vilar i trädgården. Försöker andas när känslan av att jag “borde” jobba, för att det är på dagen då normen dikterar att en ska jobba, kryper i kroppen. Sedan vid tre-tiden blir det ett par timmars jobb igen men då sitter jag i under syrénbuskarnas vissnande skugga och bockar av punkt efter punkt på det hårt prioriterade att-göra-listan. Det här med att jobba hållbart är inte alltid behagligt när en är en tävlingsidiot och fd arbetsnarkoman som trots tillfälligt sviktande arbetsmoral tycker att det hon gör är så roligt. Men shit vad jag mår bättre av att göra det.

Tumme upp: Att förändra sig själv är jobbigt men fy fasiken vad skönt det är när en gör framsteg.

Tumme ner: Att det ska vara så ansträngande att förändra sig på riktigt. Jag kan verkligen förstå att man gärna fortsätter leva och arbeta som man alltid har gjort för det är inte alltid enkelt att göra något annat.

4 Kommentarer  |  5 gillar

Ett nej är ett nej

Förutom jublet över våren så har mitt sociala medier flöde främst fyllts utav två ämnen den senaste veckan. Demonstrationerna mot Svenska Akademien samt det alldeles för tidiga bortgången av Tim Berglind. Två vitt skilda händelser som inte har någonting med varandra att göra. Men jag kan se ändå se en gemensam nämnare i dem båda: den fullständiga respektlösheten inför att ett nej är ett nej. Den ena ur ett ledarperspektiv och den andra ur ett medarbetarperspektiv.

Livet är sällan så svartvitt heller att det bara är säga nej heller. Därför måste vi hjälpa varandra genom att respektera varandras nej direkt. Bild: Pixabay

När nej inte respekteras

I dokumentären True Stories blir det uppenbart hur Tim Berglinds ledande omgivning inte respekterar hans nej. Han sitter i bilen. Dubbelvikt, alldeles blek och uppenbart omtöcknad av smärta. Då bokas det in att han, två timmar senare, ska ge radiointervjuer om att han är “back on track”. För att inte tala om allt motstånd som han berättar att han mötte från sin omgivning när han sa att han vill sluta turnera eftersom han mår dåligt av det. Alla försök och all press om att göra några spelningar till och det blir så himla tydligt genom filmkameran att hans nej inte hörsammas.

I soppan som kallas för Svenska Akademien är det lika tydligt att ett nej inte har respekteras. Först genom att en person i kretsen omkring Akademien inte har respekterat kvinnors nej och därmed står anklagad för sexuella övergrepp. Sedan, genom att ignorera när personer inom akademien försöker säga nej till jäv. En kvinna får lämna sin ledande post för att andra män har gjort bort sig. Dagen efter att allmänheten har demonstretat sitt nej gentemot detta medeltida beteende så skickas detta pressmeddelande ut och utlovar bot och bättring. Lite i senaste laget kanske. Här blir det snarare medarbetarna som inte hörsammar omgivningens nej. Vilket är lika illa som om en chef inte skulle göra det.

Det är ofta lättare att se andras stress och press än sin egen och i dokumentären så krockar Tim Berglinds turnerande livsstil med hans önskningar och värderingar så tydligt. Men hur lever du själv? Hur hårt pressar du dig? Och är drömmarna du har satt upp verkligen dina eller någon annans? Bild: Pixabay

Men också i det vanliga arbetslivet

Men framförallt så ser vi dessa beteenden i vårt “vanliga, dödliga” arbetsliv. Allt fler blir sjukskrivna för utmattning eftersom vi har ignorerat våra kroppars skrikande protester. Både chefer och medarbetare pushar varandra ytterligare med fler arbetsuppgifter och frågan: “kan du hjälpa mig med detta?” eller rent utav frasen “bara det här också”. Och så blir pressen bara större.

Kan vi inte bara komma överens om att ett ja betyder ja och att ett nej betyder nej och båda svaren är lika acceptabla? Absolut, vissa nej kanske borde vara ja och vissa ja borde vara nej och de kan absolut bemötas och diskuteras. Men när vår hälsa står på spel, våra värderingar eller gränsen mellan personligt och privat: då är nej alltid ett nej. Och! Respektera dina egna nej lika mycket som du respekterar andras. Jag kan inte nog betona hur viktigt det är.

Tumme upp: Jag hoppas och tror att vi lever i tiden då folkrörelsens “Nej till patriarkatet!” börjar accepteras på riktigt. Ingen av oss mår bra i dess strukturer och maktobalans.

Tumme ner: En tumme ner känns klent som beskrivning och därför strök jag den. Jag vill verkligen beklaga Tim Berglinds död. Det är så sorgligt när unga människor går bort för tidigt oavsett hur det går till eller vem det är som drabbas.


Tyckte du om detta inlägg?

Klicka gärna i hjärtat eller dela det så att andra kan få läsa det!

Kommentera  |  4 gillar

Sida 1 av 5

© Bossbloggen.se