Tagg: Personlig utveckling (Sida 1 av 4)

Är det inte dags att skrota “det första intrycket”?

De flesta har väl hört talas om uttryck såsom “du har bara en chans att göra ett första intryck”? Eller att en har X antal sekunder på sig att göra ett intryck? Well, i dagens digitala landskap och pressade arbetsliv tänker jag att det kan vara läge att skrota det första intrycket och i stället vara lite mer tillåtande mot varandra.

Givetvis kan vi visa vår personlighet genom hur vårt utseende och hur vi klär oss. Men säger vår klädstil allt om hur vi är som personer? Tveksamt va. Foto: Mason Wilkes on Unsplash

Det är hög tid att skrota det första intrycket

I den bästa av alla världar gör vi alltid det perfekta första intrycket för alla personer vi möter i alla lägen. Funkar livet så? Tveksamt. Är lösningen att visa upp en fin fasad och yta för jämnan? Kanske men det är sällan sunt. Eller möjligt eftersom du sällan på förhand vet vem det är du möter. Här några anledningar till varför det är dags att sluta lita på det första intrycket:

Det första intrycket säger mer om dig än den du möter

Ska vi nöja oss med det första intrycket så räcker det med att titta på hur någon klär och rör sig för att dra slutsatser kring det. Och ja, ibland kan det förstås stämma. Men det första intrycket säger ju egentligen mer om oss och hur vi bedömer andra än hur personerna vi möter är som människor.

Alla kan vi drabbas av Pygmalioneffekten

Pygmalioneffekten är en psykologisk term som forskaren
Robert Rosenthal myntade på 60-talet. Han studerade hur lärare, som fått information om att vissa elever var mer intelligenta än de andra, förändrade sitt beteende och tyckte bättre om de eleverna. Dessutom började barnen också prestera bättre på grund av lärarnas beteenden. Vi tillskriver alltså andra personer egenskaper, oavsett om de har dem eller inte. Vilket i sin tur påverkar personen och det kan bli en självuppfyllande profetia. Ett beteende som tveklöst kan vara högaktuellt på våra arbetsplatser och i vårt ledarskap.

Ingen kan älska alla på direkten och det måste vi inte heller

Att inte klicka med någon direkt eller inte känner att ni blir BBF’s på första minuten är inte bara helt okej utan kan också vara förnuftigt. Uttrycket lika barn leker bäst gäller inte riktigt på jobbet utan risken finns att det där “klicket” betyder att ni är väldigt lika och för mycket lika kan i stället motverka mångfald och olikheter. Något som behövs för att arbetsgrupper ska bli så välmående och lönsamma som möjligt!

Man måste inte vara lika för att ha roligt och trivas tillsammans på jobbet. Foto: Brooke Cagle on Unsplash

Vad ska vi göra i stället då?

Bli mer medveten

För det första är det klokt att försöka bli mer medveten om hur du bedömer andra och hur du agerar gentemot olika personer. Ingen är perfekt och felfri. Men desto mer medveten du blir desto långsammare kommer du också förhoppningsvis att bli med att (be)döma andra.

Ge alla minst tre försök

Själv har jag infört, för mig själv, regeln om att inte försöka bedöma någons karaktär förrän vi har träffats minst tre gånger. För alla kan vi ha en dålig dag, vara stressade eller disträa eller vara oavsiktligt otrevliga. Inte för att det alltid är okej utan för att vi är mänskliga och ingen uppför sig perfekt i alla väder alla timmar om dygnet.

Inte minst eftersom vi i sociala medier ofta ser det bästa av varandra och då är det lätt att det känns skevt om personen helt plötsligt inte är lika go och glad och trevlig som hen är på Instagram. Ge alla minst tre träffar IRL för att få en mer rättvis bild av personen. Är hen otrevlig eller dryg även fjärde och femte gången? Ja, då är det en annan femma. Och har ni en relation där ni kan prata med varandra, då kanske det kan vara värdefullt att ta snacket. Det är inte säkert att hen är medveten om det överhuvudtaget eller så finns det en förklaring bakom det.

Tumme upp: Att man alltid kan växa och bli bättre som människa (eller ledare)

Tumme ner: Att man aldrig klar med att växa och bli bättre som människa (eller ledare)


Du prenumererar väl på Ledarskapsbrevet?

Ledarskapsbrevet är för dig som vill vässa ditt ledarskap och utvecklas som ledare och skickas ut med ojämna mellanrum. Vill du också få det? Skicka ett mejl märkt “Ledarskapsbrevet” till clara@bossbloggen.se eller registrera dig i menyn så ordnar jag så att du får det.

Kommentera  |  1 gillar

Glädjen i att göra affärer

Hej! Hur står det till? Med mig är det toppenbra, har haft en alldeles strålande torsdag. Fick en påminnelse om en sak idag som jag inte har tänkt på ett tag. Nämligen glädjen i att göra affärer. Det är lätt en av mina roligaste pusselbitar i karriären: att få skapa samarbeten som alla inblandade parter tjänar på oavsett sammanhang. Bra deals och bra överenskommelser som ger bra resultat är grymt tillfredsställande.

Business

Jag har nog aldrig sett mig själv som affärskvinna före jag blev entreprenör. Det har liksom alltid varit lättare att tänka på sig själv i termer som driven och ambitiös i stället. Men idag kan jag gött nog äga även den rollen eftersom jag de facto tycker det är roligt!

Det var därför jag gillade att jobba som projektledare och inköpare tidigare och det är en av sakerna jag gillar så skarpt med entreprenörskapet. Man får göra business! Från 2017 till 2018 ökade jag min omsättning med 56 procent och redan nu är prognosen god för detta år. Visst, det dröjer ett tag till innan jag är ekonomiskt oberoende, hehe, men det går på rätt håll. Signade idag ett deltidsuppdrag för projektet Innovationscenter för landsbygden som kommer att sträcka sig över hela året. Så i och med det, föreläsningar, utbildningar och boken så känns det som att 2019 kommer att bli ett verkligt spännande år!

Hur ser du på det här med att göra affärer? Är det kul? Svårt? Obekvämt eller naturligt?

Kommentera  |    Gilla!

Insikter som året har gett mig

Så börjar 2018 närma sig sitt slut. Jag kommer såklart att skriva en årskrönika senare men idag tänkte jag börja med de insikter som året har gett mig. Nu har jag gjort 75 procent av mitt andra år som egenföretagare och entreprenör och även om jag har hört talas om hur år två ofta är det tuffa, slitiga mellanåret hade jag ingen aning om hur tufft det skulle bli. Missförstå mig inte – jag har haft ett bra år. Det har gått superbra på de flesta sätt. Men det har varit tufft och jag har lärt mig väldigt, väldigt mycket. Exempelvis detta!

Happy hair

Det var svårt att välja en bild som kunde sammanfatta det här årets insikter men jag tycker ändå den här levererar känslan som jag har jag har haft. Jag har precis som mitt hår varit lite all over the place, yvig med trött blick men rätt glad ändå och stolt över mig själv.

Skillnaden mellan att fokusera rätt och fel

Hör du ljudet av den inslagna dörren? Inte?! Well, det beror väl på att den redan var vidöppen. Likväl har den påmint mig om hur viktigt det är att fokusera på rätt saker. Att fokusera på det som driver ens business framåt och ta hand om sin hälsa. Det straffar sig ofta inte så hårt som en kan tro att prioritera fel – och ibland kan fel bli rätt. Men jag tar ändå med mig påminnelsen om att vara stenhård med att fokusera så rätt som möjligt.

Våga tacka nej

Att tacka nej är en annan konst som jag har fått öva under året. Inte minst under hösten när jag fick förfrågan om att bli headhundad till ett DRÖMJOBB som hade fått både 20-, 25- och 30-åriga Clara att svimma vid blotta tanken på det. Arbetsgivaren var rätt och chefen fantastisk. Men att gå in i ett heltidsuppdrag som dessutom eventuellt hade inneburit att pensionera Bossbloggen… Nej. Det går inte hur lockande det än kan vara. Så jag fick tacka nej. Skitläskigt! Men jag hoppas och tror att det både är värt det men också att andra samarbetsmöjligheter kan dyka upp framöver.

Att driva företag kan vara riktigt, riktigt svårt

Det här andra året har verkligen haft mig nere på knä ibland. Det är mycket som ska orkas och hinnas med och att ge järnet över såhär lång tid – det kan vara svårt. Riktigt svårt. Visst jag jobbar hållbart men det är utmanande och även om det går jättebra så har jag har flera gånger allvarligt undrat: är det värt det? Och ja, hitintills har jag landat i att jag visst ska fortsätta. Det här är det häftigaste jag har varit med om och ingen äventyrsresa som har betytt något har genomförts helt smärtfritt eller gått helt i medvind.

Du skördar inte samma dag som du sår

Ja, rubriken sa väl allt? Allt tar tid att skapa och det är viktigt att få låta saker mogna i den tid de behöver. Framförallt för mig själv som individ! Min sjukgymnast sa en sak som jag ska bära med min in även i nästa år och det är att “man kan ge en blomma alla de bästa förutsättningarna som finns för att växa, men den kommer ändå att växa i den takt som den själv vill”. Det är skillnad på att skapa möjligheter och en annan att tvinga fram resultat som faktiskt behöver växa fram och det gäller lika mycket för mig själv som privatperson som för mitt arbete.

Så, det var ett axplock av de största insikterna och påminnelserna som jag har fått det här året. Om du fick välja en insikt som du fick 2018: vad skulle det vara? Berätta gärna!

2 Kommentarer  |  6 gillar

Att säga upp sig utan att ha ett nytt jobb – två år senare

Insåg häromdagen att det, den tjugofjärde oktober, var två år sedan som jag sa upp mig från min heltidsanställning. Förra året kändes det som en stor årsdag. Högtidligt. I år hade jag noll koll och publicerade omedvetet det här inlägget om hur man når sina mål just den dagen. Så fint hur något som känns livsomvälvande ena året är en walk in the park ett år senare.

Samtidigt som beslutet att hoppa rakt ut i entreprenörskapet var det bästa jag har gjort är det inte enkelt alla dagar. Att säga upp sig utan att ha ett nytt jobb är en risk. Rätt stor sådan. Så jag har skrivit ihop en faktaartikel om saker som kan vara bra att tänka på om man gör det som publiceras i nästa vecka. Idag stannar vi vid min personliga reflektion om min upplevelse.

Clara

Samma person nu som för två år sedan. Mer frisk, välmående och klokare nu än vad jag någonsin har varit. Livet är verkligen en cool och ibland hård läromästare ibland. Foto: Ida Svensson

Att säga upp sig utan att ha ett nytt jobb – två år senare

Ibland undrar jag om verkligen fattade rätt beslut. Jag sade ändå upp mig och bestämde mig för att starta eget utan ett kapital och utan ett etablerat nätverk i en bransch som är svår att få jobb inom. Skulle jag börja tänka närmare på min pension, mitt SGI för att inte tala om potentiell föräldrapenning så hade jag nog fått panik och börjat gråta efter att vrida tillbaka klockan. Vissa dagar vill jag skrika rakt ut av prestationsångest och ha ett vanligt jobb igen.

Men även om jag tvivlar ibland och undrar om jag gjorde rätt så känner jag verkligen i hela min kropp att jo, det gjorde jag. Det var värt det. Det är det fortfarande. Jag jobbar med det jag älskar. Jag får göra skillnad genom de olika uppdrag som jag har och tar på mig. Det är mäktigt. Men också ett privilegium och ja, jag vet att jag tjatar om det. Men det känns som att det behövs i vår självförverkligande tid där det så ofta sägs räcka med mindset för att klara allt. Mindset räcker inte alls. Jag hade inte kunnat göra detta utan stöd från mina nära och kära. Inte heller alla fantastiska personer som jag har träffat under de dryga två åren innan jag startade bloggen och så vidare.

Clara

Ska bli så spännande att se vad det kommande åren har i sitt sköte. Men förhoppningsvis gör jag samma saker som nu bara i större och mer omfattande skala.

Så känns det såhär två år efter att jag sa upp mig. Måste erkänna att det är lite läskigt ibland att prata om min entreprenörsresa medan den pågår. Oftast får vi ju bara höra om sådant i efterhand. Lite lagom polerat och snyggt sammanfattat. Samtidigt känns det mindre ensamt att bjuda in er på resan och låta er följa med på den. Den är inte rak men vi har ändå kommit en bra bit på väg på det här 1,5 året som jag drivit mitt företag. Eller hur? 

Har du förresten någon erfarenhet av att säga upp dig utan att ha ett nytt jobb? Kan du inte dela med dig av din resa? Vore så roligt att få höra fler tankar om det!

Kommentera  |  3 gillar

Att visa sig svag är att vara stark

Hur många gånger har vi inte hört det? Att man måste vara stark för att visa sig svag? Och varför är det ändå så svårt för många av oss att visa oss svaga? Oavsett om det är inför ens nära och kära, vänner eller på jobbet.

Läs mer: Diagnos – Människa

Exakt alla känner sig svaga emellanåt oavsett om det gäller personliga utmaningar, fysisk eller psykisk hälsa eller att öppna gurkburkar. Det är därför det är så tråkigt att vi så ofta glorifierar och premierar styrka och dömer ut svaghet. Måste de verkligen vara varandras motsatser? Bild: Pixabay

Att visa sig svag är att vara stark

Å ena sidan är våra fasader och professionella roller ett effektivt smörjmedel i vardagen. Det är ju ofta lättare att jobba med människor som är glada, trevliga och inte överbemannas av känslor.

Men å andra sidan är vi bara människor med liv som inte alltid ryms i den anpassade mallen. Ingen av oss är perfekt. ingen av oss klarar allt. Ingen orkar med hur mycket som helst hur länge som helst. Det vet vi alla. Ändå är det lik förbenat så himla jobbigt för de flesta av oss att visa sig svag? Att säga högt att man inte hinner, kan eller mäktar med. Att riskera att andra tror att man är okunnig, att visa sig svag eller bara be om hjälp när vi behöver det. När du känner dig liten och svag: erkänn det. Prata om det högt utan att för den sakens skull dramatisera det oavsett vilken din yrkesroll är.

Det är okej att erkänna att du hade eller gjorde fel eller har gjort ett misstag. Så länge du inte befinner dig i en miljö som är extremt osund är det är inget farligt som kommer att hända för att du visar dig svag och pratar om det högt. I stället är det starkt att inse sina begränsningar och tillkortakommanden. Kom i håg det.

Läs mer: Känner du dig som en bluff?

Att visa sig svag är att vara stark

Det är ingen som tjänar på att leva efter normer som säger att man ska vara den här tystlåtna, stoiska och starka (ofta manliga) ledaren. Ingen människa mår bra av att endast leva upp till det i längden. Bild: Pixabay

Be om hjälp om du kan

Ett tag trodde jag att det var svagt att be om hjälp och ja, vi kan väl konstatera att min inre femåring som kan allt själv har brottats med Napoleonkomplex genom åren. Alltså har en del av min terapi bestått av att be om hjälp. Sjukt jobbigt men det är jag glad för nu. Jag hade inte kunnat göra det jag gör idag utan hjälp och stöd från min omgivning.

Sedan är det inte alla som har ett starkt socialt nätverk och skyddsnät att vända sig till för att be om hjälp. Men om du känner dig svag eller har problem, försök be om den på andra håll i så fall. Gäller det jobbet är det din arbetsgivare som kan och bör hjälpa till beroende på vad det gäller. Är det privata bekymmer så försök be din familj, dina vänner eller vården om råd och stöd. Vi må leva i ett individualistiskt samhälle men det innebär inte att vi är eller måste vara ensamma.

2 Kommentarer  |  4 gillar

Sida 1 av 4

© Bossbloggen.se