Tagg: Krönika (Sida 1 av 2)

Att visa sig svag är att vara stark

Hur många gånger har vi inte hört det? Att man måste vara stark för att visa sig svag? Och varför är det ändå så svårt för många av oss att visa oss svaga? Oavsett om det är inför ens nära och kära, vänner eller på jobbet.

Läs mer: Diagnos – Människa

Exakt alla känner sig svaga emellanåt oavsett om det gäller personliga utmaningar, fysisk eller psykisk hälsa eller att öppna gurkburkar. Det är därför det är så tråkigt att vi så ofta glorifierar och premierar styrka och dömer ut svaghet. Måste de verkligen vara varandras motsatser? Bild: Pixabay

Att visa sig svag är att vara stark

Å ena sidan är våra fasader och professionella roller ett effektivt smörjmedel i vardagen. Det är ju ofta lättare att jobba med människor som är glada, trevliga och inte överbemannas av känslor.

Men å andra sidan är vi bara människor med liv som inte alltid ryms i den anpassade mallen. Ingen av oss är perfekt. ingen av oss klarar allt. Ingen orkar med hur mycket som helst hur länge som helst. Det vet vi alla. Ändå är det lik förbenat så himla jobbigt för de flesta av oss att visa sig svag? Att säga högt att man inte hinner, kan eller mäktar med. Att riskera att andra tror att man är okunnig, att visa sig svag eller bara be om hjälp när vi behöver det. När du känner dig liten och svag: erkänn det. Prata om det högt utan att för den sakens skull dramatisera det oavsett vilken din yrkesroll är.

Det är okej att erkänna att du hade eller gjorde fel eller har gjort ett misstag. Så länge du inte befinner dig i en miljö som är extremt osund är det är inget farligt som kommer att hända för att du visar dig svag och pratar om det högt. I stället är det starkt att inse sina begränsningar och tillkortakommanden. Kom i håg det.

Läs mer: Känner du dig som en bluff?

Att visa sig svag är att vara stark

Det är ingen som tjänar på att leva efter normer som säger att man ska vara den här tystlåtna, stoiska och starka (ofta manliga) ledaren. Ingen människa mår bra av att endast leva upp till det i längden. Bild: Pixabay

Be om hjälp om du kan

Ett tag trodde jag att det var svagt att be om hjälp och ja, vi kan väl konstatera att min inre femåring som kan allt själv har brottats med Napoleonkomplex genom åren. Alltså har en del av min terapi bestått av att be om hjälp. Sjukt jobbigt men det är jag glad för nu. Jag hade inte kunnat göra det jag gör idag utan hjälp och stöd från min omgivning.

Sedan är det inte alla som har ett starkt socialt nätverk och skyddsnät att vända sig till för att be om hjälp. Men om du känner dig svag eller har problem, försök be om den på andra håll i så fall. Gäller det jobbet är det din arbetsgivare som kan och bör hjälpa till beroende på vad det gäller. Är det privata bekymmer så försök be din familj, dina vänner eller vården om råd och stöd. Vi må leva i ett individualistiskt samhälle men det innebär inte att vi är eller måste vara ensamma.

2 Kommentarer  |  4 gillar

Noll arbetsmoral

Alltså… Under alla mina tidigare yrkesverksamma år så har jag trott att det har berott på att jag inte hade mitt drömjobb att jag fick noll arbetsmoral så fort solen sken ute. Men vet ni vad. Jag har nu insett att det inte alls var fallet. För nu har jag mitt absoluta drömjobb och trots det så är det som att solens värme raderar ut varje liten gnutta av lust till att jobba.

Detta är mitt mentala jag när solen skiner och det oavsett hur många soldagar vi har hunnit få tidigare. Bild: Pixabay

Skammen kring den försvunna arbetsmoralen

Jag brukade skämmas över min bortblåsta arbetsmoral. Ty jag blivit samhälleligt gott uppfostrad i att man inte bara måste jobba. Man måste göra det hårt och mycket och gärna lite för mycket så att man ständigt har ett plussaldo på sitt jobb-karma-konto. Med ett värdeväxling där tio timmars övertid motsvarar att gå tio minuter tidigare. Någon annan som känner igen sig i detta eller är jag den enda som upplevt detta?

No more, säger jag bara. No more. Nycklarna till denna förändring står dels min utmattning för och lärdomen att livet inte går ut på att jobba. Dels är det min fästmans förtjänst. Första sommaren när vi träffades så levde jag fortfarande i världsbilden att man måste arbeta varje givet tillfälle. Att inte sommarjobba mellan terminerna (vi träffades på journalistutbildningen) fanns inte ens som ett alternativ där. Medan han lugnt konstaterade att han hade ekonomin till att klara sommaren så han skulle passa på att vara ledig. Först tyckte jag det var så konstigt. Snudd på bisarrt. Men jag insåg också snart att jag inte hade några hållbara argument till varför han skulle jobba om han varken behövde eller ville det.

Läs mer: Med återhämtning i fokus

Sedan kommer vi till den eviga balansgången mellan vad en själv respektive andra vill göra. För vissa sammanfattar den här bilden en essens av livsnjutning och sommar. Jag får mest panik av att se rinnande läskig mjukglass på fingrarna. Inget är rätt eller fel, utan frågan är hur du vill livsnjuta. Bild: Pixabay

Noll arbetsmoral vägs upp av pliktkänsla

Det tog dock några år till innan jag började applicera det på mig själv. Att inte jobba alltid, att ha semester och lediga kvällar, men jag blir bättre på det. Och framförallt har jag slutat skämmas för att jag inte alls känner för att jobba ibland. Det är ju inte så att jag gräver ner datorn i trädgården och bara drar, det är pliktkänslan för stor för. Så jobbar gör jag givetvis. Bara inte sådär som man en gång har gjort, inomhus på ett kontor med fasta tider.

I stället så försöker jag plocka russinen ur kakorna dessa soliga, obokade dagar jobbar jag från åtta till elva-tolv kanske. Pausar ett par timmar mitt på dagen. Vilar i trädgården. Försöker andas när känslan av att jag “borde” jobba, för att det är på dagen då normen dikterar att en ska jobba, kryper i kroppen. Sedan vid tre-tiden blir det ett par timmars jobb igen men då sitter jag i under syrénbuskarnas vissnande skugga och bockar av punkt efter punkt på det hårt prioriterade att-göra-listan. Det här med att jobba hållbart är inte alltid behagligt när en är en tävlingsidiot och fd arbetsnarkoman som trots tillfälligt sviktande arbetsmoral tycker att det hon gör är så roligt. Men shit vad jag mår bättre av att göra det.

Tumme upp: Att förändra sig själv är jobbigt men fy fasiken vad skönt det är när en gör framsteg.

Tumme ner: Att det ska vara så ansträngande att förändra sig på riktigt. Jag kan verkligen förstå att man gärna fortsätter leva och arbeta som man alltid har gjort för det är inte alltid enkelt att göra något annat.

4 Kommentarer  |  5 gillar

Alla bra ledare är inte goda människor och alla goda människor är inte bra ledare

Det här med att vi blir mer värderingsmedvetna och att det blir allt viktigare att leva efter sina värderingar är, tycker jag, en bra och sund samhällsutveckling. Min förhoppning är att den ska innebära att vi inte målar upp färgstarka fasader för att dölja våra skavanker och fel. Att vi ska kunna bli lite mer mänskliga i vårt arbetsliv. Men som med allt annat finns det ju en baksida med det. Framförallt när det uppdagas att vi inte lever som vi lär, något som exempelvis Elisabeth Massi Fritz har fått kritik för under de senaste veckorna.

Läs mer: Gör slut med din dåliga chef

Bara för att vissa personer känns naturliga och genuina  i talarstolen är det inte säkert att de är det när de sparkar av sig skorna när de kommer hem. Bild: Pixabay

Att karismatiska ledare hamnar på någon form av piedestal är intet nytt. Att makt kan tillfalla den som säger rätt saker i rätt tid är det inte heller. Vad som däremot sällan pratas om är skillnaden mellan ledaren och ledarskapet. Många jag möter säger att man måste kunna leda sig själv för att bli en bra ledare. Jag håller inte med. Det är optimalt om man kan leda både sig själv och andra. Men det är inte ett måste. Precis som klyschan att du måste älska dig själv för att älska andra. Det behöver du inte alls. Men dina kärleksrelationer och din livskvalitet kommer att förhöjas dramatiskt om du tycker någorlunda bra om dig själv. Detsamma gäller alltså ledarskap eftersom denna verklighet råder:

Alla bra ledare är inte goda människor och alla goda människor är inte bra ledare

För många år sedan nu mötte jag en person som verkligen var en förstklassig ledare som lyckades med att skapa bra resultat och bra sammanhållning i sina team. Hen var otroligt inkännande, karismatisk och empatisk och både skrattade och grät med sina medarbetare. Det var fantastiskt att få se personen in action på jobbet för det var en hjärtlig stämning och ett verkligt bra situationsanpassat ledarskap. Utanför jobbet syntes ingenting av detta. Då var personen snarare snarstucken, osympatisk och visade noll och ingen empati för sin omgivning. Det var nästan som helt två olika människor. Detta är givetvis ett extremfall men det påvisar min den ena halvan av min poäng. Bra ledare är inte alltid goda människor.

Den andra halvan illustreras av ett klassiskt misstag i företagsvärlden. Nämligen att befordra den bästa medarbetaren till att bli chef. Hen levererar fantastiska resultat och det vill man ofta uppmuntra med mer ansvar. Men det hjälper inte att personen är superbegåvad på sitt jobb om hen inte har några som helst färdigheter när det gäller att leda andra. Vissa personer är otroligt duktiga på att leda sig själva men kan leda andra om så deras liv hängde på det. Andra kan leda sig andra men absolut inte sig själva och vissa klarar av att göra både och.

Läs mer: Den manliga chefsjukan – så vet du om du är smittad

Visst hade det varit enklare i dagens konsumtionssamhälle om livet var som ett mynt? Svartvitt och ju fler du har desto bättre är det? Intressant nog är världen betydligt mer mångfacetterad och nyanserad än så. Bild: Pixabay

Det ena utesluter inte det andra

Världen är inte svartvit och det ena utesluter inte det andra. Alla bra ledare är inte godhjärtade människor med sympatiska värderingar. Alla goda människor blir inte bra ledare. Och ja, det är därför de bästa ledarna är de människor som är goda i grunden samtidigt som de anstränger sig för att göra ett bra chefsjobb. Men det innebär inte att de andra per automatik är dåliga chefer. Däremot kan det behövas att man granskar sig själv och sitt egna ledarskap lite extra och börjar jobba för att förbättra det.

Tumme upp: Att livet är ett enda långt lärande så det alltid går att bli bättre på saker

Tumme ner: Att dygnet bara har tjugofyra timmar när man vill lära sig saker


Du prenumererar väl på Ledarskapsbrevet?

Ledarskapsbrevet är för dig som vill vässa ditt ledarskap och utvecklas som ledare och skickas ut en till två gånger i månaden. Vill du också få det? Skicka ett mejl märkt “Ledarskapsbrevet” till clara@bossbloggen.se eller registrera dig i menyn så ordnar jag så att du får det.

6 Kommentarer  |  3 gillar

Varför behålla personal som gör mer skada än nytta?

Det finns ofta minst en person på varje större företag som är lite jobbig, inte smälter in i teamet eller inte presterar så bra som man skulle önska. De orsakar kanske rentutav en ojämn arbetsbelastning, merjobb eller bara en smygande huvudvärk för den som är chef. De riktiga skräckexemplen är medarbetare som bara skapar problem eller inte gör någonting alls utöver att lyfta sin lön, skapa flaskhalsar, dålig stämning och ändå får behålla jobbet.

När jag frågar varför man som ledare behåller personal som gör mer skada än nytta brukar det första argumentet vara lagen om anställningstrygghet. Att det ”inte går att göra sig av med personal” och att luckra upp LAS hade löst alla såna problem. Det är bullshit.

Att anställa är inte alltid enkelt och självklart kan felrekryteringar hända. Som tur var så finns det andra lösningar än att låta fel person sitta kvar på fel plats och göra mer skada än nytta på arbetsplatsen. Bild: Pixabay

LAS som svepskäl

Klart det hade blivit lättare att sparka personal om inte LAS hade funnits. Men den i sig är inget hinder som berättigar att man hellre behåller personal som inte fungerar i verksamheten. Tvärtom tvingar LAS arbetsgivaren att ta ansvar för sina medarbetare. Först och främst genom att backa tillbaka och fråga sig varför medarbetaren ”inte passar in/inte bidrar/infoga valfri problematik”. Är det kompetens som saknas? Är det erfarenhet, fallenhet eller personlig lämplighet? Alla dessa är områden som går att försöka stärka och utveckla som ledare. Framförallt om man ger det konstruktiv uppmärksamhet och tid.

Sedan finns det klart undantag. Vissa personer och beteenden som inte går att ändra eller utveckla hur mycket man än försöker. Men även då finns det lösningar som med fördel kan användas: antingen så uppmuntrar man personen att söka nytt arbete (gärna på arbetstid) eller så köper man ut hen.

Jag vet, det kan låta dramatiskt men det behöver inte vara det. Fundera på vad kostnaden att köpa ut en person som inte fungerar motsvarar om hen får stanna kvar i organisationen och kosta pengar i X antal år. Kan det vara värt att erbjuda medarbetaren hjälp och stöd att söka nytt arbete eller att köpa ut personen och i stället frigöra plats för en medarbetare som presterar och levererar i stället? Framförallt om ni faktiskt har gjort ett ärligt försök tillsammans med medarbetaren att nå bättre resultat utan att lyckas.

LAS finns till för att skydda medarbetare från dåligt ledarskap och förhindra att dåliga, nyckfulla eller fega chefer från att sparka folk som de tycker och behagar. Det ska vi alla vara tacksamma för. Bild: Pixabay

Tro inte att det löser sig av sig självt

Att bakbinda sig själv med LAS är bara ett svepskäl från den svårare vägen: att ta sitt ansvar som ledare och arbetsgivare och försöka lösa problemet. Inte bara låta allt rulla på som det alltid har gjort. Få saker löser sig av sig själva. Bäst är det därför om man som ledare tar ett steg tillbaka och frågar sig varför man tycker att medarbetaren är ”så jobbig” och sedan resonerar med medarbetaren om hur hen upplever det. Alla är vi duktiga på något och det bästa är om ens talang kan få användas och utvecklas i och på jobbet. De absolut flesta människor vill göra nytta och känna att man bidrar.

Dessutom. Att ha personalansvar är inte alltid enkelt. Det är definitivt inte alltid bekvämt och det ska det inte heller vara. Om det är för bekvämt, för enkelt eller för tyst på mötena så är risken överhängande att du som ledare och ni som organisation snarare problem som ni inte ser. Men det får bli en annan artikel.


Tyckte du om detta inlägg? Klicka i hjärtat och dela det gärna vidare!
Du följer väl Bossbloggen på FacebookInstagramBloglovin’ och Youtube?

2 Kommentarer  |  3 gillar

Det är dags att börja prata lön

Lön ses ofta som känsliga uppgifter. Privata rent utav. Få vill eller vågar tala om det eftersom många av oss lever i kvar i en gammal tro att vårt värde mäts i vår inkomst. Att en person med högre lön är värd mer än någon med lägre. Så är det inte. Ditt värde som människa sitter inte i lönekuvertet. Däremot är lönetraditionen sådan att den som levererar mest/bäst, är mer utbildad, erfaren och kompetens ska ha mer betalt. Stor skillnad!

De enda som förlorar på att vi inte pratar om lön är vi som jobbar. De enda som tjänar på det? Det är arbetsgivarna.

Summan i lönekuvertet är inte synonymt med ditt värde som människa. Frågan är i stället vad din kompetens och det du gör är värt? Bild: Pixabay

Fördelar med att våga prata lön

Den absolut största fördelen med att prata om löner, ha öppna löneklubbar och diskutera timarvoden är att transparensen. Att det betydligt snabbare och enklare går att se och göra något åt lönediskriminering. Det kan motverka att marknadspriser dumpas eftersom alla därmed vet vad marknadens lägstanivåer ligger. Det gör det lättare för dig att påverka din egen löneutveckling om du vet hur din prestations bedöms i förhållande till andras och det gör det enklare för dig att värdesätta ditt arbete i kronor och öron.

Nackdelar med att våga prata lön

Jag har suttit här och funderat på det här med nackdelar en stund nu. Den enda jag kan komma på är att det ställer större krav på chefer och arbetsgivare. Att man som arbetsgivare måste ha kunskap och belägg för medarbetarnas lönenivåer och kunna argumentera för dem. Vilket ställer betydligt högre krav på arbetsgivarens värderingar när det kommer till employer branding.

Framförallt ställer det högre krav på ledarskapet i organisationerna. Dess chefer måste ha kunskap och mandat att diskutera löneutveckling för sina medarbetare men även kunna och våga hantera diskussioner, eventuell avundsjuka och konflikter som kan tänkas uppstå. Det sistnämnde är dock något man som ledare kunna göra oavsett vad frågan gäller så det känns inte särskilt relevant som argument.

Detta gäller givetvis för entreprenörer och frilansare med. Att prata om ersättningsnivåer och arvoden kommer att motverka prisdumpningar och i stället tvinga fram samtal om kvalitet. Bild: Pixabay

Dags att prova något nytt

Att prata om löner skulle innebära en förändring och det kan klart vara rätt ansträngande att genomföra sådana. Men ska vi verkligen leva kvar i att kvinnor och män inte tjänar lika mycket lön för lika arbete? Med fjolårets utvecklingstakt kommer det dröja 52 år innan det är lika lön för lika arbete mellan kvinnor och män. Det bästa sättet att få bort lönediskriminering på är givetvis att arbetsgivare slutar göra det. Men eftersom det går så sjukt jäkla långsamt kanske det är dags att prova något nytt? Som att se över sin egen inställning till sin lön och börja prata om lön inom arbetsgrupper, arbetsplatser, branscher och nätverk?

Att bara snacka löner kommer i sig inte att skapa en förändring men det skulle vara ett första steg mot att skapa den.

 

Jag skrev inledningsvis att de enda som förlorar på att vi inte pratar om lön är arbetstagare. Men det är inte helt sant. I framtiden, där värderingar och ideal blir allt viktigare för arbetsmarknaden, ligger det även i företagens intresse att stämplas som bra arbetsgivare med sjyst lönepolitik. Sjyst som i jämställd, marknadsmässig, hållbar och transparent. Det kommer vi alla att tjäna på.

För dig som lönetagare: Om du nu börjar prata lön och känner hur du kokar över hur orättvist det känns. Här är en gedigen guide över hur du kan löneförhandla för att få högre lön.

För dig som arbetsgivare: Om det ringer en varningsklocka att det här är något som ni borde jobba mer med? Säg till! Det finns massor med hjälp och verktyg att få.


Tyckte du om detta inlägg? Klicka i hjärtat och dela det gärna vidare!
Du följer väl Bossbloggen på Facebook, Instagram, Bloglovin’ och Youtube?

2 Kommentarer  |  10 gillar

Sida 1 av 2

© Bossbloggen.se