Tagg: Fuck Up Stories

Viktoria Tocca: “Nu skriver jag alltid avtal med alla”

Det är dags för ännu ett avsnitt i Fuck Up Stories och idag träffar vi Viktoria Tocca som är utbildad och prisbelönad sångerska och musikalartist. Hon har jobbat på flera stora produktioner i Europa, exempelvis som Christine i Phantom of the Opera. Idag producerar hon bland annat musikalturnén Föreställningar från Broadway till Duvemåla. Här är en av hennes Fuck Up Stories!

Läs mer: “Man lär så länge man lever”, Mia Rolf

Viktoria Tocca berättar om en av sina fuck up stories som ledare för Bossbloggen
Viktoria Tocca Foto: Magnus Ragnvid

Hej Viktoria, berätta om en miss som du har gjort som ledare?

− Hej! En sak som har svidit flera gånger genom åren är att jag inte alltid har skrivit tillräckligt bra avtal för olika projekt och produktioner. Som företagare är det lätt hänt, och bekvämt, att man tänker att muntliga avtal ska räcka. Men det gör det inte alltid, inte juridiskt eller eftersom risken finns att man missförstår varandra. Det är också lätt hänt som ny företagare att förutsätta att det som sägs nu också kommer att gälla om två år. Men din verksamhet kan ju förändras och se helt annorlunda ut då.

− Min erfarenhet är också att även om det känns okej att nöja sig med en muntlig överenskommelse för att man är gamla vänner eller kollegor så kan det gå fel ändå. Saker händer och människor förändras. Innan hade jag exempelvis aldrig något på papper och det ledde till problem när en medarbetare behövdes sägas upp. Det har gått så långt att det blivit en juridisk fråga. Vilket förstås är väldigt kostsamt både emotionellt och ekonomiskt. Framförallt när det var ren lathet, godtrogenhet och klantighet från min sida att jag inte har skrivit avtal redan från början.

Vad lärde du dig av det?

− Att inte slarva med de där grejerna och att faktiskt se till att vi har skriftliga avtal finns på plats. Då slipper man ganska mycket huvudvärk och ont i magen. Mitt första avtal som jag skrev var extremt enkelt. I stil med, det här datumet gäller, så här mycket får du betalt på en A4-sida. Men risken när det är för kortfattat är att det lämnar utrymme för både missförstånd och olika tolkningar.

− Exempelvis om jag anlitar dig för ett uppdrag där jag tänker att en insats är värt ett visst gage och så tänker jag att repetitionerna ingår i det. Men så har du tänkt något annat. Så jag som uppdragsgivare måste vara tydlig med vad jag förväntar mig. Den som jag anlitar måste vara tydlig med sina förväntningar och vi behöver komma överens tidigt om vad vi ska göra. Oavsett om vi är vänner sedan tidigare eller inte. Har vi gjort det och det finns på papper behöver det förhoppningsvis inte något tjafs längre fram sedan.

Hur tror du att du hade hanterat en liknande situation idag?

− Idag har jag advokathjälp för att ha ett mycket tydligare avtal. Så inte nog med att jag skriver avtal, min avtalsmall lämnar inte utrymme för tolkning på samma sätt längre, haha. Skämt åsido, när det gäller pengar så blir vi människor ofta dumma och alla vill ha eller behålla mer. Därför är det väldigt viktigt att skriva ett bra avtal. Framförallt när ens verksamhet växer och det blir svårare att komma ihåg allt som sagts. Så de kronor som det kostar att ta hjälp av någon, de pengarna är värda att lägga för att både undvika konflikter och tjäna som rättsligt skydd.

− Sedan innebär det såklart mer pappersarbete. I vår bransch är vi inte heller vana vid detta utan det är ofta muntliga överenskommelser som gäller. Så vissa tycker kanske det är överdrivet eller konstigt att skriva avtal som innehåller en massa om uti fall-att paragrafer. Men jag har lärt mig att det bästa är att sätta sig ner och prata igenom hela avtalet. Förklara vad varje klausul innebär, varför den står med och hur du tänker kring den. Allt samarbete bygger på relationer och detta ska vara en gemensam överenskommelse som ni skriver för att det ska bli så kul, bra och roligt att jobba ihop som möjligt!


Tyckte du om detta inlägg?
Klicka gärna i hjärtat eller dela det så att andra kan få läsa det! 

Kommentera  |  4 gillar

Mia Rolf: “Man lär sig så länge man lever”

Det är dags för ett nytt inslag här på Bossbloggen och det är Fuck Up Stories. Målet med denna intervjuserie är att avdramatisera ledarskapsrollen genom att erfarna ledare delar med sig av något misstag som de har gjort någon gång. Först ut är Mia Rolf som idag arbetar som VD för Ideon Science Park men har en bakgrund som entreprenör. Här är hennes Fuck Up Story!

Mia Rolf delar med sig av en Fuck Up Story till Bossbloggen

Mia Rolf Foto: Privat

Hej Mia, berätta om en miss som du har gjort som ledare!

− Jag var hälftenägare av ett eventbolag och jag och min kollega hade gjort ganska stora omställningar efter att vi klev in som ägare. En riktig turn around från ett bolag som var på väg i stöpet till bra resultat. Vi var ungefär åttio timanställda och ett kärnteam på tio-tolv personer och det var många olika yrkesgrupper som servitriser, moderatorer, producenter och eventledare. Så eftersom vi ville stärka engagemanget så anordnade vi en teamdag med övningar och trevlig middag och allt flöt på bra. Under middagen höll jag ett tal där jag pratade om resan vi gjort, hur mycket vi litade på medarbetarna och vilket bra jobb de gjorde.

− Men, så gör jag misstaget att jag säger ”vi ägare vill, att ni medarbetare som är de viktigaste att ni känner er som ägare av det här bolaget och representerar företaget som det” och det blir alldeles knäpptyst. Tills en medarbetare säger ”vad menar du med det? Det kommer ju aldrig hända. Vi är inte ägare”. Snabbt gick stämningen från att vara på topp till att nästan bli ett anti-engagemang. Jag såg det här en gåva eftersom jag själv skulle ha drömt om att få liknande förtroende som anställd/inhyrd. Men jag missade helt att det kanske inte gäller alla.

Vad lärde du dig av det?

− Just då fattade jag inte riktigt vad som hände men efteråt insåg jag du som entreprenör inte kan förvänta dig eller begära från dina medarbetare att de ska känna exakt samma engagemang för företaget som du gör. Du kan inte trycka ur samma engagemang ur dem hur bra ledare du än är och det innebär inte att de är oengagerade.

− Försök istället ta reda på och förstå vilka drivkrafter de har och respektera dem. Numera är jag väldigt tydlig med hur jag fungerar som person och när jag anställer så fokuserar jag på att medarbetarnas förmågor ska komplettera mina snarare än att vara likadana. Det var en tuff lärdom eftersom det här hände så öppet men jag är glad för den eftersom jag lärde mig mycket av den!

Hur tror du att hade hanterat en liknande situation idag?

− Jag hade nog inte sagt så, haha. Idag hade jag nog frågat mig fram i stället för att slänga svaret på mina drömmar och förhoppningar på någon annan som en order. Vilket jag förstod av repliken att det var så det uppfattades. Bättre att ställa frågor som: är det här en väg framåt för dig? Var går gränserna dina arbetsinsatser? När känner du engagemang? Men man lär sig så länge man lever! På det sättet var det bra att det var transparent för det ledde till att vi verkligen fick rensa luften och prata igenom de här frågorna i gruppen sedan och det påverkade hur vi ledde bolaget framöver.


Tyckte du om detta inlägg?
Klicka gärna i hjärtat eller dela det så att andra kan få läsa det! 

Kommentera  |  4 gillar

Rädslan för att misslyckas

Fråga:

“Hur ser du på det här med att misslyckas? Jag är så rädd för det att jag hellre låter bli att göra grejer om jag inte vet med all säkerhet att jag kan göra det jättebra. Fattar att det inte håller i längden så har du några tips på vad jag ska göra för att det ska bli bättre?

Hälsningar,

J.”

Svar:

Hej J! Tack för ditt mejl och din fråga. Det här med misslyckanden är en hård nöt. För vem gillar att göra fel eller inte lyckas med det man vill göra? Typ ingen? Tänker att de flesta av oss drivs av att man vill lyckas med det man tar sig för. Sedan kan jag se en skillnad mellan hur mycket man bryr sig om ett misslyckande och inte, Men också vad man stämplar som misslyckande och inte.

Läs mer: Återhämta sig från misslyckande

Det mest klassiska exemplet på misslyckanden är barn som lär sig gå. De trillar om och om och om igen. Alla gör vi det och till slut så lär vi oss inte bara att gå… Bild: Pixabay

Vissa verkar ju inte bry sig om misslyckanden ens lite grand. De trillar och reser sig oberört igen. Låter dammet borstas av i fartvinden. För vissa sprutar tårarna men de kämpar vidare ändå. Medan andra struntar i att försöka igen utan går iväg och gör något annat i stället. Jag lägger ingen värdering i de olika sätten utan tänker att vi alla är olika. Plus att vi alla nog har gjort alla tre varianter om än i olika situationer och reagerar olika beroende på vad det är för utmaning som vi står inför.

Själv hör jag med till skaran som älskar känna mig duktig på det jag gör och samtidigt avskyr att göra fel. Som tur var har åratal av övning gjort det lite bättre. Det i kombination med att ständigt leva lite utanför min komfortzon. Jag utmanar mig själv hela tiden och testar ideligen nya saker. Vilket är jätteroligt och jätteläskigt på samma gång. Men framförallt försöker jag skilja på misslyckande och försök och det tänker jag kanske är ett förhållningssätt som kanske kan hjälpa dig med?

Skillnaden mellan att försöka och misslyckas

För att lära oss saker, för att bli verkligt bra på något så måste öva på dem: det kan vi väl vara överens om? Även om man avskyr att vara nybörjare så är det svårt att undvika att vara det om du ska ta dig an något alldeles nytt. Men innebär det då att varje gång du inte lyckas är ett misslyckande? Nä, verkligen inte. Lyckande och misslyckande ställs ofta mot varandra som motpoler men poängen är att dessa motpoler inte är det enda som existerar. Det finns en hel härligt gråskala däremellan och nio av tio av oss befinner sig på den och inte vid ytterligheterna. Skulle det gå att se det mer nyanserat?

Det vi alla gör är trots allt försök till att lyckas. Det behöver inte per automatik inte innebära att vi misslyckas utan det betyder att vi försöker göra något vi inte har gjort förut. Och hur fint, tufft och modigt är inte det?

Vissa av oss rent utav dansar fram. Och nä, alla dansar vi inte balett men det innebär ju inte att det är ett misslyckande att “bara” kunna gå. Bild: Pixabay

Vad är det värsta som kan hända?

En annan del som jag läser från din fråga är din rädsla för att misslyckas. Jag vet inte om jag kan ge dig så många fler råd gällande det än att försöka utmana den rädslan. Utmana den och se om det var så farligt som du trodde och tänkte dig. Oftast brukar det inte vara så svårt eller hemskt som man föreställer sig det.

Ett knep som jag brukar använda mig av i sådana lägen är också att ställa mig själv frågan: vad är det värsta som kan hända? Som när jag bestämde mig för att säga upp mig och starta företag. Då tänkte jag (och gör fortfarande) att om allting går åt skogen och om jag inte lyckas med detta: då är det bara att skaffa mig ett nytt jobb. Och så vidare.

Så nästa gång du märker att din rädsla håller dig tillbaka, fråga dig själv: vad är det värsta som kan hända? Utmana rädslan, gärna i små steg åt gången. Och framförallt se dina steg som försök till att lyckas och inget annat. Det är tror allt det de är. Kom också ihåg att bara det att du är medveten om din rädsla är ett stort och viktigt steg. Det betyder att du har kommit en bra bit på vägen redan.

Jag hoppas innerligt att detta kan hjälpa dig lite på vägen och önskar dig all lycka till! Har du som läser några andra tankar, tips och erfarenheter att dela med dig av till J? Dela gärna med dig i kommentarfältet!

Kommentera  |  2 gillar

© Bossbloggen.se