Tagg: Bli frisk från utmattning (Sida 1 av 4)

Ett litet steg för mänskligheten

Hej! Hur mås det? Här är det finemang. Även om jag är trött och seg (vilket knappast känns konstigt klockan nio på kvällen) så är jag fortfarande glad över min bedrift tidigare idag. Ett litet steg för mänskligheten som kändes gigantiskt för mig.

Happy
Var såhär glad efteråt! Och lite trött med lite huvudvärk. Men det släppte fint nog igen efter en liten vilopaus.

Jag har länge gillat att lösa logiska pussel och mönster men i och med utmattningen tappade jag mycket av min förmåga att kunna göra sådana. Fokuset de kräver var helt enkelt för ansträngande. Även om jag har rehab:at min hjärna lite på egen hand med korsord, sodoku och småpussel har jag inte gjort något sådant här test på länge, länge. Förrän idag när jag gjorde ett matrigma-test! Och jag var allt lite pirrig innan jag skulle göra det eftersom jag inte visste om jag skulle kunna hålla fokuset uppe hela vägen. Men det gick och inte nog med det, det kändes bra också! Jag kunde känna hur min hjärna fungerade som den en gång gjort och det var så roligt att få utmana den. Så det har glatt mig resten av dagen!

Vad tycker du om sådana typer av test? Någon annan här än jag som tycker de är roliga att göra bara för att eller hör du till skaran som ogillar dem?

Kommentera  |  1 gillar

Utmattningen – från då till nu

Jag fick ett fantastiskt fint mejl häromdagen från en “utmattningssyster” som tyvärr också upplevt hur det är att gå in i väggen och undrade om jag kände igen mig i några av de problem som hon beskrev. Och det gjorde jag ju. Även om det är 6,5 år sedan jag blev sjuk, 5 år sedan jag blev sjukskriven och 3 år sedan jag började jobba heltid så kan jag än idag minnas hur det var. Men, så slog tanken mig att det kanske är fler av er som kanske vill veta detta. Om inte annat så kanske det är bra för mig själv att faktiskt ta en titt i backspegeln och se hur långt jag har kommit ändå. Inte minst på de tre senaste åren.

Boss

I slutet på januari var det alltså tre år sedan som jag började jobba heltid igen efter min utmattning. Konstigt ändå. Jag hade gissat på fem år om jag skulle ha gått på hur det känns. Men det beror nog på att det känns som att jag har jobbat med detta för alltid!

Utmattningen – från då till nu

Under min sjukdomstid har jag bland annat upplevt:

Mycket (och svår) migrän

Så fort jag ansträngde mig för mycket, slappnade av eller hade för många syn- och ljudintryck så brukade migränen slå till. När det var som värst hade jag migrän 5-6 dagar i veckan och det har som tur var minskat under rehabiliteringens gång. Nu har jag den kanske en eller två gånger per månad och då har det ofta varit något särskilt som orsakat den.

Svår ledvärk och frossa

Usch, den molande ledvärken i hela kroppen kändes som om någon gjort tusen nålar på alla ens lemmar i timmar. Du vet känslan av när ens ena fot har somnat? Som den värken när den vaknar igen. Eller som värst, när man har blivit kall om fötterna och de ska börja tina.  och som får en att bli alldeles avdomnad och oförmögen att röra sig alls. Extra härligt var det när den hade med sig frossa på besök med. Not.

Illamående

Flera jag har mött verkar ha haft en känslig punkt i vårt mående som kroppen använder som det starkaste sättet att försöka bromsa oss. Min sådan är illamående och kräkningar (förmodligen eftersom jag har sådan kräkfobi). När det var som värst behövde jag stanna på toaletten vid hallen innan jag gick hemifrån för att jag var så fysiskt ansträngd av att klä på mig och gå hemifrån.

Yrsel

I perioden när läkarna misstänkte att jag hade en hjärntumör (vilket jag som tur var inte hade) hade jag också svåra problem med yrsel. Förmodligen på grund av migränen.

Paws

Förutom min kära fästman så har den här lilla damen varit min fysiskt närmsta följeslagare under dessa år. Fick nämligen katterna i vevan som jag blev sjuk och det är jag glad för. Dels var det mysig med mjuk närhet, men också för att flytta fokuset från sina egna till någon annans behov.

Minnessvårigheter

Ibland så har jag haft regelrätta minnesförluster och black out’s men oftast så har det “bara” varit så att minnet inte har funkat i varierande grad. Detta har som tur var också blivit mycket bättre allt eftersom jag har blivit friskare men fortfarande kan en extra virrighet när det gäller datum dröja sig kvar.

Oförmågan att ta beslut

En annan effekt var att jag gick från att vara en driven beslutsfattare till att börja storböla om M frågade om det fanns mjölk i kylen (när jag stod vid kylen och tittade i den). För att inte tala om när han frågade vad vi skulle äta till middag. Det var som att vartenda litet beslut var mig övermäktigt och att jag kollapsade så fort jag behövde använda hjärnan.

Personlighetsförändring och humörsvängningar

En annan otrevlig effekt var att jag emellanåt både kände och betedde mig som någon helt annan. Jag har förvisso hetsigt humör men också en väldigt lång stubin när det gäller saker som berör på mig djupet. Men under den initiala rehabiliteringen så fick jag några riktigt hemska vansinnesutbrott. Från ingenstans över småsaker. Som tur var kom de inte så ofta men det var hemskt att känna sig så förbytt och konstig.

Hjärntrötthet

Hjärntröttheten har varit ett faktum under långa perioder och det har varit otroligt frustrerande att hela hjärnan känns som en enda gröt. Ord byter plats, jag har inte kunnat läsa ordentligt i period (efter ett liv som bokmal) och framförallt texter på engelska har krävt mycket mer hjärnkapacitet än vad jag är van vid.

Panikångest och depression

Direkt när jag blev sjuk så hade jag utmattningsdepression och konstanta panikångestattacker eftersom det blev “för bra” med att gå in i väggen och separera på samma gång. Men efter par månader släppte depressionen och panikångesten började avta mer och mer.

Smile

Eftersom där var perioder som jag undrade om jag någonsin skulle kunna bli glad igen känns det grymt gött att känna att jag är det nu. Hela jag är friskare och mår bättre än någonsin även om det förstås är en bit kvar på vägen.

Rester som jag fortfarande dras med är bland annat:

Noll uthållighet

Nu har jag kommit till ett stadium när jag kan känna mig rätt så pigg och stark. Men, den styrkan och piggheten har tyvärr en tendens att inte vara så länge vilket kan vara riktigt frustrerande. För vi pratar inte om timmar av ansträngning utan minuter när det gäller fysiskt aktivitet. Mentalt är det mycket bättre och jag jobbar ju heltid idag utan större bekymmer men jag blir snabbt trött.

Förhöjd känslighet

Alltså, jag är och har alltid varit högkänslig, men jag upplever ändå att jag fortfarande är lite känsligare än vanligt. Det krävs väldigt lite för att jag ska göra rätt stora emotionella svängningar och jag gråter säkert minst en gång i veckan över lite allt möjligt.

Stort sömnbehov

Mitt sömnbehov är fortfarande rätt stort, framförallt efter alla former av ansträngningar. Sover kanske 9 timmar per natt (ibland lite mindre) en vanlig vardag och 9 – 12 timmar på helgen. Men i jämförelse med när jag blev sjukskriven är det såklart mycket, mycket bättre och nu kan jag också känna att det ofta räcker med en natts ostörd sömn för att återställas till nästa dag. Skön känsla!

Jag vet ju att det är flera av er som läser som också varit med om den här skitsjukdomen. Känner ni igen i er i detta? Och hur mår du idag? Berätta gärna så vi kan ge andra utmattade och trötta bossvänner lite stöd och hopp. 

2 Kommentarer  |  2 gillar

Guldkorn och stunder jag minns

Alltså, apropå i-landsproblem så har jag ett annat sådant som jag brottas med i skrivande stund. Jag har så mycket att skriva om att orden typ hopar sig, och fastnar på vägen från min hjärna ner i tangentbordet. Så därför tänkte jag, inspirerad av Wildas stjärnögonblick, samla ihop några av de minnesvärda stunder och guldkorn som jag har upplevt under veckan som gick.

Under veckan fick jag också påminnelsen om att jag måste komma ihåg att prioritera min kreativitet och fota för att det är roligt med – inte bara när det är jobb. Bild: Daniela Horsley

Guldkorn

Känslan av att få läsa orden “det prisbelönta ledarskapsforumet Bossbloggen” och sedan inse att det är min blogg man menar. Nu är det tre år sedan jag kom på idén, två år sedan jag startade och här är vi idag? Så. Mäktigt. Och. Ofattbart.

Kärleksboosten att få hänga med mina underbara småsyskon. Var längesedan jag skrattade så mycket under en och samma kväll. Vi kan reta livet ur varandra ibland men de är ändå de bästa syskon man kan ha.

Pirret att bjuda på ett smakprov av min ledarskapsmodell i form av en föreläsning för ett nätverk för marknadschefer.

Tröttheten i tisdags efter måndagens träning var inte nådig. Lyckades knappt stava mitt namn rätt och gjorde då det enda rätta och tog det lugnt hela dagen.

Beslutsamheten att börja sälja mer aktivt och ta ännu fler steg ut och säga “anlita mig – jag kommer att göra skillnad och hjälpa dig bli en bättre ledare”. Pjuh, Jante skrek och vred sig i plågor som om jag viftat med en trollstav över honom och sagt “Crucio!”.

Att få inleda en fika med någon man inte mött förut och gå därifrån, två och en halv timme senare, som vänner är alltid lika berikande.

Känslan att inte bli bli sådär spagettimos i kroppen förrän jag var i den sista minuten av mina löpintervaller. I fyra minuter före dess var jag stor, stark och oslagbar (fastän någon med rullator nog hade kunnat rulla förbi mig, hähä).

Tryggheten att krypa ner i sängen och bli omfamnad av ens kärleks värme och ha sin lilla katt i famnen.

Frustrationen över att inte hinna med allt man vill och önskar på en vecka. Avskyr verkligen att putta fram arbetsuppgifter som man helst hade velat ha gjorda.

När orden trängs om att få komma ut, jag till slut börjar skriva och de ett efter ett ger med sig och lämnar min skalle. Det kreativa ruset de lämnar efter sig borde kunna stämplas som en drog. Innerligt tack för att du läser dem!

Du hör. Det är som vanligt en emotionell berg och dalbana i den här skallen. Högt och lågt, ytligt och djupt, snabbt och vilsamt på samma gång. Men vad vore livet utan kontraster. Har du något särskilt ögonblick som du bär med dig från vecka?

Kommentera  |  3 gillar

Det är inte farligt att vara trött

Det kan låta som en självklarhet: att det inte är farligt att vara trött. Eller ja, i vissa lägen är det klart det. Är du yrkeschaufför eller har ett annat säkerhetsbetonat yrke bör du givetvis vara någorlunda pigg och vaken på jobbet.

Men under de senaste dagarnas extrema trötthet som jag har upplevt i och med min ökade motionsnivå har en gammal oro gjort sig påmind. Den som säger att tröttheten är kopplad till något hemskt. Den obehagligt onda trötthetsvärken som moler i alla leder, yrseln, illamåendet och gråtattackerna. Som utmattad blir tröttheten snabbt en fiende och symbol för allt det onda – i alla fall har den blivit det för mig.

Tired

Trött på att vara trött kan en ju vara med också, det var jag en period i min rehab när det kändes som om jag rörde mig i kvicksand. Oerhört frustrerande även om det tur nog också gick över.

Det är inte farligt att vara trött

Så därför har jag fått plocka fram mitt gamla mantra “det är inte farligt att vara trött” den här veckan. Det är därför jag jobbar på “som vanligt” om än i lägre takt även om jag är trött. Det är förmodligen därför enstaka blogginlägg uteblir och svarstiden kanske dröjer något. För även om tröttheten kan vara en rejäl varningssignal så har vi tänt den med flit den här gången. Det är dags att stärka min kropp för att jag ska bli än friskare. Jag vidhåller att vila är ett av mina viktigaste verktyg mot utmattningen men ibland måste man utmana sig för att kliva vidare in i nästa friskhetszon.

Så till er som visat oro vill jag återigen säga tack. Ni är fantastiska som bryr er och visar omtanke. Jag är tröttare än vanligt vissa dagar nu men det är okej. För min del är det, just nu, inte farligt att ha tröttmössan på och jag mår verkligen jättebra i övrigt. Livet är superfint och glatt på alla sätt och vis. Framförallt när man har vänner som er som förgyller ens dagar.

Sedan tycker jag det är spännande med hur olika trött man är som människa. Själv var jag en gång i tiden en morgontrött piggelin som alltid har haft lite för mycket energi. Medan det nu då är betydligt mer utjämnat och jag är mer jämntrött och jag har nog minst en i min närhet som skämtsamt kallar sig för konstant trött.

Hur funkar du? Är du en “pigg” eller “trött” person? Ingen värdering i det ena eller andra då givetvis – tänker att vi helt enkelt är olika och att ens trötthetsnivå inte säger ett dugg om vad vi åstadkommer om dagarna.

2 Kommentarer  |  4 gillar

Sex år senare – livet efter utmattningssyndrom

Idag, den elfte september, är det sex år sedan som jag gick in i väggen. Sex år senare så är jag nästan frisk. Känns å ena sidan innerligt sorgligt att det har dröjt så länge och samtidigt helt magiskt att ändå kunna skriva att jag nästan är frisk.

Läs mer: Vad utmattningssyndrom kan lära dig som ledare

Tiles

Jag får ibland frågan om hur det känns att gå in i väggen. Men jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna beskriva den kollapsen som skedde på de här kakelplattorna klockan halv fem den där tisdagen för sex år sedan.

Livet efter utmattningssyndrom

Jag har återhämtat mig fint från vårens period av överarbetning och är det om något är ett tecken på att jag har lärt mig min läxa. Känslan inför hösten är att jag är pigg, gladd och optimistisk inför allt spännande som kommer att hända. Numera orkar jag med ens vanliga vardagssysslor. Jag orkar vara social (om än inte riktigt lika mycket som tidigare) och jag får energi av både jobb och skola. Det som är tydligt är att det är den fysiska styrkan och uthålligheten som fattas mig.

Det i sig är förstås rätt frustrerande ibland. Att jag inte kan gå så snabbt eller så långt och måste planera in vardagliga saker som ändå kräver fysiskt aktivitet med lite större omsorg än andra. Men sjukgymnastiken fortsätter framåt. Jag har inte kunnat springa mer pga förkylning men på Irlandsresan kunde jag rida flera gånger och vi gick jättemycket utan att jag svimmade av trötthet. Underbart, inte sant?! 

Så jag hoppas detta kan verka som en tröst för er andra som kämpar med den här skitsjukdomen. Det tar svinlång tid att bli frisk. Uppenbarligen. Men för sex år sedan visste jag inte hur jag skulle orka andas i en minut till och idag sitter jag här på kontoret och livet blev bättre än vad jag någonsin hade kunnat ana. Jag kan jobba fullt ut på mina egna villkor. Sedan har jag säkert minst ett eller två år kvar på min fysiska rehab men är jag på god väg.

Är det bara jag som kommer ihåg årsdagen såhär eller gör ni andra med erfarenheter lik denna också det?

2 Kommentarer  |  4 gillar

Sida 1 av 4

© Bossbloggen.se