Noll arbetsmoral

Alltså… Under alla mina tidigare yrkesverksamma år så har jag trott att det har berott på att jag inte hade mitt drömjobb att jag fick noll arbetsmoral så fort solen sken ute. Men vet ni vad. Jag har nu insett att det inte alls var fallet. För nu har jag mitt absoluta drömjobb och trots det så är det som att solens värme raderar ut varje liten gnutta av lust till att jobba.

Detta är mitt mentala jag när solen skiner och det oavsett hur många soldagar vi har hunnit få tidigare. Bild: Pixabay

Skammen kring den försvunna arbetsmoralen

Jag brukade skämmas över min bortblåsta arbetsmoral. Ty jag blivit samhälleligt gott uppfostrad i att man inte bara måste jobba. Man måste göra det hårt och mycket och gärna lite för mycket så att man ständigt har ett plussaldo på sitt jobb-karma-konto. Med ett värdeväxling där tio timmars övertid motsvarar att gå tio minuter tidigare. Någon annan som känner igen sig i detta eller är jag den enda som upplevt detta?

No more, säger jag bara. No more. Nycklarna till denna förändring står dels min utmattning för och lärdomen att livet inte går ut på att jobba. Dels är det min fästmans förtjänst. Första sommaren när vi träffades så levde jag fortfarande i världsbilden att man måste arbeta varje givet tillfälle. Att inte sommarjobba mellan terminerna (vi träffades på journalistutbildningen) fanns inte ens som ett alternativ där. Medan han lugnt konstaterade att han hade ekonomin till att klara sommaren så han skulle passa på att vara ledig. Först tyckte jag det var så konstigt. Snudd på bisarrt. Men jag insåg också snart att jag inte hade några hållbara argument till varför han skulle jobba om han varken behövde eller ville det.

Läs mer: Med återhämtning i fokus

Sedan kommer vi till den eviga balansgången mellan vad en själv respektive andra vill göra. För vissa sammanfattar den här bilden en essens av livsnjutning och sommar. Jag får mest panik av att se rinnande läskig mjukglass på fingrarna. Inget är rätt eller fel, utan frågan är hur du vill livsnjuta. Bild: Pixabay

Noll arbetsmoral vägs upp av pliktkänsla

Det tog dock några år till innan jag började applicera det på mig själv. Att inte jobba alltid, att ha semester och lediga kvällar, men jag blir bättre på det. Och framförallt har jag slutat skämmas för att jag inte alls känner för att jobba ibland. Det är ju inte så att jag gräver ner datorn i trädgården och bara drar, det är pliktkänslan för stor för. Så jobbar gör jag givetvis. Bara inte sådär som man en gång har gjort, inomhus på ett kontor med fasta tider.

I stället så försöker jag plocka russinen ur kakorna dessa soliga, obokade dagar jobbar jag från åtta till elva-tolv kanske. Pausar ett par timmar mitt på dagen. Vilar i trädgården. Försöker andas när känslan av att jag “borde” jobba, för att det är på dagen då normen dikterar att en ska jobba, kryper i kroppen. Sedan vid tre-tiden blir det ett par timmars jobb igen men då sitter jag i under syrénbuskarnas vissnande skugga och bockar av punkt efter punkt på det hårt prioriterade att-göra-listan. Det här med att jobba hållbart är inte alltid behagligt när en är en tävlingsidiot och fd arbetsnarkoman som trots tillfälligt sviktande arbetsmoral tycker att det hon gör är så roligt. Men shit vad jag mår bättre av att göra det.

Tumme upp: Att förändra sig själv är jobbigt men fy fasiken vad skönt det är när en gör framsteg.

Tumme ner: Att det ska vara så ansträngande att förändra sig på riktigt. Jag kan verkligen förstå att man gärna fortsätter leva och arbeta som man alltid har gjort för det är inte alltid enkelt att göra något annat.

Föregående

Före, under och efter svåra samtal

Nästa

Alla dessa fina möten och spännande samtal

4 Kommentarer

  1. Profilbild

    Det är ju inte klokt att det ska vara så jefla svårt att jobba när sommarvärmen kallar utanför! Snudd på omöjligt.
    Ett litet igenkännande fniss blev det när jag läste om jobb-karma-grejen. Inte för att jag kanske är där du har varit men vill alltid ha känslan att jag har plus, alltid ha ansträngt sig lite mer än vad som krävs för att känna att kan med gott samvete kan gå eller avsluta. Pust alltså…

    • Clara Löfvenhamn

      Haha, skönt att jag inte är ensam om att känna så i alla fall! Men visst är det bisarrt hur en funkar? Får fortsätta öva 😀

  2. Profilbild

    Åh, känner så igen mig! Skulle kunna varit jag som skrivit inlägget…. Så tack för att det inte bara är jag som har det här problemet. Än värre av att jag inte vill ner i en varm gymkällare och träna inomhus, men det behövs när sakerna jag vill använda finns där. Känner mig dum som längtar efter regn ibland 😉

    Och angående glassen så är det där väl den värsta känslan i världen?? När det rinner glass? Och allt kladdar?

    • Clara Löfvenhamn

      Alltså, jag förstår verkligen att det inte lockar ett dugg. Hade känt exakt detsamma xD

      Och ja, håller med dig om glassen med. Finns ju så få saker som kladdar och klibbar som smält glass, huäh!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© Bossbloggen.se