Human Facts: När tårar inte hjälper

När jag är i Stockholm blir det många vändor i Stockholms tunnelbanesystem. Jag vet, det är kanske konstigt men jag gillar känslan av att susa fram genomunderjordens mörker men musik som bränner i lurarna. Idag lyssnade jag på låten Human Legacy som alltid puttar mig ur balans och vid mitt byte blev den svala perrongen blev iskall när min blick föll UNHCR:s senaste kampanj Human Facts.

Jag förstår om det känns helt off topic i  en ledarskapsblogg att lyfta ett ämne som detta. Men jag, privatpersonen Clara, är för berörd för att låta bli. Jag vill också vara supertydlig med att jag inte får betalt för att skriva detta inlägg. Jag har inte haft mer kontakt med UNHCR än de snabba orden jag hann byta med en av deras värvare på T-Centralen idag. Där jag, i min språngmarsch mot tåget, bara hann flåsa fram att jag älskade kampanjen. För det gör jag. Däremot hatar jag att den behövs och mina tårar har runnit ända sedan dess. Av sorg. Men också av skam eftersom mina tårar inte hjälper en enda människa och det är med den frustrationen jag skriver dessa rader nu.

Human Facts: När tårar inte hjälper

En tid efter att Sverige stängde gränserna så var jag i Istanbul, där människor på flykt från Syrien levde på gatorna eftersom de inte kom in i Europa. Jag kommer aldrig glömma hon som satt uppkrupen i en port med sitt spädbarn inlindad i en filt och försökte sova. Själv har man turen att vara född just här. Då får man en papperslapp som gav mig rätten att passera alla sex passkontroller på vägen hem därifrån utan problem.

Jag förstår att vi i Sverige ensamma inte kan hjälpa hela världen. Men det är också sjukt lätt att säga att vi inte kan hjälpa alla. Eller att det måste gå och hjälpa folk ”på plats” när man själv inte befinner sig i den brinnande krigszonen. Dessutom visar UNHCR:s senaste rapport att 9 av 10 av flyktingarna flyr inom sitt hemland eller till grannländerna. Det är med andra ord få som kommer i närheten av Europa överhuvudtaget.

“En ung pojke på flykt från kriget i Syrien bär sin bror över gränsen mellan Grekland och Makedonien.” Foto: UNHCR / Andrew McConnell

Varje siffra är en människa

Mer än 68 miljoner människor är på flykt i världen och många av dem är barn enligt UNHCR, mer än hälften av dem är barn. Alltså fler än 30 miljoner barn. Försök föreställa dig dem. Barn som borde få gå i skolan, ha mat i magen och kunna somna tryggt om kvällarna. Men de gör de inte. De har sett och upplevt saker ingen människa bör utsättas för och lever liv som är allt annat än barnvänliga. Läs om deras historier. Och ja, det kommer att vara obehaglig läsning. Men om du tycker den är jobbig att ta del utav i hemmets trygga vrå, kom ihåg att detta är andras verklighet. Bidra gärna med att skriva under deras namninsamling. Skänk en slant om du vill och kan. Eller sprid kampanjen så den kan göra skillnad för de som behöver det. Varje siffra är en människa. Och vad för arv ska vi människor lämna efter oss om inte vår medmänsklighet?

Liknande inlägg:

Föregående

Om elektriciteten inte fanns

Nästa

Hello, it’s me…

2 Kommentarer

  1. Väldigt bra att du gick off topic och spred kampanjen tycker jag <3 Hjärtat värker för alla dessa människor..

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© Bossbloggen.se