Förutom jublet över våren så har mitt sociala medier flöde främst fyllts utav två ämnen den senaste veckan. Demonstrationerna mot Svenska Akademien samt det alldeles för tidiga bortgången av Tim Berglind. Två vitt skilda händelser som inte har någonting med varandra att göra. Men jag kan se ändå se en gemensam nämnare i dem båda: den fullständiga respektlösheten inför att ett nej är ett nej. Den ena ur ett ledarperspektiv och den andra ur ett medarbetarperspektiv.

Livet är sällan så svartvitt heller att det bara är säga nej heller. Därför måste vi hjälpa varandra genom att respektera varandras nej direkt. Bild: Pixabay

När nej inte respekteras

I dokumentären True Stories blir det uppenbart hur Tim Berglinds ledande omgivning inte respekterar hans nej. Han sitter i bilen. Dubbelvikt, alldeles blek och uppenbart omtöcknad av smärta. Då bokas det in att han, två timmar senare, ska ge radiointervjuer om att han är “back on track”. För att inte tala om allt motstånd som han berättar att han mötte från sin omgivning när han sa att han vill sluta turnera eftersom han mår dåligt av det. Alla försök och all press om att göra några spelningar till och det blir så himla tydligt genom filmkameran att hans nej inte hörsammas.

I soppan som kallas för Svenska Akademien är det lika tydligt att ett nej inte har respekteras. Först genom att en person i kretsen omkring Akademien inte har respekterat kvinnors nej och därmed står anklagad för sexuella övergrepp. Sedan, genom att ignorera när personer inom akademien försöker säga nej till jäv. En kvinna får lämna sin ledande post för att andra män har gjort bort sig. Dagen efter att allmänheten har demonstretat sitt nej gentemot detta medeltida beteende så skickas detta pressmeddelande ut och utlovar bot och bättring. Lite i senaste laget kanske. Här blir det snarare medarbetarna som inte hörsammar omgivningens nej. Vilket är lika illa som om en chef inte skulle göra det.

Det är ofta lättare att se andras stress och press än sin egen och i dokumentären så krockar Tim Berglinds turnerande livsstil med hans önskningar och värderingar så tydligt. Men hur lever du själv? Hur hårt pressar du dig? Och är drömmarna du har satt upp verkligen dina eller någon annans? Bild: Pixabay

Men också i det vanliga arbetslivet

Men framförallt så ser vi dessa beteenden i vårt “vanliga, dödliga” arbetsliv. Allt fler blir sjukskrivna för utmattning eftersom vi har ignorerat våra kroppars skrikande protester. Både chefer och medarbetare pushar varandra ytterligare med fler arbetsuppgifter och frågan: “kan du hjälpa mig med detta?” eller rent utav frasen “bara det här också”. Och så blir pressen bara större.

Kan vi inte bara komma överens om att ett ja betyder ja och att ett nej betyder nej och båda svaren är lika acceptabla? Absolut, vissa nej kanske borde vara ja och vissa ja borde vara nej och de kan absolut bemötas och diskuteras. Men när vår hälsa står på spel, våra värderingar eller gränsen mellan personligt och privat: då är nej alltid ett nej. Och! Respektera dina egna nej lika mycket som du respekterar andras. Jag kan inte nog betona hur viktigt det är.

Tumme upp: Jag hoppas och tror att vi lever i tiden då folkrörelsens “Nej till patriarkatet!” börjar accepteras på riktigt. Ingen av oss mår bra i dess strukturer och maktobalans.

Tumme ner: En tumme ner känns klent som beskrivning och därför strök jag den. Jag vill verkligen beklaga Tim Berglinds död. Det är så sorgligt när unga människor går bort för tidigt oavsett hur det går till eller vem det är som drabbas.


Tyckte du om detta inlägg?

Klicka gärna i hjärtat eller dela det så att andra kan få läsa det!