Diagnos: Människa

Ledare. Grön. Introvert. Röd. Högkänslig. Utmattad. Arg. Gul. Koncentrationssvårigheter. Lycka. Blå. Sorg. Dyslexi. Entreprenör.
ADHD. Intensiv. Extrovert. Depression. Glad.

Alla dessa ord har en gemensam nämnare: människor.

En av de finare sakerna med sociala medier tycker jag är att en får chansen att ta del utav andras livsöden. Att man kan få diskutera olika frågor och höra andras erfarenheter när det gäller allt från krukväxter till levnadsfrågor, ekonomi och hälsa. Något som slog mig i helgen dock när jag bläddrade igenom både höga och låga diskussioner var dock hur lika innehållet är i många av grupperna är – trots att de handlar om så vitt skilda saker. Men också hur stark vår önskan är om att kunna sätta etiketter på saker. Vilket är fullt förståeligt när vår hjärna bokstavligen talat är funtad så. Den vill kategorisera, stämpla och diagnosticera saker som vi inte förstår. Men vart går gränsen mellan en diagnos och att vara människa?

Läs mer: När chefen mår dåligt på jobbet

Vem har inte råkat ut för att livet påverkat det vi gör på jobbet? Framtidens företag har förstått detta redan idag och låter därför sina medarbetare vara prick det de är: människor och inte maskiner.

Diagnos: Människa

Och jag vill redan här och nu påpeka att detta inte är någon som helst kritik mot diagnosticering eller diagnoser. De är ofta viktiga, ibland livsnödvändiga, och de är givetvis ett måste för att få medicinsk hjälp, stöd och förståelse. Jag vet av erfarenhet hur givande det var att höra talas om högkänslighet första gången och hur denna kategorisering har hjälpt mig att bli klokare kring vem jag är. Men samtidigt tycker jag att det är lite synd att jag skulle behöva den överhuvudtaget. Varför räckte det inte med att vara människa?

För det allra flesta av oss är livet är mer eller mindre svårt i perioder. Vi och våra nära och kära råkar ut för kriser, trauman, smärta, sjukdom och sorg. Varför finns det så lite utrymme i våra arbetsliv för detta? Varför skenar statistiken kring sjukskrivningar åt helt fel håll? Varför måste man som utmattad veta vilka formuleringar som läkaren ska ha med i sjukintyget för att Försäkringskassan ska godkänna ens sjukskrivning? Och ska det verkligen behöva krävas en diagnos och evinnerligt lång utredningstid för att få särskilt stöd om man behöver det i skolan?

Vi är alla olika. Vi går igenom olika saker och levnadsöden och jag hoppas och tror att framtidens företag och arbetsgivare är de som ser och uppskattar människor som de är. Med alla sina förmågor, kunskaper och erfarenheter. Livet blir sällan som vi tänkt oss och det måste få finnas utrymme både för med- och motgångar – även i våra arbetsliv.

Strindbergs ord ”Ja, livet är oregerligt, det är inte lätt att vara människa, det är nästan omöjligt.” innehåller en hel del sanning. Trots att han med samhällets mått mätt ändå var hyfsat privilegierad. Men ja, han var väl bara människa han med.


Tyckte du om detta inlägg? Klicka i hjärtat och dela det gärna vidare!
Du följer väl Bossbloggen på FacebookInstagramBloglovin’ och Youtube?

Liknande inlägg:

Föregående

Omgiven av idioter: vilken färg är du?

Nästa

Bossbloggen i december

4 Kommentarer

  1. Camilla

    Väldigt bra tankar om människan. Jo diagnoser kan vara viktiga men är kanske viktigast som förklaringsmodell. För att veta hur man ska ta sig ann ett brutet ben behövs det först en diagnos. Först då är det möjligt att sätta in rätt behandling och resurser, men inte är man ett brutet ben för det. Det gäller att akta sig så att inte människan blir sin diagnos – om diagnosen inte är just människa.

    • Clara Löfvenhamn

      Älskar att få ta del av dina tankar Camilla och så fint formulerat! Att använda dem som förklaringsmodell är nog ett väldigt sunt sätt att se dem på.

  2. Välformulerat och klokt som alltid! Känner verkligen igen detta och håller med om att det blir lite tokigt när vi i första hand inte är människor med olika egenskaper och känslonivåer.

    • Clara Löfvenhamn

      Tack fina! Och ja, kan verkligen känna frustration över det och att arbetslivet, ofta, bara tar hänsyn till den första delen av ordet ARBETET och inte LIVET. Det borde vara mer 50/50. Framförallt med tanke på våra olika förmågor och erfarenheter.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© Bossbloggen.se