Kategori: Personlig utveckling (Sida 2 av 21)

Trettio-himla-fyra

Jo men visst alltså. Idag fyller den här ledarskapsbloggaren år. Trettio-himla-fyra år närmare bestämt. Innan den här dagen kom kändes det inte alls lika bra som det gjorde att fylla 33. Nu hade jag mycket mer åldersångest. Fullständigt ologiskt och alldeles orimligt förstås. Men det känns som att jag börjar bli vuxen på riktigt nu. Vilket bara det också är knas eftersom jag flyttade hemifrån när jag var sexton men hey, om det är något som är säkert så är det att mitt tidsperspektiv alltid har varit lite skevt, hähä.

Birthdaygirl

Dagens glädjedans efter mitt samtal med min mentorcoach idag. Nästa vecka är det dags för diplomeringen och det ska bli så roligt!

Trettio-himla-fyra

Förra året var jag ju så ambitiös och skrev en lista över 33 saker som jag har lärt mig på 33 år och eftersom den blev så fullkomlig tänker jag att det räcker att lägga till en enda punkt till den. Nämligen:

Hur reglerna för brandskyddskontroller för skorstenar ser ut! De senaste månaderna har våra husdrömmar börjat ta fart ordentligt och det innebär att vi lär oss en massa saker man aldrig trodde man skulle kunna förut. Livet på en pinne liksom. Hoppas att jag aldrig slutar ställa nyfikna frågor för jag tycker så himla mycket om det.

Åh nu när halva dagen har passerat så har också min åldersångest dämpats. För det är allvarligt talat omöjligt att ha ångest över något när man får så stora mängder med kärlek och omtanke som jag har hunnit få redan. Av er vänner, min familj och alla nära och kära. Pendlar liksom mellan att kärlekshög och rörd till tårar. Ni förgyller min vardag så mycket och jag är så tacksam över livet. Det tog mig ända hit och nu börjar ett nytt år och ett nytt kapitel.

Så idag tänker jag inte skriva en fråga i slutet på blogginlägget som jag brukar. Istället vill jag säga tack, från djupet av mitt stora, lilla hjärta. Tack för att jag får lära känna dig och för att du gör mig sällskap på min resa. Det betyder så mycket för mig!

Kommentera  |  3 gillar

Lär känna dig själv för att bli mentalt starkare

Att vara mentalt stark är väl något de flesta oss vill bli eller vara – i alla fall om vi ska tro flödet i våra sociala medier. Men vad betyder det egentligen? Hur kan man rusta sig mentalt? Och, går det att bli för stark? De frågorna poppade upp i min skalle förra veckan så jag bestämde mig för att vända mig till den mentala tränaren Alexandra J.B. för att få svar. Här kommer de!

Även om trender kan gå till överdrift så kan de innehålla guldkorn och att träna sig själv mentalt är tveklöst något du kan ha nytta av både på jobbet som privat – inte minst som ledare! Bild: Pixabay

Lär känna dig själv för att bli mentalt starkare

Hej Alexandra, vad betyder det att vara mentalt stark?

− Det är olika för alla men för mig betyder det att jag är bättre rustad för att tackla livets upp och nedgångar. När jag faller, faller jag inte lika långt ner. Att vara mental stark tar inte bort vår förmåga att känna saker, du kommer fortfarande kunna vara ledsen eller ha ångest eftersom det är en del av att vara människa att känna känslor. Men mental träning kan hjälpa dig att hantera livet svängningar lite bättre, säger Alexandra J.B

Vad är ditt tips till den som vill bli mentalt starkare?

− Att arbeta på din självinsikt är den första. Hur väl känner du dig själv? Hur agerar du och varför beter du dig som du gör i vardagen? När du vet det så vet du också vad du kommer att behöva börja jobba med, säger Alexandra J.B.

Hur gör man det då?
Alexandra J.B. intervjuas i Bossbloggen om hur en kan bli mentalt starkare

Alexandra J.B. Foto: Elin Grafström

− Först och främst måste du definiera vilka egenskaper som du vill utveckla. Exempelvis om du vill bli lyhörd för vad andra säger och skapa en bättre stämning på era möten. Om du som person är splittrad och lyssnar med ett halvt öra och resten av huvudet tänker på annat då behöver du exempelvis öva dig i aktivt lyssnade, göra andningsövningar som får dig att stressa ner eller att skapa en rutin för hur du ska komma in i rätt stämning inför era möten, säger Alexandra J.B och fortsätter:

− Nästa steg är börja agera. Det finns förstås många olika metoder beroende på vad du har för utmaningar men att bli medveten om det är avgörande för att det ska hända en förändring överhuvudtaget. Sedan brukar det svåraste vara att upprätthålla dina nya beteenden över tid så gör små förändringar i taget och håll koll på dig själv så att du inte tappar dem efter en två-tre veckor.

Är mentalt stark något som man är hela tiden eller kan det variera?

− Det är viktigt att komma ihåg att vara mentalt stark är individuellt. Du kan absolut vara det hela tiden men utifrån hur livets berg och dalbana så kommer du att påverkas även om du är mentalt stark. Att vara oberörd är inte att vara mentalt stark.

Vad har du för tips till den som vill bli mentalt starkare?

1. Lär känna dig själv
2. Bli medveten om dina tankemönster
3. Visualisera dig i olika situationer som utmanar dig och skapa en målbild om hur din prestation och leverans ska gå och kännas för dig när du står där. Det kommer hjälpa dig att prestera bättre!

Själv skriver jag helt klart under på alla punkterna men framförallt den sista av dem. Eftersom jag är en känslomänniska brukar jag alltid känna in hur jag känner inför och efter olika utmaningar och genom att göra det innan det är dags så upplever jag att jag blir mycket bättre på att hantera eventuellt nervositet som kan hälsa på. Har du några tips på hur vässar dig mentalt? Dela gärna med dig!

Kommentera  |  2 gillar

Den analoga världen VS den digitala

Häromveckan så fick jag höra från en vän att hen upplevde att det skiljer lite på mig i den analoga världen VS den digitala och det tycker jag är så spännande! För jag har faktiskt hört det förut från personer som kanske först träffat mig på bloggen eller i sociala medier och sedan mött mig i verkligheten. Det som har sagts då är att jag uppfattas som mer explosiv digitalt och mer dämpad och tillbakadragen IRL.

Läs mer: Jaget och maskerna

Trams

Jag hoppas, och tror nog, att min tramsiga sida ändå skymtas någon gång oavsett i vilket sammanhang man träffar mig. Man måste ju inte vara superallvarlig jämt för att framstå som seriös tänker jag om man bara väljer sina tillfällen. Foto: Alexandra J.B.

Den analoga världen VS den digitala

Nu är väl jag kanske inte rätt person att avgöra om det stämmer eller inte. Men, jag skulle ändå säga att det stämmer och att det nog beror på två saker. Forum och humör. I den digitala världen måste en vara utåtagerande för att kunna nå ut, beröra och inleda samtal med andra. Så där får forumet en påverkan. I den analoga världen är det lättare att ta ett kliv tillbaka och iaktta mer.

En annan sak är att du kanske möter mig när jag är i alla möjliga humör där. Jag kan vara pigg, glad, utåtriktad och på, eller så är jag ur form eller har en lugnare och mer dämpad attityd för dagen. Dessutom brukar jag anpassar mig lite till omgivningen och personerna runt omkring mig. Sociala medier använder jag dock mer när jag är utåt och uppåt. Precis som att jag, när jag ska filma eller föreläsa, ofta taggar lite extra för energin ska nå ut på andra sidan kameran. Är jag trött eller off så blir jag automatiskt mycket mindre aktiv digitalt. Förutom i bloggen då men här brukar jag öppet tala om jag mår i stunden så det räknas kanske inte.

Hur funkar du? Brukar du vara “annorlunda” eller olik dig i sociala medier jämfört med den verkliga världen?

Kommentera  |    Gilla!

Utmattningen – från då till nu

Jag fick ett fantastiskt fint mejl häromdagen från en “utmattningssyster” som tyvärr också upplevt hur det är att gå in i väggen och undrade om jag kände igen mig i några av de problem som hon beskrev. Och det gjorde jag ju. Även om det är 6,5 år sedan jag blev sjuk, 5 år sedan jag blev sjukskriven och 3 år sedan jag började jobba heltid så kan jag än idag minnas hur det var. Men, så slog tanken mig att det kanske är fler av er som kanske vill veta detta. Om inte annat så kanske det är bra för mig själv att faktiskt ta en titt i backspegeln och se hur långt jag har kommit ändå. Inte minst på de tre senaste åren.

Boss

I slutet på januari var det alltså tre år sedan som jag började jobba heltid igen efter min utmattning. Konstigt ändå. Jag hade gissat på fem år om jag skulle ha gått på hur det känns. Men det beror nog på att det känns som att jag har jobbat med detta för alltid!

Utmattningen – från då till nu

Under min sjukdomstid har jag bland annat upplevt:

Mycket (och svår) migrän

Så fort jag ansträngde mig för mycket, slappnade av eller hade för många syn- och ljudintryck så brukade migränen slå till. När det var som värst hade jag migrän 5-6 dagar i veckan och det har som tur var minskat under rehabiliteringens gång. Nu har jag den kanske en eller två gånger per månad och då har det ofta varit något särskilt som orsakat den.

Svår ledvärk och frossa

Usch, den molande ledvärken i hela kroppen kändes som om någon gjort tusen nålar på alla ens lemmar i timmar. Du vet känslan av när ens ena fot har somnat? Som den värken när den vaknar igen. Eller som värst, när man har blivit kall om fötterna och de ska börja tina.  och som får en att bli alldeles avdomnad och oförmögen att röra sig alls. Extra härligt var det när den hade med sig frossa på besök med. Not.

Illamående

Flera jag har mött verkar ha haft en känslig punkt i vårt mående som kroppen använder som det starkaste sättet att försöka bromsa oss. Min sådan är illamående och kräkningar (förmodligen eftersom jag har sådan kräkfobi). När det var som värst behövde jag stanna på toaletten vid hallen innan jag gick hemifrån för att jag var så fysiskt ansträngd av att klä på mig och gå hemifrån.

Yrsel

I perioden när läkarna misstänkte att jag hade en hjärntumör (vilket jag som tur var inte hade) hade jag också svåra problem med yrsel. Förmodligen på grund av migränen.

Paws

Förutom min kära fästman så har den här lilla damen varit min fysiskt närmsta följeslagare under dessa år. Fick nämligen katterna i vevan som jag blev sjuk och det är jag glad för. Dels var det mysig med mjuk närhet, men också för att flytta fokuset från sina egna till någon annans behov.

Minnessvårigheter

Ibland så har jag haft regelrätta minnesförluster och black out’s men oftast så har det “bara” varit så att minnet inte har funkat i varierande grad. Detta har som tur var också blivit mycket bättre allt eftersom jag har blivit friskare men fortfarande kan en extra virrighet när det gäller datum dröja sig kvar.

Oförmågan att ta beslut

En annan effekt var att jag gick från att vara en driven beslutsfattare till att börja storböla om M frågade om det fanns mjölk i kylen (när jag stod vid kylen och tittade i den). För att inte tala om när han frågade vad vi skulle äta till middag. Det var som att vartenda litet beslut var mig övermäktigt och att jag kollapsade så fort jag behövde använda hjärnan.

Personlighetsförändring och humörsvängningar

En annan otrevlig effekt var att jag emellanåt både kände och betedde mig som någon helt annan. Jag har förvisso hetsigt humör men också en väldigt lång stubin när det gäller saker som berör på mig djupet. Men under den initiala rehabiliteringen så fick jag några riktigt hemska vansinnesutbrott. Från ingenstans över småsaker. Som tur var kom de inte så ofta men det var hemskt att känna sig så förbytt och konstig.

Hjärntrötthet

Hjärntröttheten har varit ett faktum under långa perioder och det har varit otroligt frustrerande att hela hjärnan känns som en enda gröt. Ord byter plats, jag har inte kunnat läsa ordentligt i period (efter ett liv som bokmal) och framförallt texter på engelska har krävt mycket mer hjärnkapacitet än vad jag är van vid.

Panikångest och depression

Direkt när jag blev sjuk så hade jag utmattningsdepression och konstanta panikångestattacker eftersom det blev “för bra” med att gå in i väggen och separera på samma gång. Men efter par månader släppte depressionen och panikångesten började avta mer och mer.

Smile

Eftersom där var perioder som jag undrade om jag någonsin skulle kunna bli glad igen känns det grymt gött att känna att jag är det nu. Hela jag är friskare och mår bättre än någonsin även om det förstås är en bit kvar på vägen.

Rester som jag fortfarande dras med är bland annat:

Noll uthållighet

Nu har jag kommit till ett stadium när jag kan känna mig rätt så pigg och stark. Men, den styrkan och piggheten har tyvärr en tendens att inte vara så länge vilket kan vara riktigt frustrerande. För vi pratar inte om timmar av ansträngning utan minuter när det gäller fysiskt aktivitet. Mentalt är det mycket bättre och jag jobbar ju heltid idag utan större bekymmer men jag blir snabbt trött.

Förhöjd känslighet

Alltså, jag är och har alltid varit högkänslig, men jag upplever ändå att jag fortfarande är lite känsligare än vanligt. Det krävs väldigt lite för att jag ska göra rätt stora emotionella svängningar och jag gråter säkert minst en gång i veckan över lite allt möjligt.

Stort sömnbehov

Mitt sömnbehov är fortfarande rätt stort, framförallt efter alla former av ansträngningar. Sover kanske 9 timmar per natt (ibland lite mindre) en vanlig vardag och 9 – 12 timmar på helgen. Men i jämförelse med när jag blev sjukskriven är det såklart mycket, mycket bättre och nu kan jag också känna att det ofta räcker med en natts ostörd sömn för att återställas till nästa dag. Skön känsla!

Jag vet ju att det är flera av er som läser som också varit med om den här skitsjukdomen. Känner ni igen i er i detta? Och hur mår du idag? Berätta gärna så vi kan ge andra utmattade och trötta bossvänner lite stöd och hopp. 

2 Kommentarer  |  2 gillar

Saker som jag önskar att jag hade vetat när jag var tjugo

Sommaren jag fyllde tjugo så hade jag trea olika jobb samtidigt. Ett par månader senare fick jag min första befordran och fick sitta med i min första ledningsgrupp. Jag var helt ovetandes om att jag var sjuk i anorexi och ortorexi. Gjorde inte mycket mer än att jobba, rida och träna och var i ett destruktivt post-tonårsförhållande. Satan i gatan vad mycket som har hänt sedan dess. Jag blev förvisso vuxen tidigt i livet men nja, det dröjde några år till innan klokheterna började slå rot på allvar. Så, här är några saker som jag önskar att jag hade vetat när jag var tjugo.

Smile

En av fördelarna med att vara med om sin beskärda del skräp i livet så upplever jag ändå att min livskvalitet har ökat. Inte alltid eller hela tiden, men det är tveklöst en av de sakerna som bidragit till min optimism och positiva syn på livet. Foto: Alexandra J.B.

Saker som jag önskar att jag hade vetat när jag var tjugo

Livet går inte ut på att jobba

Jag vet att ni vet att jag brukar tjata om detta med jämna mellanrum men nä, livet går inte ut på att jobba. Det är tveklöst något jag önskar att jag hade vetat tidigare. Nu har förvisso alla de hundratals (tusentals) arbetstimmarna gett mig mycket erfarenhet, jag har dessutom haft rätt kul på vägen. Men jag kan ibland undra om inte vissa av dem hade varit mer välinvesterade i att annat. Om inte annat hade den insikten hjälpt mig ta arbetet på lite mindre allvar i perioder. För livet går ut på på att levas, upplevas och ha så roligt som det är möjligt och går.

Nätverka

Nu är det tre år sedan som jag insåg hur viktigt det är att nätverka och knyta kontakter. Åtta av tio jobb tillsätts genom nätverkskontakter och den siffran lär inte sjunka framöver. Så ju tidigare en börjar desto bättre är det.

Att vara annorlunda är en styrka

Livet och, och bör på många sätt vara, en anpassning men det innebär inte att man måste passa in i mallen eller normen jämt eller på alla vis. Det är jag glad för att jag har insett idag, inte minst när det gäller att gå sin egen väg och leva livet såsom passar en själv.

Good enough räcker långt

“Your good enough is someone elses great” och “better done than perfect” är två citat som jag praktiserar så ofta jag kan. Allrahelst när jag märker att min inre perfektionist börjar pocka på uppmärksamhet. Det är verkligen bättre att få saker gjorda än att låta perfektionism och prestationsångest komma i vägen och hindra en från att göra någonting alls.

Lecture

En annan sak som jag tror är viktig är att ha ett någorlunda öppet sinne med. Som tjugoåring hade jag 1. ingen aning om vad jag ville eller kunde 2. aldrig kunnat drömma om att jag skulle jobba med det jag gör idag. Så coolt vart livet tar en om man följer med och gör det man tycker är roligt och intressant!

Gör dig umbärlig – inte oumbärlig

När jag började arbeta blev jag matad med att nyckeln till framgång var att göra sig oumbärlig på arbetsplatsen. Vara den som vet allt, kan allt, gör allt och så vidare. Wow, så fel det är! Det kan vara grymt tillfredsställande för självkänslan att vara oumbärlig men det är inte hälsosamt för någon individ, någon arbetsgrupp eller någon organisation att ha medarbetare som är det. Tvärtom kan det snarare snabbt bli skadligt och därför är det bättre att göra sig umbärlig och värdefull i stället.

Du ångrar (typ) bara det du aldrig provar

När jag hoppade av min anställning så stod jag i valet och kvalet om jag skulle fortsätta med det jag visste eller göra något helt nytt och annorlunda. Till slut landade jag att i att jag hade ångrat mig om jag i alla fall inte testade att starta eget. Ångrar jag det? Verkligen inte. Så hädanefter har jag tagit med mig det som en kontrollfråga när jag hamnar i nya situationer. Kommer jag ångra mig om jag inte provar detta? Är svaret ja – då är det bara att testa och se hur det går.

Hälsan är allt

En kan inte må bra eller toppen alltid men ändå så passar klyschan in om att hälsan är allt in perfekt. För det hade jag ingen tanke om innan jag gick in i väggen. Men mottot att “den friske har många önskningar medan den sjuke bara har en” är verkligen träffande. Det går inte att skydda sig från livet och det som händer oss, men det är så onödigt att jobba sig sjuk. Don’t do that om du kan undvika det.

En behöver inte ha så bråttom

En annan sak som jag hade sagt till mitt tjugoåriga jag är att inte ha så himla bråttom med allt. Du ska jobba i minst fyrtiofem år till = du behöver inte ha bråttom. Det innebär förstås inte att man ska vänta på saker bara för att men det är sjukt onödigt att stressa sig igenom karriären bara för att.

Så, det var några av de grejer som jag hade önskat att jag visste för tretton år sedan. Vad säger du som läser? Har du, oavsett din egen ålder, något som du vill dela med dig av på listan?

Kommentera  |  1 gillar

© Bossbloggen.se